Tyska orden (ty. Der deutsche orden) l. Vår Frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem, andlig riddarorden, uppges leda sitt ursprung från en under belägringen af S:t Jean d'Acre 1189 af pilgrimer från Lübeck och Bremen ingången sammanslutning af hospitalsbröder, som i ett tältsjukhus vårdade tyska landsmän och efter stadens eröfring där byggde en kyrka och upprättade ett sjukhus. Detta brödraskap ställde sitt sjukhus under skydd af hertig Fredrik af Schwaben (d. jan. 1191), som varmt anbefallde det åt sin broder, kejsar Henrik VI, och det erhöll 1191 påflig bekräftelse, förnyad 1196. Till en riddarorden förvandlades det tyska hospitalsbrödraskapet först 1198. Som stiftare nämnas ärkebiskopen af Mainz, biskoparna af Hildesheim och Passau samt några andra anförare för de tyske korsfararna; orden bekräftades genom en bulla af påfven Innocentius III 19 febr. 1199. Tyska riddarorden organiserades efter Tempel- och Johannitordnarna som mönster. Men medan dessa hade en europeisk karaktär, gjorde sig vid stiftandet af Tyska orden den grundsatsen gällande, att endast tyskar skulle få inträda i densamma. I Österlandet har orden icke spelat någon större roll, ehuru den där en tid hade ganska stora besittningar. Den fick snart sådana äfven på Sicilien, i trakten omkring Brindisi och Bari samt i Venezia, där ett ordenshus låg, som efter S:t Jean d'Acres fall (1291) blef högmästarens säte ända till 1309. Först under sin fjärde högmästare, Hermann von Salza (1211--39), blef Tyska orden en verklig makt. Genom redlighet och statsklokhet blef Salza flera gånger tagen till medlare i tvisterna mellan kejsar Fredrik II och påfvarna, och bägge parterna visade orden sin välvilja: kejsaren gjorde orden rik i Italien och Tyskland, påfvarna förlänade den flera viktiga privilegier. Salzas planer gingo dock mindre ut på att fortsätta striden i Österlandet än att fullfölja företag, som syntes honom nyttigare. På uppmaning af konung Andreas II af Ungern sände han en del af sina riddare att kämpa mot de hedniske kumanerna, som hotade Siebenburgen. Men enär riddarna där uppträdde som alltför ifriga förfäktare af de tyska intressena, blefvo de snart (1225) nödsakade att lämna landet. En tid därefter fick orden ett tacksammare fält för sin verksamhet, nämligen i Preussen (se d. o., sp. 215), hvars invånare ännu voro hedningar och ett plågoris för sina kristna grannar och där Olivamunken Kristian, af påfven nämnd till biskop, understödd af korsfarare, ehuru med liten framgång, sökte utbreda kristendomen. Det omvändelseverk och det kolonisationsarbete, som Tyska orden kom att utföra där och, i viss mån äfven i Östersjöprovinserna, hvarest den upprätthöll eller fortsatte Svärdsriddarordens (se d. o.) verk, ha gett Tyska orden världshistorisk betydelse, emedan den därigenom vardt en förmur mot de slaviska och mongoliska rikena i östra Europa. Det var hertig Konrad af Masovien, som 1226 kallade Tyska orden till hjälp mot sina roflystna hedniska grannar. Det korståg, som kejsar Fredrik II vid denna tid hade i sinnet, gjorde, att högmästaren ej då kunde villfara hertigens begäran. Polackerna bildade då själfva, efter Svärdsriddarorden som mönster, en andlig riddarorden, bröderna af Dobrzýn, men denna uppgick snart i Tyska orden. 1229 syntes de förste tyske riddarna i Kujavien (Posen). Följande år kom en större skara, som till anförare hade landtmästaren Hermann Balk. 1231 gick denne öfver Weichsel och inträngde i Kulmlandet, där han lade grunden till Thorn och 1232 äfven till Kulm. Ordens framgångar gynnades i hög grad däraf, att påfven förklarade dess eröfringar för S:t Petrus' egendom och därigenom beskyddade orden mot närboende kyrkofurstar. Sedan biskop Kristian råkat i preussisk fångenskap, förföll den myndighet påfven gett honom, och snart blefvo alla biskopar och andlige i Preussen underordnade orden. Kejsaren åter främjade ordens intressen genom att (redan på förhand, 1226) ge den rätt till de eröfrade länderna enligt den teorien, att hela jorden lydde under "det heliga romerska riket". Fredrik II gjorde högmästaren till riksfurste öfver det eröfrade landet. Genom fördraget i Viterbo 1237 måste Hermann von Salza på påfvens bud, ehuru ogärna, samtycka till Svärdsriddarordens förening med Tyska orden. Hermann Balk var därefter både landtmästare i Preussen och herrmästare i Livland. 1238 slöt han å ordens vägnar fördraget i Stenby med Valdemar Sejr, genom hvilket orden återlämnade till Danmark norra Estland (Reval, Harrien, Wierland samt Allentaken med Narva), men erhöll Jerwen. Hundra år senare (1346) löste orden till sig det danska Estland för en penningsumma. Emellertid utbredde orden alltmer sitt välde under strider med preussarna, kurerna, litauerna, polackerna m. fl. 1242 utbröt i Preussen det första stora upproret, som varade i nästan ett helt årtionde. Endast med största ansträngning lyckades orden besegra sina fiender, men östra Preussen och Samland voro dock ännu okufvade. Genom hjälp af Ottokar II af Böhmen blef Samland 1254--55 tvingadt till underkastelse, och till denne konungs ära gaf orden den stad, som den 1255 börjat anlägga vid Pregel, namnet Königsberg. Emellertid reste sig samländare och preussare 1261 allmänt, och ordenshären blef i öppen drabbning besegrad. Men kort därefter blef Samland fullkomligt kufvadt, och 1283 utvandrade de siste preussiske frihetskämparna till Litauen. Sedan Svärdsriddarorden uppgått i Tyska orden, fullföljde den sina eröfringar, ehuru enligt föreningsfördraget i Viterbo de livländske biskoparna äfven skulle vara Tyska ordens länsherrar, hvad besittningarna i Östersjöprovinserna beträffade, liksom de förut varit Svärdsriddarordens. Ännu mera inveckladt vardt detta länsförhållande, sedan en ärkebiskop blifvit tillsatt öfver alla "Livlanden" (Estland, Livland och Kurland) och Preussen. Denne skulle nämligen i de förstnämnda landsdelarna vara Tyska ordens länsherre, men i Preussen åter, såsom de andre biskoparna, orden underordnad. Ordens fordran, att det åter kufvade Kurland skulle utgöra en del af Preussen och att orden utan biskopens af Kurland öfverhöghet skulle besitta sina 2/3 af landet, biskopen åter endast 1/3, mötte de livländske biskoparnas motstånd. Hvarken biskopen af Riga eller den nyutnämnde ärkebiskopen ville erkänna denna fordran, ehuru den 1245 blifvit gillad af både påfven och kejsaren. Tvisten mellan ärkebiskopen och biskopen af Riga å ena sidan