ett förbund till ömsesidigt försvar mot orden och ställde sig under polske konungen Kasimir IV:s beskydd. Därigenom uppkom 1454 ett långvarigt krig mellan denne och orden, hvilket slutade med den för orden så förödmjukande andra freden i Thorn (1466). I denna afträdde orden Westpreussen med Pommerellen och Marienburg till Polen, men Ostpreussen skulle högmästaren inneha såsom län af Polen. Hans nya residens blef Königsberg. Orden sökte nu upphjälpa sin ställning genom att till högmästare välja tyska furstesöner. 1511 valde den markgrefve Albrekt af Brandenburg (se Albrekt, sp. 498). Denne vägrade aflägga länsed till Polens konung och råkade 1519 med honom i en fejd, som bilades genom fred 1525. Dessförinnan hade Albrekt på Luthers råd förvandlat sitt land till ett värdsligt hertigdöme, och i freden 1525 erkände han konungen af Polen som sin länsherre. Därmed upphörde Ostpreussen att vara ett ordensland. Emellertid fortlefde "Tyska orden i Livland" -- så kallade den sig själf, men aldrig svärdsriddare, ehuru i historiska arbeten från andra hälften af 1500-talet benämningen "svärdsbröder" l. "svärdsriddarna af Tyska orden" förekommer. I Livland lyckades den tack vare herrmästaren Walter von Plettenberg (1494--1535), som af Karl V upphöjdes till riksfurste, för en tid häfda sin ställning, ehuru reformationen redan börjat undergräfva ordens och öfriga äfvenledes på katolsk grund hvilande livländska landsherrars makt. Genom landtdagen i Walk 1526 erkände de livländska ständerna ordens öfverhöghet, ärkebiskopen af Riga dock endast nödd och tvungen. Som kejsaren ej erkände detta fördrag, fick det ingen praktisk betydelse, och ordens strider med den näst siste ärkebiskopen af Riga ledde endast till den för orden så förödmjukande freden med Polen i Poswol 1557, hvarigenom orden kom i ett slags beroende af polske konungen. Det krig, som ryssarna året därpå började mot orden, hade till följd de baltiska ländernas sönderstyckande och ordens undergång. Genom fördraget i Vilna (28 nov. 1561) öfverlämnade "Tyska ordens i Livland" siste mästare, Gotthard Kettler (se denne), ordens besittningar i Östersjöprovinserna åt Polens konung och Litauens storfurste, Sigismund II, mot det att han fick Kurland och Semgallen som polskt län, hvarefter Kettler (mars 1562) högtidligt i Riga nedlade tecknen på sin värdighet som ordens mästare. Dock kommo icke alla ordens baltiska besittningar till den polske konungen. Reval med större delen af Estland gaf sig under Sverige, och Danmark ryckte till sig Ösel. Ryske tsaren sträfvade ock efter att genom besittning af någon del af ordenslandet få fast fot vid Östersjön. Sålunda uppstod emellan de fyra nordiska makterna en långvarig kamp af världshistorisk betydelse om arfvet efter Tyska orden. Efter ordens undergång i Livland fortlefde en återstod af densamma i Tyskland, där Mergentheim i Franken blef residenset för ordens öfverhufvud, som i sig förenade högmästarens och deutschmeisters ämbeten. 1619 förlorade orden nästan alla sina besittningar i Nederländerna. Ludvig XIV sekulariserade dess besittningar i Frankrike; genom frederna i Lunéville (1801) och Amiens (1802) förlorade den återstoden af sina besittningar pä vänstra Rhenstranden. Nådestöten gaf Napoleon orden, då han i Regensburg 24 april 1809 förklarade Tyska orden för upphäfd, emedan den deltagit i kriget mot honom, och bestämde, att dess gods skulle tillfalla de furstar, inom hvilkas områden de voro belägna. Den fortlefde därefter i Österrike, och 1840 bekräftade kejsar Ferdinand de af "stormästaren af Tyska orden i kejsardömet Österrike" och ordenskapitlet uppgjorda stadgar, genom hvilka orden rekonstruerats som andlig riddarorden under ledning af en stormästare (sedan 1894 åter kallad hoch- und deutschmeister). Den har sedermera återvändt till sin första uppgift, vården af sjuka, och har för detta ändamål upprättat Tyska ordenssystrarnas institut och ett ordenshospital samt inlagt förtjänster om den militära sjukvården. Sedan 1894 är ärkehertig Eugen ordens hoch- und deutschmeister. I senare tider har den upprättat en filial, die Marianenritter (se Marianer 2). En återstod af orden fortlefver äfven i Nederländerna (balliet Utrecht under en landkomtur). Litt.: J. Voigt, "Geschichte des deutschen ritterordens" (2 bd, 1857--59), Röhricht, "Die besitzungen des deutschen ordens im Heiligen lande" (i "Zeitschrift des deutschen Palästina-vereins" X), Ewald, "Die eroberung Preussens durch die deutschen" (4 bd, 1872--86), och Treitschke, "Das deutsche ordensland Preussen" (i "Historische und politische aufsätze", bd 2, 5:e uppl. 1886), Schiemann, "Russland, Polen und Livland bis ins 17. jahrhundert" (2 bd, 1886--90), Salles, "Annales de l'ordre teutonique depuis son origine jusqu'à nos jours" (1887), Perlbach, "Die statuten des deutschen ordens etc." (1890), och Deeleman, "Der deutsche ritterorden einst und jetzt" (1903). A. H-ld.* Tyska orden i Livland. Se Svärdsriddar-orden och Tyska orden. Tyska Orientsällskapet (Deutsche Orient-gesellschaft) stiftades 1878 i ändamål att anställa gräfningar i Assyrien, Babylonien, Palestina och Egypten. I det senast nämnda landet har sällskapet arbetat med stor framgång sedan 1902 (i Abuschir), till dess kriget gjorde vidare forskningar omöjliga. 1913 var ledamotsantalet öfver 1,300. Sällskapet har åtnjutit understöd af kejsaren och statsverket. Resultatet af forskningarna äro nedlagda i "Mitteilungen der D. 0. G." och ett par andra publikationer. Tyska Ostmarkföreningen (Deutscher Ostmarken verein). SeHakatist (där oriktigt står Ostmarkverein). Tyskar (ty. deutsche, äldre teutsche, af gam-malty. theoda, folk; jfr got. fyuda, fnod. f)jdÖ), sammanfattningsnamn på ett i flera stammar deladt germanskt folk (se Germaner), hvars urhem låg i norra Tyskland mellan Elbe och Öder och som utgör hela befolkningen (omkr. 64 mill.) i våra dagars Tyskland enligt de i Versaillesfreden 1919 fastställda gränserna och (omkr. 7 mill.) i det genom samma fred skapade Tysk-Österrike. Af tysk börd äro dessutom l,e mill. personer (86 proc.) i det af Tyskland till Frankrike afträdda Elsass-Lothringen, 2,e mill. (67 proc.) i Schweiz, 3,i mill. (omkr, 35 proc.) i Tjccho-Slovakien (Böhmen och Mähron). omkr. 2 mill. i Polon fdc forna preussiska