prov. Westpreussen och Posen) och omkr. 2 mill. (omkr. 12 proc.) i Ungern och Siebenbürgen. F. ö. äro tyskar till finnandes i stort antal i alla länder i och utom Europa, framför allt i Nord-Amerikas förenta stater (omkr. 10 mill., om däri inbegripas af tysk fader eller tysk moder födda). Utanför Tyska rikets gränser torde öfver 30 mill. tyskar vara bosatta, och sammanlagda antalet tyskar i hela världen kan anslås till omkr. 94 mill. — Om deras språk se Tyska språket. Se f. ö. Tyskland. Tyska reformföreningen. Se Tyskland, sp. 669. Tyska regeln, sjöv. Se Handelsflotta. Tyska riket. Se Tyskland. Tyska rikspartiet. Se Frikonservativa. Tyska sjöföreningen. Se Tyska flottföreningen. Tyska skolan i Stockholm. Se Tyska nationallyceum. Tyska språket talas af befolkningen i hela det nuv. Tyska riket, större delen af Schweiz, stora delar af f. d. kejsardömet Österrike, mindre delar af Ungern, af tyska emigranter i de forna tyska kolonierna och på många andra håll, i synnerhet i Nord-Amerika, samt af många bildade i Östersjöprovinserna (jfr Tyskar). Det tillhör liksom engelskan västgermanska grenen af germanska språkfamiljen. Den kompakta massan af västgermaner, som stannat kvar på kontinenten i obruten språklig samlefnad, är nu klufven i två nationer, den tyska och den holländska; denna skillnad är dock tämligen ung, och det beror på allehanda, särskildt politiska, omständigheter, att två skriftspråk just på detta sätt kommit att utbilda och afgränsa sig. Ordet tysk (deutsch, fnhty. diutisc, eg. = folklig) betecknade urspr. det germanska folkspråket i motsats mot latinet och omfattade således äfven de nederländska dialekterna (jfr Nederländska språket och Flamländska). Först genom den själfständiga litterära och politiska utvecklingen i Holland kom det att inskränkas till sin nuv. innebörd. Tyskans gränser emot kringboende folks språk ha alltsedan folkvandringarna underkastats ständiga, delvis stora förändringar. I väster ha efter västfrankernas tidiga romanisering endast smärre förskjutningar af gränsen egt rum; under 1600- och 1700-talen och långt in på 1800-talet gjorde franskan framsteg, 1871 afbröts denna utveckling i Elsass-Lothringen för att efter 1919 åter fullföljas. I söder ha förändringar inträdt, i det att tyskan intill 1914 vunnit terräng på bekostnad af italienskan och rätoromanskan till följd af tysk kommersiell företagsamhet och, icke minst, tack vare den växande turisttrafiken. I öster har tyskan alltsedan Karl den stores tid gått framåt och särskildt sedan 1100-talet gjort ofantliga landvinningar på baltiskt och slaviskt område. Denna språkliga expansion fortgick ända till 1914, men mötte växande och alltmer förbittradt motstånd, framför allt från polskt och tjechiskt håll. I norr har danskan under många århundraden befunnit sig på tillbakagång; den nya riksgränsen skall i möjligaste mån anpassas efter språkgränsen. De frisiska dialekterna, förr ganska omfattande, gå på tyskt område en snar undergång till mötes. Tyskans vidare utbredning i framtiden kommer i väsentlig mån att bero på freden och den följande politiska och ekonomiska utvecklingen. Språket har inom det väldiga tyska språkområdet aldrig varit enhetligt. Större olikheter förefunnos redan tidigt enkannerligen mellan de olika stammarnas språk (alemanner, bajrare, franker o. s. v.). Nya och genomgripande olikheter skapades senare genom den i tyskans historia epokgörande företeelse, som af J. Grimm kallades den andra eller högtyska ljudskridningen (se d. o., sp. 867—868). Under detta namn sammanfattas en rad af ljudförändringar, som på tyskt område drabbat den germanska konsonantismen, framför allt de germanska tenues, p, t, k. Ljudskridningen började i höglandet längst upp i s., och där genomfördes den också konsekventast; därifrån spred den sig som en smitta, ett språkligt ”mod”, nedåt låglandet i n., dock med alltjämt aftagande styrka, så att det nordtyska låglandets dialekter lämnades väsentligen oberörda af förändringarna. De genom ljudskridningen sålunda uppkomna olikheterna mellan de tyska landsändarnas språk brukar man lägga till grund för indelningen af de moderna tyska dialekterna. Gränserna mellan dessa sammanfalla ingalunda med de gamla stamgränserna; de frankiska dialekterna exempelvis fördela sig på de tre olika dialektgrupperna. Lågtyska i egentlig mening (ty. niederdeutsch), populärt plattyska (ty. plattdeutsch), kallas dialekterna på det nordtyska låg-landet, hvilka icke deltagit i den högtyska ljudskridningen i egentlig mening (se vidare Plattyska). Äfven holländskan är språkhistoriskt sedt en lågtysk dialekt, närmare bestämdt lågfrankisk (se Frankiska), men har utvecklat ett eget riksspråk, som är de bildades tal- och skriftspråk inom hela Holland; det kan därför nu ej anses tillhöra tyska språket. Språkhistoriskt fjärmare stå däremot de ännu på rikstyskt område talade frisiska dialekterna, hvilka urspr. stå engelskan nära; de äro emellertid stadda i snabbt utdöende och sakna nu hvarje inflytande på tyskans utveckling. (Se vidare Frisiska språket.) Högtyska (ty. hochdeutsch) kallas de högre upp i landet, i Mellan- och Syd-Tyskland, talade dialekter, som mer eller mindre fullständigt genomgått den högtyska ljudskridningen. De indelas i två hufvudgrupper: den sydtyska (ty. oberdeutsch) omfattar de munarter, som förskjutit västgerm. pp och initialt p till pf och som bilda sina diminutiva med ett l-suffix (mädel); den mellantyska (ty. mitteldeutsch) omfattar de dialekter, som behålla pp oförskjutet och för germ. initialt p ha i v. p, i ö. f och som (med obetydliga undantag) bilda sina diminutiva med ett ch-suffix (mädchen). Gränsen mellan högtyska och lågtyska löper i stort sedt parallellt med kusten; den börjar nu vid franska gränsen s. om Limburg, går så något n. om Aachen, Köln, Siegen, Kassel, Nordhausen, passerar Elbe s. om Magdeburg, löper vidare strax n. om Wittenberg, skär Oder något s. om Frankfurt och träffar ö. därom slaviskt språkområde. Gränsen mellan sydtyska och mellantyska är i sin totalsträckning groft taget parallell med den nyssnämnda, men är långt ifrån lika klar och skarp och drages af olika forskare på ganska skilda sätt.