För att få någon enhetlighet i gränslinjen har man velat ta fasta på just de nyss framhållna karakteristiska dragen, hvilka i regel följas åt; ljudskridningen är annars ganska inkonsekvent genomförd inom dialekterna med afseende på de olika ljuden och de enskilda orden, och gränserna växla äfven i öfrigt utomordentligt, allteftersom man tar sikte på den ena eller den andra dialektala företeelsen och söker lägga den till grund för indelningen. Gränserna ha ej heller förblifvit orubbade, sådana de först afteckna sig i bevarade språkminnesmärken, utan de ha under århundradenas lopp förskjutit sig, den sydtysk-mellantyska dock mindre än högtyskans norra gräns, där lågtyskan särskildt på det koloniserade området ö. om Elbe på stora sträckor trängts tillbaka af högtyska dialekter. De sydtyska dialekterna kännetecknas af ljudskridningens konsekventare genomförande. I ö. finner man den bajersk-österrikiska dialektgruppen (Österrike är väsentligen koloniseradt från Bajern), som bildar sina diminutiva med -l, -el eller -erl: kindl, mädel, weiberl och som af 2:a pers:s personl. pron. bevarat de gamla dualformerna es och enk, hvilka användas som plur. (= ihr, euch). Bajerskan utbreder sig öfver hufvudmassan af Bajern samt Tyrolen, Salzburg, Österrike, Steiermark och Kärnten och delar af Böhmen; dessutom finnas bajerska språköar insprängda på italienskt, slaviskt och ungerskt område. I v. talas på sydtysk botten alemanniska och frankiska dialekter, hvilka bilda sina diminutiva med ett på vokal slutande l-suffix, -la, -le, -li: mädla, hannele, büebli; de känna icke de bajerska pronominalformerna es och enk. Till alemanniskan i vidsträckt bemärkelse hör äfven schwabiskan, som omfattar hufvudmassan af Württemberg, Hohenzollern och bajerska prov. Schwaben; denna dialekt bildar i vissa hänseenden (diftongeringen) en öfvergång till bajerskan. Alemanniskan i inskränkt mening, som i sin tur sönderfaller i hög- och lågalemanniska (hoch- och niederalemannisch), omfattar tyska Schweiz, Vorarlberg, södra Baden och Elsass utom den nordliga (frankiska) delen. Högalemanniskan, som talas i Schweiz (utom Basel) och i närmast angränsande delar af Baden och Elsass, har konsekventast genomfört ljudskridningen, i det att här äfven initialt k skridit öfver kch till ch: chind, chorn, medan de lågalemanniska munarterna, bland hvilka märkes elsassiskan (af vissa författare användas dessa båda termer i samma betydelse), ha k liksom alla andra tyska dialekter. De frankiska dialekter, som föras till den sydtyska dialektgruppen och hvilka ofta sammanfattas under beteckningen oberfränkisch, äro sydfrankiskan (südfränkisch l. südrheinfränkisch) och östfrankiskan (ostfränkisch). Dessa munarter inta en mellanställning och bilda i själfva verket en öfvergång mellan syd- och mellantyska; med afseende på ljudskridningsstadiet skilja de sig numera icke från angränsande alemanniska och bajerska dialekter, men i andra afseenden stå de närmare de mellantyska. Ofta räknas de också till de senare, något som dock strider mot principen att lägga graden af ljudskridningens genomförande till grund för hufvudindelningen. ”Oberfränkisch” omfattar hufvudmassan af de bajerska prov. Franken med de gamla hufvudorterna Bamberg och Würzburg, angränsande delar af Thüringen och Sachsen (ostfränkisch) samt nordligare delar af Württemberg och Baden med Heilbronn och Karlsruhe (südfränkisch). De mellantyska dialekterna utgöras väsentligen af gamla frankiska munarter, till hvilka sedermera kommit nya munarter i ö., bildade hufvudsakligen genom den tyska kolonisationen af gammalt slaviskt område. De ha alla behållit pp genom ljudskridningen: kopp, appel mot sydtyska kopf, apfel. De uppdelas i två grupper, den östmellantyska (ostmitteldeutsch), som förskjuter initialt p- till pf- eller rättare till f-: pfund (uttaladt fund), och den västmellantyska (westmitteldeutsch), som lämnar p- oförskjutet i denna ställning: pund. Västmellantyska dialekter äro mellanfrankiskan (mittelfränkisch), som till sin karaktär står lågtyskan (lågfrankiskan) närmare än andra högtyska munarter och i de vanliga pronominalformerna dat, wat, dit, it, samt i allet har behållit t, och rhenfrankiskan, som äfven i dessa ord ljudskridit: das, was o. s. v., rhenfrankiska talas hufvudsakligen i Lothringen, bajerska och badensiska Pfalz, Hessen och Nassau, mellanfrankiska i hufvudmassan af Rhenprovinsen, Luxemburg och en del af Westfalen (kretsen Siegen). Mellanfrankiskan sönderfaller i sin tur i två skilda dialekter, en nordligare med hufvudorten Köln och en sydligare med hufvudorten Trier. Den förra, ripuariskan, karakteriseras bl. a. af oförskjutet p i förbindelsen rp (dorp), medan den senare, som med ett något oegentligt namn kallas moselfrankiskan (den talas äfven på högra Rhenstranden), här har ljudskridning liksom öfriga högtyska munarter (dorf). På samma ljudskridningsstadium som moselfrankiskan står också den dialekt, som talas af de tyske kolonisterna i Siebenbürgen; den har dock till följd af sin geografiska afskildhet i andra afseenden haft en säregen utveckling, som nu skiljer kolonisternas språk från stamfrändernas. Östmellantyska äro tre hvarandra ganska närstående och af inga skarpa gränslinjer skilda dialekter, thüringska, högsachsiska (obersächsisch, stundom äfven kalladt meissnisch) och schlesiska, hvilka namn ange dessa munarters ungefärliga utsträckning. De ofvan skildrade grupperna af sydtyska och mellantyska munarter sammanfattas sedan gammalt under den gemensamma benämningen högtyska. Med denna term åsyftas emellertid närmast icke en komplex af dialekter, utan en skriftspråklig, litterär enhet, det moderna tyska riksspråket, som utvecklat sig under påverkan från både syd- och mellantyska dialekter, men väsentligen på östmellantysk grundval. Denna enhet är icke synnerligen gammal, men då man under intet tidsskede kan särskilja en mellantysk och en sydtysk litteratur som afgränsade enheter, så plägar man äfven för äldre tider betrakta högtyskan som en relativ enhet, åtminstone i litterärt afseende. Man brukar i högtyskans historia urskilja tre utvecklingsstadier eller perioder, den fornhögtyska (se d. o.) från tiden för de första