från hvilken del af Tyskland de än utfärdats. Andra kanslier följa detta exempel. Betydelsefullt blef särskildt, att sedan midten af 1400-talet det kursachsiska kansliet närmar sig det kejserliga, ett närmande, som på viktiga punkter underlättades af den högsachsiska munartens ljudutveckling. Med boktryckarkonsten tillkommer en ny faktor, som kraftigt verkar i enande riktning: boktryckaren måste af praktiska skäl, för att vinna större spridning för sina alster, höja sig öfver den på tryckorten talade munarten. Man tvingades att egna ortografiska och grammatiska frågor ett annat och större intresse än förr, och vissa lokala traditioner utbildades inom officinerna. Därtill kommer med de tryckta böckernas stora spridning, att skriftspråkets betydelse växer ofantligt. Den afgörande vändpunkten i utvecklingen betecknas af Luthers framträdande. Han har dock icke skapat det tyska skriftspråket. Han säger själf härom ("Tischreden", kap. 70): "Ich habe keine gewisse, sonderliche, eigene sprache im deutschen, sondern brauche der gemeinen deutschen sprache, das mich beide ober- und niderlender verstehen mögen. Ich rede nach der sechsischen cantzeley, welcher nachfolgen alle fürsten und könige in Deutschland". Luther föddes, lefde och dog på östmellantyskt område; det var alltså helt naturligt för honom att använda det språk, som i hans hemtrakter var både tal- och, med viss modifikation, också skriftspråk. När han valde det kursachsiska och därmed äfven i viss mån det kejserliga kansliets språkbruk som mönster, så gällde detta emellertid hufvudsakligen ljud och former. I dessa afseenden företer också tyska skriftspråket än i dag en blandad karaktär. Diftongeringen af de gamla långa vokalerna ī, ū och iu (= ȳ), som sedan 1100-talet genomförts i den bajersk-österrikiska dialekten, hade redan vid medeltidens slut spridt sig öfver större delen af östmellantyskan och behöfver sålunda hos Luther icke tillskrifvas främmande (sydtyskt) inflytande; bajersk-österr. är däremot det konsekventa återgifvandet af p och pp med pf (pfund, apfel), liksom af germ. d med t (tal). Östmellantysk är åter afgjordt monoftongeringen af de gamla diftongerna ie, uo, üe, som i mellantyskan kan spåras redan på 1100-talet, likaså bibehållandet af den obetonade ändelsevokalen ("das Luthersche -e" i sonne, rose för sydtyskt sonn', ros'). Mellantyska äro också i regel kvantitetsförhållandena äfvensom ordformerna och ordens genus. Äfven i fråga om satsbyggnaden rönte Luther starkt inflytande af kanslistilen, och detta ödesdigra inflytande har tyska skriftspråket sedan aldrig kunnat frigöra sig från. Friare var Luther i fråga om ordförrådet: från det lefvande talspråk, som han kände, hämtade han och införlifvade med skriftspråket en mångfald af kärnfriska ord, uttryck och vändningar. Härutinnan stod han i samklang med de två sista århundradenas utveckling; efter 1300 hade den litterära verksamhetens tyngdpunkt förflyttats till Mellan-Tyskland, och detta hade redan förut förskaffat det mellantyska ordförrådet insteg i litteraturen. Genom Luthers väldiga insats just under skriftspråkets jäsande bildningsprocess blef denna strömning afgörande för den senare utvecklingen, och det högtyska skriftspråkets ordförråd har än i dag en väsentligen mellantysk prägel. Genom sitt vidsträckta författarskap och sitt bibelöversättningsarbete tvingades Luther att egna alltmera intresse åt tyskans yttre form, som han ville göra så lättfattlig som möjligt för alla. Han vinnlade sig alltmer om konsekvens i grammatik och stafning, och ehuru hans språk på intet vis motsvarar moderna begrepp om enhetlighet och konsekvens, uppfattades det dock af samtida och efterföljare som ett i det väsentliga enhetligt mönster, som vann betydande auktoritet. Från senare hälften af 1500-talet framhålles Ober-Sachsen som det land, där det bästa språket talas, ett rykte, som högsachsiskan behållit ända in på 1800-talet. Luther är emellertid långt ifrån nyhögtysk till sitt språk. I vissa afseenden står han ännu på mhty. ståndpunkt; inom flexionen märkes särskildt, att han på mhty. sätt har vokalväxling i de starka verbens preteritum: sing. steig, men plur. stiegen, hvilken växling är utjämnad ett århundrade senare hos Opitz (som framträdde 1617) och i modern tyska kvarstår endast i verbet werden (ward : wurden). Luthers betydelse för det nhty. språkets utveckling kan likafullt betecknas som epokgörande; den är trefaldig: 1. Han gaf klarhet och stadga i formen åt den — visserligen svaga — skriftspråkliga enhet, som fanns före honom. 2. Han göt nytt lif i den gamla formen genom frejdigt upptagande i skriftspråket af ord, bilder och vändningar ur det lefvande talspråket. 3. Han gjorde ofantligt mycket för det af honom omskapade skriftspråkets utbredning öfver hela språkområdet. Luthers skrifter nådde en för den tiden oerhörd spridning. Hans bibelöfversättning, hans katekes, hans psalmer trängde ned i de bredaste lager och utgjorde grundvalen för predikan och folkundervisning. För mången läskunnig voro dessa verk den käraste och ofta enda läsningen. Deras betydelse för den tyska skriftspråkstraditionen kan därför knappast öfverskattas. "Die gemeinsprache" tränger först igenom i det protestantiska Mellan-Tyskland, där såväl språkligt som religiöst det minsta motståndet mötte, öfverraskande fort vinner det också terräng i Nord-Tyskland, där hansans sönderfallande lämnade rum för nya inflytanden, först som kyrkospråk (hty. kyrkoordningar redan på 1520-talet, hty. predikan omkr. 1600), småningom äfven som officiellt språk och som de bildades skriftspråk öfver hufvud. Långsammare gick det i det katolska Syd-Tyskland och i det reformerta Schweiz. Här var Luthers auktoritet föga värd, och den språkliga olikheten var betydande. Flertalet af 1600- och 1700-talens författare och språkteoretiker verkade för det mellantyska skriftspråkets utbredning; den litterära verksamhetens tyngdpunkt låg i Ober-Sachsen och Schlesien, den genom Opitz inledda nya renässanslitteraturen blef sålunda östmellantysk, och till denna riktning anslöto sig de från Nord-Tyskland stammande diktarna. Motståndet i Syd-Tyskland var dock både starkt och medvetet; det uppgafs i själfva verket först framemot midten af 1700-talet, sist i Schweiz. Den slutliga segern hela linjen utefter kom för skriftspråket genom de store skalderna, Wieland, Lessing, Herder och framför allt Goethe och Schiller. Både Goethe och Schiller förete dock i sina äldre skrifter starka