delar sannolikt förskrifva sig från 1300- eller 1400-talet, afslutades af honom 1633 (fig. 3), och han uppförde 1638--40 äfven den vackra, närbelägna kyrkan (hvars torn nu är borta), hvarigenom

Fig. 2. Tyresö slott sedt från gårdssidan. T. v. den 1903 ombyggda östra flygeln.

T. utbröts från Österhaninge socken och blef jämte Dalarö kapell egen församling med jus patronatus för egaren till T. Oxenstiernas sonhustru Maria Sofia, f. De la Gardie (se Oxenstierna 24), som efter sin mans frånfälle (1648) egde T. till sin död (1694), anlade vid T. klädesfabriker, mässingsbruk, oljeslageri,

Fig. 3. Tyresö slott omkr. 1680, efter Sueciae-verket.

gevärsfaktori, porslinsbruk och färgeri, men dåliga konjunkturer och reduktionen gjorde slut på den industriella verksamheten. T. ärfdes af hennes dotterdotter Maria Gustava Gyllenstierna (d. 1737), g. m. riksrådet K. Bonde, af deras dotter Katarina Margareta (d. 1755), g. m. fältmarskalken J. Kr. von Düring, af deras döttrar Gustava Sabina, g. m. riksrådet K. Fr. Scheffer (d. 1786) och, efter Scheffers död, Ulrika Eleonora (d. 1793), samt efter henne delvis af frih. R. V. De Geer, som utlöste de öfriga arfvingarna. Det såldes 1800 med minskadt område och sedermera flera gånger, med nya minskningar, under århundradets lopp, bl. a. 1853 till öfverdirektören J. E. Hörstadius, hvars brorson G. F. Hörstadius lät förse hufvudbyggnadens stympade torn med höga rösten, och 1892 till nuv. egaren, påflige kammarherren markis Klas Lagergren (f. 20 nov. 1853 i Asker, Närke). Denne har gett det gamla T. ny glans. Han har anordnat en präktig portal till hufvudbyggnaden (1897), uppfört den ståtliga yttertrappan, ombyggt östra flygeln (1903) i dess urspr. tillämnade stil, fyllt slottets rum med taflor (bl. a. en rik samling porträtt af Marie-Antoinette och hennes krets), väfda tapeter och andra konstverk samt antika möbler och samlat ett bibliotek på 12,000 bd, infört vattenledning och centraluppvärmning, omlagt parken och anlagt terrasser, uppfört ett 50-tal byggnader på godset m. m. Naturskönheten har lockat flera konstnärer till T., bl. a. prins Eugen, som för studier vistades där femton somrar och då bodde i förvaltargården (Lilla T.), som 1914--15 var ett sommarhem för gamla. Se K. A. Klingspor, "Svenska slott och herresäten. Tyresö" (1885), och "Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början" (1910). Tyrfing (isl. Tyrfingr), nord. fornsaga, ett svärd, som dvärgarna Dulin och Dvalin tvungos att smida åt Svafrlame, Odens sonson. När dvärgarna lämnade honom svärdet, uttalade de den förbannelsen, att det skulle bli en mans bane, hvar gång det droges, att tre nidingsdåd skulle öfvas därmed och att det skulle vålla Svafrlames egen död. Alla dessa spådomar gingo i fullbordan. Kämpen Arngrim på ön Bolm dödade Svafrlame med T., som sedermera egdes af Arngrims namnkunnige son, kämpen Angantyr. När Angantyr stupat i striden med Hjalmar den hugfulle, blef T. nedlagdt i Angantyrs graf hög, men hans dotter, Hervor (se d. o.), tvang med många besvärjelser sin döde fader att lämna svärdet ifrån sig till dottern. Därefter kom det i hennes son Heidreks ego och sedan i flera mäns, alltid stiftande olycka. Af namnet äro flera härledningar framställda; B. Kahle ("Altwestnordische normenstudien") anser det höra till "torf", då det hämtades ur grafhögen. Th. W. (B-e.) Tyrgils Knutsson (Torgils, Torkel), marsk, riksföreståndare, tillhörde en med Folkungarna nära befryndad släkt, som i sitt vapen förde ett lejon (jfr Lejon, vapenbild). I ännu bevarade handlingar nämnes han första gången 1283, och 1288 omtalas han som riddare och riksråd. Under konung Birger Magnussons omyndighet (1290--98) och äfven under de närmast följande åren stod T. som rikets marsk -- någon drots fanns ej -- i spetsen för riksstyrelsen. Med anledning af ett ryskt infall i Tavastland (1292) företog han 1293 ett krigståg till Karelen och byggde där fästet Viborg. Äfven 1300 fann han sig föranlåten att vända sina vapen mot ryssarna. Han anlade då fästet Landskrona vid Neva. Samma kraft och klokhet, med hvilka han sålunda befäste Sveriges gränser, visade han äfven i den inre riksstyrelsen. Under hans tid utarbetades och stadfästes (1296) Upplandslagen. Emot kyrkan uppträdde han som Birger Jarls andlige arftagare med radikala planer syftande till det andliga frälsets principiella upphäfvande. Hos prästerskapet rådde därför missnöje med hans styrelse, hvilket skall ha kommit till tydligt utbrott 1303. De gamla handelsfördragen med Lübeck stadfästes, dock med villkor att dess