Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dialektala drag, men dessa försvunno mer och
mer, hvartill säkerligen bosättningen på östmellantysk
botten väsentligt bidrog.
Det moderna högtyska skriftspråket kan alltså
karakteriseras som en konstprodukt af de senaste
fyra århundradenas litterära verksamhet, uppbyggd
urspr. och förnämligast på mellantyska munarter,
men med starka sydtyska dialektinslag. Dess äldsta
form, det väsentligen på det latinska urkundsspråket
kalkerade medeltida kanslispråket, förädlades genom
humanismens lärda stil och lefvandegjordes genom
Luthers i bästa mening folkliga framställningskonst,
men röjes än i dag trots de följande seklernas
litterära bearbetning i den tunga stil och den
otympliga satsbyggnad, som så ofördelaktigt skiljer
tyskan från andra germanska språk ("der papierne
stil"). Vida friare än i grammatiskt och syntaktiskt
afseende har tyskan utvecklat sig på ett annat område,
som kräfver särskild uppmärksamhet.
Ordförrådet har under den tid man i bevarad
litteratur kan följa tyskans utveckling varit stadt
i ständig förändring; alla de kulturinflytanden,
som folket under tidernas lopp varit utsatt för, ha
lämnat spår i språket. Visserligen har dess prägel
därigenom ej förändrats så radikalt som engelskans;
hufvudmassan af de vanligaste och viktigaste orden
är ännu alltjämt af inhemskt germanskt ursprung och
ärfd från indoeuropeisk tid. Men de lånade orden
utgöra dock en integrerande och fullkomligt omistlig
del af ordförrådet. Man kan särskilja många olika
skikt af lånord; de yngsta äro i regel lätta att
känna igen på fonetiska och andra egendomligheter,
de äldre erbjuda större svårigheter, då de längre
löpt med i utvecklingen, genomgått de rent tyska
ljudförändringarna och anpassat sig efter tyska
uttals- och böjningsvanor. Dessa senare bruka af
tyskarna kallas lehnwörter (lånord), de förra för
fremdwörter, en skillnad af historisk, men icke
principiell betydelse.
De äldsta lånord man med någon säkerhet kan konstatera
anses stamma från keltiskan, t. ex. reich,
mhty. rîche. Mycket gamla i germanskt språk
äro också vissa kristna termer, som lånats från
grekiskan, t. ex. ty. pfingsten. Från latinet
kommer ända från tiden för germanernas första
beröring med romarna en flödande ström af lånord. I
de romerska legionerna lärde germanerna sådana ord
som pilum, nhty. pfeil, och strata, nhty. strasse
(eg. chaussée). Af romerska handtverkare lärde de ord
som pilarius > pfeiler, tegula > ziegel, af andra
yrkesmän persica > pfirsich, planta > pflanze, moneta
> münze o. s. v. i oändlighet. Alla dessa ha, som af
konsonantismens karakteristiska förändring framgår,
genomgått den hty. ljudskridningen och alltså lånats
före denna. Efter denna faller flertalet lån, som
föranledts af kristendomens införande, beteckningar
för föremål, värdigheter och seder, som voro okända
för germanerna, t. ex. abt, priester, pein (< poena),
marter, altar, predigen, kasteien o. s. v. Alla dessa
ha muntligt lånats ur det då lefvande lat. språket,
det s. k. vulgärlatinet. I den mån som germanerna
tillegnat sig den romerska kulturens viktigaste
förvärf, aftog inströmningen af lånord. Genom sin
militära öfverlägsenhet slogo de också under sig
stora delar af romanskt språkområde,
och under karolingernas tid upptog franskan
massor af lånord ur de germanska dialekterna. På
1000-talet började emellertid en ny väldig invandring
af lånord, som fortsatte under hela den klassiska
medelhögtyskans tid. Den nya kultur, som nu från
Frankrike utbredde sig öfver Tyskland, uppbars af det
nya riddarståndet. Det var länsväsendets, riddarsagans
och minnesångens glanstid. Antalet ord, som nu
lånades, var utomordentligt stort, men dessa lånord
trängde från de exklusiva kretsar, där de brukades,
ej så djupt ned bland folket och ha därför ej satt
så tydliga spår, som man kunnat vänta. De afse mest
det höfviska lifvets nöjen och sysselsättningar. Hit
höra t. ex. turnieren, birschen, preis, banner (äfven
panier), abenteuer o. d.; försvunna äro numera
amûr, garzûn, tjostieren och många andra. Detta
äldre skikt af franska lånord är vida intimare
införlifvadt med tyska språket än de senare från
1600- och 1700-talen, för så vidt de nämligen
ännu finnas kvar i lefvande bruk. De ha deltagit
i de ljudförändringar, som tyskan genomgått sedan
mhty. tid, enkannerligen diftongeringen, och stämma
alltså nu ej längre med sina franska motsvarigheter,
t. ex. prix, aventure. Några ha dubbla former,
en äldre med ljudlagsenlig tysk utveckling från
mhty. och en yngre med ny anslutning till grundordet,
t. ex. melodei: melodie. Med humanismen kom en ny
invasion af främmande ord, denna gång naturligen
ur det klassiska latinet: det är nästan uteslutande
lärda ord, som behålla latinsk accent, delvis också
böjning. Deras antal är utomordentligt stort, och de
tillhöra det privata och framför allt det offentliga
lifvets alla områden. Hit höra t. ex. delinquent,
legislatur; kausalnexus; reformation, konfession;
exzellenz, majestät, monarch; dativus, partizipium;
aula, kompendium, glossar, disziplin, karzer, examen,
dogmatik. Många ord böjas i viss utsträckning på
latinskt sätt: in der praxi, dem publico, den gradum,
die phrases, ett bruk, som i någon mån fortlefver hos
Goethe och Schiller och hvaraf än i dag kvarstå vissa
rester, t. ex. skripta, tentamina, det numera mindre
vanliga studiosi o. s. v. Samma ord kan lånas vid
olika tider och får då lätt olika form, allteftersom
det genomgått flera eller färre ljudförändringar,
t. ex. lat. magister, som lånats in i tyskan dels
mycket tidigt, hvilket gett formen meister, dels i
nyare tid i oförändrad lärd form, magister.
På 1600-talet trängdes latinet åter i bakgrunden af
franskan, som under hela den tid Frankrike dominerade
i Europa förblef de förnäma kretsarnas språk. Sitt
välde inom den lärda världen har ju latinet aldrig
helt förlorat; där pågår än i dag inlånandet af
ord friskt, ehuru något dämpadt af puristiska
sträfvanden. De franska lånorden tillhöra däremot
framför allt den förnäma världen: galant, kokett,
nobel, intrige, courage o. s. v. Under Trettioåriga
kriget inkom en massa militära yrkestermer såsom
armee, infanterie, adjutant, parade o. d. Dessa
sena lån röja genom sin yttre form, t. ex. tonvikten
(armee), delvis också stafning och uttal af enskilda
ljud (courage) sitt främlingskap i språket. Detta
franska inflytande har fortsatt på flera områden och
särskildt inom modets värld, ehuru på sista tiden
mycket inskränkt genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
