genom förbättrade vaccinberedningsmetoder m. m. lärt sig att undvika. Resultatet af skyddsympningarna har varit lofvande: sjukdomsfallens antal har betydligt minskats, sjukdomsförloppet har blifvit mildare, dödsfallens antal i förhållande till sjukdomsfallens minskadt. Äfven den utbrutna sjukdomen har man sökt påverka medelst dylika bakterievacciner. Resultaten ha mången gång förefallit synnerligen gynnsamma. Erfarenheten af dylika vacciner som botemedel mot tyfus är emellertid icke tillräcklig för att möjliggöra ett bestämdt omdöme om deras terapeutiska effekt. Detsamma gäller de olika tyfus-sera, som man försökt i syfte att hafva den redan utbrutna sjukdomen. Om deras tillverkning m. m. se Serumterapi, sp. 193. Ett och annat af dessa tyfus-sera, t. ex. Chantemesses serum, har i många fall efter in-sprutning i den sjukes kropp synts utöfva ett gynnsamt inflytande på sjukdomsförloppet. Någon säker effekt har man emellertid ännu icke på ett fullt öfvertygande sätt kunnat påvisa hos något enda bland de sera, som hittills blifvit försökta i terapeutiskt syfte mot tyfus. G. Wrgn. Typhus recurrens, Återfallsfeber, med., en epidemiskt uppträdande, tyfusartad feber, uppträder i regel med två eller flera på hvarandra följande anfall, som äro åtskilda genom perioder af några dagars relativ hälsa. Sjukdomen, som först beskrefs (1741) af Rutly, uppträdde i Sverige i slutet af 1700-talet. Genom besättningen på ett vid Hogland taget ryskt krigsfartyg infördes smittan på svenska flottans fartyg. Sjukdomen härjade svårt i Karlskrona, hvarifrån den spred sig till skilda delar af landet. — 1868 upptäckte Obermeier i de sjukes blod en lifligt rörlig mikrob, Spirochæte Obermeieri, som visade sig vara sjukdomens orsak (se Spirochæte). Spirochæte kan numera renodlas. Olika, om än närstående, arter af återfallsfeber förekomma: den europeiska, som framkallas af Spirochæte Obermeieri, den centralafrikanska, den amerikanska, den indiska och den nordafrikanska, framkallade af hvar sin spirochæte, som är olika de öfriga. Sjukdomsbilden är i sina allmännaste drag följande. Efter en inkubationstid af 5–7 dagar utbryter sjukdomen plötsligt med häftig feber, som på ett par dagar stiger till 41–42°, frosskakning, hufvudvärk, mattighet och värk i musklerna. Ikterus felas nästan aldrig. Efter en veckas eller kortare tid sjunker febern ofta hastigt under stark svettning (kris). På en enda natt kan temperaturen sjunka 5–6° (9°); patienten kan känna sig nästan återställd. Efter några dagar öfverraskas han af ett nytt feberanfall, ofta lika intensivt, men i allmänhet af kortare varaktighet än det första. Efter en ny paus kan ett nytt anfall utlösas; i sällsynta fall kan anfallens antal uppgå till sex, t. o. m. flera. — I allmänhet är procenten dödsfall icke hög (1-4-5 proc.). I vissa epidemier har dock en mycket hög dödsprocent (60–70) konstaterats (biliös tyfoid). — Det konstantaste och nästan enda obduktionsfyndet är en stark mjältsvullnad. — Smittämnet öfverföres genom vissa insekter. R. Koch visade, att den afrikanska återf allsfebern öfverföres genom en fästing (se Fästingar). På nästan alla stationer vid en karavanväg i Öst-Afrika voro 15–50 proc. af de undersökta fästingarna infekterade. Den europeiska formen af sjukdomen öfverföres sannolikt i främsta rummet genom löss (klädlöss, hufvudlöss, flatlöss), antagligen äfven genom vägglöss och loppor. Vissa iakttagelser tyda på, att smittämnet, som insekten upptar i sin kropp vid sugning af blod från en sjuk person, undergår en utvecklingsprocess i insektens kropp. Det kan äfven öfvergå i insektens ägg. De ur äggen utkläckta insekterna kunna öfverföra sjukdomsämnet. Genomgående af sjukdomen medför ofta långvarig och fullständig immunitet. Om sjukdomen för andra gången angriper samma person, är den oftast mycket lindrig. — Utom människor äro särskildt apor, råttor och möss mottagliga för sjukdomen. Om man på en apa insprutar serum från en människa, som genomgått sjukdomen, skyddas densamma mot infektion med virulent material. Försök att använda serum som medel mot sjukdomen hos människor ha hittills varit föga lofvande. Ett utmärkt botemedel har man däremot funnit i arsenobensol ("606", "salvarsan"). Insprutning af 0,3–0,5 gr. af detta medel intramuskulöst eller af 0,2–0,3 gr. intravenöst kommer sjukdomssymtomen att mycket hastigt förbättras. Spirochæte-mikroberna försvinna ur blodet. I 90 proc. af de sålunda behandlade fallen uppträda inga recidiv. G. Wrgn. Typik, teol. Se Typologi 2. Typikon (grek.; se Typ), en kyrkobok i grekisk-katolska kyrkan, innehållande föreskrifter för gudstjänstordningen. Denna bok kallas på ryska ustav (reglemente). Typisk (se Typ), mönstergill, mönster-; förebildlig; som utgör den ideella grundformen; som företer rena släkt- eller artmärken; utmärkande för något visst slags varelser eller föremål. Typmetall, detsamma som stilmetall. Se Stil, sp. 1384 o. f. Typograf (af grek. typos, se Typ, och grafein, skrifva), boktr., sättare (hand-, maskinsättare) eller tryckare, "konstförvant". Se Boktryckarkonst, sp. 983. — Typografi, boktryckarkonst (se d. o.). — Typografisk, som hör till boktryckarkonsten; som består af typografer. Typografförbundet, Svenska. Se Svenska typografförbundet. Typografiska föreningen i Stockholm, en förening af typografer, bildades 1846 i sammanhang med sekularfesten öfver Gutenberg och fick sin organisation 3 okt. s. å. Föreningen har inom sig stiftat en sjukfond och en sparkassa samt har eget bibliotek. I dec. 1919 räknade den 3,100 medlemmar. Den utgaf 1883–87 "Nordisk typograftidning", som därefter öfvertogs af Svenska typografförbundet (se d. o.) och fr. o. m. 1888 års början fick namnet ändradt till "Svensk typograftidning" (se d. o.). Jfr N. Wessel, "Svenska typografernas historia" (1916, suppl. 1917). Typograph [tai'pəgräf], eng. Se Sättmaskin, sp. 124. Typologi (af grek. typos, se Typ, och logos, lära). 1. Arkeol., metodiskt uppvisande af, huru produkter af mänsklig verksamhet utvecklats ur hvardera. Hvad arten är för naturforskaren, det är typen för den förhistoriske forskaren. Genom studiet af typutvecklingen har det