börjar bli omtöcknadt. Andra stadiet börjar i slutet af första veckan. Temperaturen håller sig mellan 38,5–40,5° med små morgonremissioner (minskningar i temperaturen). Medvetandet blir allt mera omtöcknadt, patienten blir orolig, har ibland ångestföreställningar, vill fly upp ur sängen. Delirier inställa sig. Detta excitationstillstånd (upprörda tillstånd) efterföljes af status typhosus; patienten ligger fullständigt omtöcknad, apatisk; urin och afföring gå i sängen. Det ifrågavarande stadiet varar olika länge, i svåra fall t. o. m. 4–6 veckor. I fall, som gå till hälsa, inträder därefter det tredje stadiet. Temperaturkurvan förändrar karaktär med tämligen stora olikheter mellan morgon och afton. Febern sjunker litet för hvarje dag. Patienten kommer åter till medvetande, börjar intressera sig för sin omgifning. När temperaturen åter blifvit normal, är medvetandet fullt fritt; aptiten återvänder. Vid tillräcklig näringstillförsel hämtar sig patienten rätt snart. — Temperaturen visar ofta afvikelser från det ofvan skisserade schemat. Hos småbarn visar sig typhus abdominalis ofta endast som en vanlig diarré utan karakteristiskt feberförlopp. — Under sjukdomen inställa sig symtom från olika organ. I slutet af l:a veckan uppträda på huden röda fläckar, roseola, i 80 proc. af fallen. I väfnadssaften i dessa fläckar finnas tyfusbakterier. I samband med temperaturfallet inställer sig stark svettning. Ett utslag af klara blåsor visar sig ofta å underlif och ljumskar. Svalgets slemhinna är rodnad, mandlarna svullna med hvita proppar, som kunna ge anledning till förväxling med difteri. Struphufvudets och luftrörens slemhinnor bruka vara säte för en mer eller mindre utbredd katarr. Afföringen kan vara normal under hela sjukdomen, men oftast är den antingen trög eller diarréartad. De diarrhoiska afföringarna ha ett karakteristiskt, ärtsoppliknande utseende. Tarmblödningar kunna förekomma; de uppträda i 3:e–4:e veckan, då de nekrotiska (bortdöende) skorporna afstötas från de tyfösa tarmsåren, och äro ofta allvarliga till sina följder. Näsblödning är ett vanligt symtom, ofta redan under första veckan. Pulsen är i början af sjukdomen långsam, 80 i minuten, och svarar icke emot den höga temperaturen; under sjukdomens höjdstadium kan på grund af förgiftningen uppstå hjärtsvaghet med åtföljande hastig puls, 120–140 i minuten. Muskulaturen atrofierar (aftvinar) alltid mer eller mindre under sjukdomen. Hemoglobinhalten i blodet aftar med 10–30 proc., de röda blodkropparnas äfvensom leukocyternas antal minskas. — Under konvalescenstiden inträffa ej sällan recidiv, antagligen förorsakade af öfverlefvande tyfusbakterier, som af en eller annan anledning bli så virulenta (smittsamma), att de kunna framkalla nytt sjukdomsutbrott. — En af nervfeberns mest ödesdigra komplikationer är peritonit (bukhinneinflammation), som uppstår därigenom, att tarmväggen brister motsvarande platsen för ett sår; smittämnen komma därvid ut i bukhålan. Perforationer (genombrott) bruka oftast inträffa i 3:e–5:e veckan. Genom ofördröjlig operation kunna vissa fall räddas till lifvet. — Dödsprocenten i tyfus växlar; den räknas i medeltal till 5–10 proc. Behandling. Lämplig vård och diet, behandling af de viktigaste symtomen och komplikationerna under såväl sjukdomen som rekonvalescensen. Om feberdieten se Diet, sp. 371. När förbättring börjar inträda och patienten känner sig hungrig, tillåtes kraftigare föda: löskokta ägg, hvetebröd och smör, köttbullar o. s. v. Kalla tvättningar, tempererade eller ljumma bad mildra febern, stärka huden (vid långvarigt sängläge uppstår fara för liggsår), förbättra andningen; medvetandet blir klarare. Antipyretiska medel, kinin, antipyrin etc., användas mot hög feber och hufvudvärk, blodstillande medel vid tarmblödningar (ergotin, steril gelatin). Sängläget bör vara minst 14 dagar, sedan temperaturen blifvit normal, och i hvarje fall, till dess mjälten åter tagit normal storlek. — Den sjuke isoleras, noggrann renhållning och vädring af sjukrummet äro nödvändiga, likaså renhållning af patientens kropp, särskildt noggrann munhygien. Desinfektion bör ske af tvättkläder (kokning 10 min., 5 proc. kresolsåpa 3 t.), af urin och afföring (2 matskedar klorkalk pr afföring; uttömning på af trädet efter 1/2 t. inverkan). Sköterskan bör icke intaga sina måltider i sjukrummet. Händerna skola noggrant tvättas före måltid. Se Hedenius, "Terapeutiskt vademecum"; Faber, Holst och Petrén, "Lärobok i intern medicin", bd I, 1. Patogenes. Tyfusbakteriens ingångsport i människan är i regel magtarmkanalen. Där förökar den sig särskildt i tarmens lymfoida väfnad. Särskildt i nedre delen af tunntarmen ger den upphof till karakteristiska sår med upphöjda ränder. Från tarmen sprida sig bakterierna emellertid mycket snart till blodet och till olika organ (se Bakteriologi, sp. 723). Särskildt betydelsefull är bakteriernas spridning till lefvern. I gallblåsan och gallgångarna kunna de vegetera i åratal (hos "kroniska bacillbärare"). Hos den tyfussmittade utsöndras smittämnet ur kroppen redan under inkubationsstadiet. Bakterierna förekomma talrikast i tolffingertarmen, i hvilken gallgången mynnar, aftaga sedan i antal närmare tjocktarmen, i hvilken de ofta icke ens kunna påvisas på grund af den öfverväldigande massa af andra bakterier, som samtidigt finnas närvarande i denna tarmdel. I blodet ger bakteriernas närvaro upphof till biologiska förändringar, i det att specifika kroppar bildas, hvilka ega förmåga att dels sammanbaka, agglutinera tyfusbakterier (se Bakteriologi, sp. 723), dels döda och upplösa sådana bakterier (se Serumdiagnostik, sp. 190). Insprutas blodserum från en tyfuskonvalescent på ett marsvin, skyddas detta mot en efterföljande infektion med tyfusbakterier. Ett stort antal bakterier .går under i kroppen; det af dem bildade giftet blir fritt i kroppssafterna och alstrar förgiftningssymtomen. Bakteriologisk diagnos kan ställas dels genom konstaterande af de nyssnämnda biologiska förändringarna i blodet, dels genom tyfusbakteriens påvisande i blod eller väfnadssaft eller i kroppens utsöndringar. I blodet (endast hos febrande patient) kunna bakterier påvisas redan under första sjukdomsveckan, i väfnadssaft från de förutnämnda roseo-lerna i 1:a–2:a veckan ; i afföringen och urinen vanligen först mot slutet af 2:a–3:e veckorna. Det bakteriologiska påvisandet af tyfusbakterierna, särskildt i afföringen, är i allmänhet förenadt med stor möda på grund af svårigheterna att skilja desamma från den stora massan andra samtidigt