- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
589-590

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska orden (ty. Der deutsche orden) l. Vår Frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och orden å den andra blef emellertid så hotande, att påfven måste modifiera sin förra dom. Kurland erkändes visserligen för en del af Preussen, men skulle icke få skiljas från Livland, således icke förenas med det preussiska ordenslandet, och orden skulle för sin andel af Kurland vara befriad från biskopens länshöghet. Nu bestämdes ock, att Riga skulle bli ärkebiskopens säte och att, sedan dåv. biskopen af Riga aflidit, stiftet Riga skulle förvandlas till ett ärkestift. Ordens maktställning var redan i slutet af 1200-talet storartad. I S:t Jean d'Acre och Armenien hade den besittningar, så ock i Achaja, Italien och Spanien. Dessa besittningar, sist de italienska, gingo emellertid förlorade, dock utan att detta försvagade ordens makt. Ty mellan Östersjön och Adriatiska hafvet, Finska viken och Maas hade den stora besittningar. I Preussen låg dock framför allt tyngdpunkten för dess makt, i synnerhet sedan högmästaren Siegfried von Feuchtwangen (1303--11) 1309 flyttat ordens hufvudsäte från Venezia till Marienburg (se d. o.), hvilket 1335--41 vardt så starkt befäst, att det gällde för ordens starkaste fästning. Den preussiske landtmästaren hade redan 1308 genom köp från markgrefvarna af Brandenburg förvärfvat det mellan dem och Polen omtvistade hertigdömet Pommerellen med hufvudorterna Danzig, Dirschau och Schwetz. Sitt starkaste bollverk hade orden i sin förträffliga organisation. Orden bestod af fyra klasser. De egentlige ordensbröderna, den ledande klassen, voro fördelade i riddare och präster. För att upptagas i orden måste man vara af obefläckad vandel och tillhöra en riddarsläkt eller ock en sådan friboren släkt, hvars medlemmar kunde bli slagna till riddare (borgarfamiljer i Riga och i de andra städerna i Livland ansågos för sådana släkter). I allmänhet rekryterades dock riddarna, som utgjorde ordens kärna, ur den tyska adeln. Riddarna och ordensprästerna utgjorde generalkapitlet. I början af 1400-talet utgjorde samtliga ordensbröderna, riddare och präster, ett antal af 800. Ordensbrödernas dräkt (se fig.) var en hvit mantel med svart kors. Alla ordensbröder skulle lofva att vårda och beskydda de sjuke och fattige samt dessutom

illustration placeholder Tyska ordens dräkt: ordens högmästare landtgrefven Konrads af Thüringen (d. 1240) grafsten i Elisabetskyrkan i Marburg. (Gisslet i handen betecknar hans botgöring.)

aflägga de tre löftena om kyskhet, lydnad och fattigdom. Ingen ordensbroder fick besitta enskild egendom. Hvarje ordensbroder hade att följa en i de minsta detaljer bestämd iefnadsordning, som var mycket sträng. Efter ordensbröderna märkas medbröderna. Dessa fingo gifta sig och skulle vid sitt upptagande i orden dit öfverlämna åtminstone hälften af sin egendom. Orden skulle dock vara skyldig att lämna dem underhåll. Till medbröderna hörde ofta regerande furstar. Äfven dessa buro hvit mantel, men endast med halfkors. Under medbröderna stodo halfbröderna. Äfven dessa aflade de tre löftena. Deras dräkt var merendels grå och med halft kors. Sist kommo de tjänande bröderna l. gråmantlarna samt halfsystrarna, ett slags nunnor, som hade vården af de sjuke. Halfsystrarna fingo icke bo i ordenshusen. I spetsen för orden stod den af generalkapitlet eller dess förnämsta medlemmr valde högmästaren (der hochmeister), hvars makt var inskränkt af generalkapitlet, enär han ej utan dess bifall kunde stifta lag, utnämna ämbetsmän eller besluta om krig och fred. Till biträde i centralregeringen hade han sex särskilda ämbetsmän, som tillika förestodo hvar sitt af de större komturierna. Högst i rang af dessa stod storkomturen (der grosscomthur), som under sin öfveruppsikt hade ordensprästerna och de tjänande bröderna. Han var äfven högmästarens ställföreträdare, och till hans åligganden hörde äfven öfveruppsikten öfver ordens i stor skala bedrifna handel. Öfvermarskalken (der obermarschall) var ordens krigsminister. Han och storkomturen förestodo ofta hvarandras ämbeten. Vidare att märka äro der obertrappier, som hade hand om ordensmedlemmarnas beklädnad, skattmästaren (der tressler), der spittler, under hvilken stodo ordens hospital och fromma stiftelser, samt der scheffler, hvilken det ålåg att sörja för proviantväsendet. -- Ordens besittningar voro delade i provinser, af hvilka Preussen, Tyskland och Livland voro de förnämsta. I spetsen för ordensprovinserna stodo landtmästare (landmeister), hvilka, likasom de ofvannämnde centrale ämbetsmännen, utgjorde ordens stordignitärer (die grossgebietiger). Den tyske landtmästaren (der deutschmeister) var den högste i rang inom orden näst högmästaren, eller han blef det kanske rättare med tiden, ty storkomturen nämnes också som högmästarens närmaste man. Der deutschmeister styrde ordens i Sachsen, Thüringen och Franken liggande 12 "ballier". Han utnämndes af högmästaren efter ett af provinskapitlet upprättadt förslag på två personer. Från slutet af 1400-talet blef han tämligen oberoende af högmästaren; kejsar Maximilian I förlänade honom riksfurstevärdigheten. Tidigare än der deutschmeister innehade den livländske mästaren, herrmästaren (der herrmeister; oriktigt återgifvet med heermeister och "härmästare"), en mycket själfständig ställning inom orden; i rang var han närmast der deutschmeister. Ordensprovinsernas förvaltning och ämbeten voro i allmänhet bildade efter centralförvaltningen och dess organ såsom mönster. Den livländske mästarens närmaste man var landtmarskalken (der landmarschall). Liksom högmästarens makt var inskränkt af generalkapitlet, var landtmästarnas det af provinskapitlen. Dock synes herrmästaren från början ha varit mindre beroende af detta än de andre mästarna. Det livländska kapitlet satte vid herrmästares tillsättande i början två på förslag, af hvilka högmästaren utnämnde den ene, men sedan 1469 satte det endast en på förslag. Sedan högmästaren förlagt sitt residens till Preussen, öfvertog han landtmästarämbetet för denna provins. Och efter hand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free