dialektala drag, men dessa försvunno mer och mer, hvartill säkerligen bosättningen på östmellantysk botten väsentligt bidrog. Det moderna högtyska skriftspråket kan alltså karakteriseras som en konstprodukt af de senaste fyra århundradenas litterära verksamhet, uppbyggd urspr. och förnämligast på mellantyska munarter, men med starka sydtyska dialektinslag. Dess äldsta form, det väsentligen på det latinska urkundsspråket kalkerade medeltida kanslispråket, förädlades genom humanismens lärda stil och lefvandegjordes genom Luthers i bästa mening folkliga framställningskonst, men röjes än i dag trots de följande seklernas litterära bearbetning i den tunga stil och den otympliga satsbyggnad, som så ofördelaktigt skiljer tyskan från andra germanska språk ("der papierne stil"). Vida friare än i grammatiskt och syntaktiskt afseende har tyskan utvecklat sig på ett annat område, som kräfver särskild uppmärksamhet. Ordförrådet har under den tid man i bevarad litteratur kan följa tyskans utveckling varit stadt i ständig förändring; alla de kulturinflytanden, som folket under tidernas lopp varit utsatt för, ha lämnat spår i språket. Visserligen har dess prägel därigenom ej förändrats så radikalt som engelskans; hufvudmassan af de vanligaste och viktigaste orden är ännu alltjämt af inhemskt germanskt ursprung och ärfd från indoeuropeisk tid. Men de lånade orden utgöra dock en integrerande och fullkomligt omistlig del af ordförrådet. Man kan särskilja många olika skikt af lånord; de yngsta äro i regel lätta att känna igen på fonetiska och andra egendomligheter, de äldre erbjuda större svårigheter, då de längre löpt med i utvecklingen, genomgått de rent tyska ljudförändringarna och anpassat sig efter tyska uttals- och böjningsvanor. Dessa senare bruka af tyskarna kallas lehnwörter (lånord), de förra för fremdwörter, en skillnad af historisk, men icke principiell betydelse. De äldsta lånord man med någon säkerhet kan konstatera anses stamma från keltiskan, t. ex. reich, mhty. rîche. Mycket gamla i germanskt språk äro också vissa kristna termer, som lånats från grekiskan, t. ex. ty. pfingsten. Från latinet kommer ända från tiden för germanernas första beröring med romarna en flödande ström af lånord. I de romerska legionerna lärde germanerna sådana ord som pilum, nhty. pfeil, och strata, nhty. strasse (eg. chaussée). Af romerska handtverkare lärde de ord som pilarius > pfeiler, tegula > ziegel, af andra yrkesmän persica > pfirsich, planta > pflanze, moneta > münze o. s. v. i oändlighet. Alla dessa ha, som af konsonantismens karakteristiska förändring framgår, genomgått den hty. ljudskridningen och alltså lånats före denna. Efter denna faller flertalet lån, som föranledts af kristendomens införande, beteckningar för föremål, värdigheter och seder, som voro okända för germanerna, t. ex. abt, priester, pein (< poena), marter, altar, predigen, kasteien o. s. v. Alla dessa ha muntligt lånats ur det då lefvande lat. språket, det s. k. vulgärlatinet. I den mån som germanerna tillegnat sig den romerska kulturens viktigaste förvärf, aftog inströmningen af lånord. Genom sin militära öfverlägsenhet slogo de också under sig stora delar af romanskt språkområde, och under karolingernas tid upptog franskan massor af lånord ur de germanska dialekterna. På 1000-talet började emellertid en ny väldig invandring af lånord, som fortsatte under hela den klassiska medelhögtyskans tid. Den nya kultur, som nu från Frankrike utbredde sig öfver Tyskland, uppbars af det nya riddarståndet. Det var länsväsendets, riddarsagans och minnesångens glanstid. Antalet ord, som nu lånades, var utomordentligt stort, men dessa lånord trängde från de exklusiva kretsar, där de brukades, ej så djupt ned bland folket och ha därför ej satt så tydliga spår, som man kunnat vänta. De afse mest det höfviska lifvets nöjen och sysselsättningar. Hit höra t. ex. turnieren, birschen, preis, banner (äfven panier), abenteuer o. d.; försvunna äro numera amûr, garzûn, tjostieren och många andra. Detta äldre skikt af franska lånord är vida intimare införlifvadt med tyska språket än de senare från 1600- och 1700-talen, för så vidt de nämligen ännu finnas kvar i lefvande bruk. De ha deltagit i de ljudförändringar, som tyskan genomgått sedan mhty. tid, enkannerligen diftongeringen, och stämma alltså nu ej längre med sina franska motsvarigheter, t. ex. prix, aventure. Några ha dubbla former, en äldre med ljudlagsenlig tysk utveckling från mhty. och en yngre med ny anslutning till grundordet, t. ex. melodei: melodie. Med humanismen kom en ny invasion af främmande ord, denna gång naturligen ur det klassiska latinet: det är nästan uteslutande lärda ord, som behålla latinsk accent, delvis också böjning. Deras antal är utomordentligt stort, och de tillhöra det privata och framför allt det offentliga lifvets alla områden. Hit höra t. ex. delinquent, legislatur; kausalnexus; reformation, konfession; exzellenz, majestät, monarch; dativus, partizipium; aula, kompendium, glossar, disziplin, karzer, examen, dogmatik. Många ord böjas i viss utsträckning på latinskt sätt: in der praxi, dem publico, den gradum, die phrases, ett bruk, som i någon mån fortlefver hos Goethe och Schiller och hvaraf än i dag kvarstå vissa rester, t. ex. skripta, tentamina, det numera mindre vanliga studiosi o. s. v. Samma ord kan lånas vid olika tider och får då lätt olika form, allteftersom det genomgått flera eller färre ljudförändringar, t. ex. lat. magister, som lånats in i tyskan dels mycket tidigt, hvilket gett formen meister, dels i nyare tid i oförändrad lärd form, magister. På 1600-talet trängdes latinet åter i bakgrunden af franskan, som under hela den tid Frankrike dominerade i Europa förblef de förnäma kretsarnas språk. Sitt välde inom den lärda världen har ju latinet aldrig helt förlorat; där pågår än i dag inlånandet af ord friskt, ehuru något dämpadt af puristiska sträfvanden. De franska lånorden tillhöra däremot framför allt den förnäma världen: galant, kokett, nobel, intrige, courage o. s. v. Under Trettioåriga kriget inkom en massa militära yrkestermer såsom armee, infanterie, adjutant, parade o. d. Dessa sena lån röja genom sin yttre form, t. ex. tonvikten (armee), delvis också stafning och uttal af enskilda ljud (courage) sitt främlingskap i språket. Detta franska inflytande har fortsatt på flera områden och särskildt inom modets värld, ehuru på sista tiden mycket inskränkt genom