puristernas arbete. Äfven från andra språk har tyskan riktat sitt ordförråd, ehuru icke på långt när i samma utsträckning som från de här ofvan omtalade. Från italienskan stamma naturligtvis musiktermer såsom arie, alt, oper o. s. v. samt viktiga handelstermer, såsom franko, saldo, netto, bankerott o. s. v., men äfven så vanliga ord som spazieren och proviant. Från spanska härröra kastagnette, zigarre, matador och åtskilliga andra, samt ur slaviska språk ett fåtal ord, nästan alla tillhörande vissa begränsade områden: haubitze, säbel; droschke, kalesche; knute, peitsche, karbatsche; dessutom några mycket vanliga ord, såsom grenze och gurke. Ur de många judiske köpmännens och gårdfarihandlarnas språk ha påfallande få ord hämtats, t. ex. schacher, pleite (machen); ur ungrarnas språk ha, närmast genom österrikiskan, inkommit i allmänt tyskt språkbruk kutsche och gulasch. Den sista stora importen af främmande ord, som särskildt på 1900-talet var synnerligen liflig, tog med Världskriget ett brådt slut. Det var de engelska lånen af flera typer, såsom sjötermer: kutter, dock; handeln: scheck, trust; sporten: sport, start, boxen; sällskapslifvet: flirt, klub, snob; många andra, såsom smart, tiptop, streik o. s. v. Därtill komma, särskildt under det sista århundradet, lärda lån ur den äldre litteraturen, särskildt ur mhty., sålunda ett rent litterärt återupplifvande af längesedan bortglömda ord, såsom minne, recke, wonne, tagen. Wagner inför i sina dramer ord, som för en vanlig tysk äro fullkomligt obegripliga. Rent dialektala ord tränga in i skriftspråket och användas äfven af författare, som tillhöra andra dialektområden; så ha mode-orden fesch och gigerl från Wien spridts öfver hela det tyska språkområdet. Plattyska äro till sitt ursprung många ord, t. ex. wrack, wringen, ebbe, krabbe, treppe, lippe, kneipe, boot, flott, takel, teer, leck, laken, echt, sacht, born, bernstein, hvilka alla i sin form visa en annan ljudutveckling än den högtyska (w bevaradt framför r, uteblifven ljudskridning t. ex. i lippe = sv. läpp, teer = tjära, laken = lakan o. s. v., ft > cht, metates af r och vokal i born = hty. brunnen o. s. v.). Sträfvandena att utrensa de många främmande orden och ersätta dem med inhemskt språkgods äro synnerligen gamla i Tyskland. Redan i fnhty. tid funnos många tyska nybildningar, kalkerade på latinet, t. ex. veckodagarnas namn (montag, lat. dies Lunæ etc.), och den berömde läraren och öfversättaren i S:t Gallen Notker Labeo (se d. o.) l. Teutonicus skapade efter latinskt mönster många nya beteckningar för bl. a. grammatiska och stilistiska begrepp. I den mhty. litteraturen finner man mycket snobberi med de främmande, särskildt franska, orden, men också skämt med denna tyskarnas svaghet. I nyare tid upptogs kampen mot de främmande orden med mycken kraft af de s. k. språksällskapen under förra hälften af 1600-talet. Språkforskaren Schottelius skapade nya språkvetenskapliga termer, af hvilka många trängt igenom, t. ex. geschlecht, wörterbuch (särskildt i "Ausführliche arbeit von der teutschen haubt sprache", 1663). Äfven Leibniz arbetade för tyskans rensande. Under 1700-talet fortsattes arbetet, kanske med mera snille än smak. Mera afgörande än språkteoretikernas sträfvanden blef nog de store skaldernas exempel. Goethe och Schiller hånade puristerna, särskildt Campe (se denne), som i sin ifver ofta öfverskred den goda smakens gränser, men de hade själfva för säker smak för att icke undvika onödiga främmande ord. Mot slutet af 1800-talet lyckades man samla de puristiska sträfvandenas målsmän till en stor sammanslutning, Der allgemeine deutsche sprachverein, stiftad 1885. Denna förening utger bl. a. en tidskrift och en serie förtyskningsordböcker, omfattande olika delar af ordförrådet, såsom handelns, matsedelns, juridikens ord o. s. v. Dess arbete har burit rika frukter, i det en massa ord blifvit officiellt anbefallda till allmänt bruk, t. ex. fahrkarte för billet, bahnsteig för perron, fernsprecher för telephon, kraftwagen för automobil o. s. v. Ofta nog har man skjutit öfver målet och syndat mot både enkelhet och god smak. Det högtyska skriftspråkets uttal bestämmes icke af dess historia. Det har visserligen framgått väsentligen ur östmellantyska dialekter, men det har i sig upptagit viktiga sydtyska drag och äfven mycket, särskildt i ordförrådet, ur lågtyska dialekter. Det representerar nu i och för sig intet bestämdt uttal, utan är ett exklusivt skriftspråk, ett traditionellt sätt att skrifva och trycka orden, som hvar och en uttalar, som han behagar. En bajrare kan mycket väl uttala lieb som 'liab' i öfverensstämmelse med sin dialekt, en sachsare pferd som 'ferd' och en pfalzare setzen som 'setze', utan att generas af stafningen mer än svenskarna besväras af hj eller gj. Skriftspråket står just därför utom och öfver dialekterna, nu långt mer än på Luthers tid. Under de gångna århundradena ha de munarter, i hvilka det har sina rötter, genomgått betydande förändringar, i hvilka skriftspråket ej deltagit, och samtidigt har det själft utvecklats och förändrats, fritt och oberoende af de särskilda dialekterna. Detta gäller framför allt ordförrådet, som nu icke stämmer med någon dialekts ens tillnärmelsevis, men äfven i hög grad formlära och syntax. Den skriftliga normen måste alltså kompletteras genom en muntlig, som höjer äfven uttalet af skriftspråket öfver de lokala munarterna. Den växande samfärdseln och befolkningens större rörlighet ha också medfört en liflig dialektblandning, som särskildt inom de stora städernas bildade klasser ledt till en viss utjämning mellan de olika dialekterna äfven i fråga om uttalet. Största utsikterna borde föreligga för det bildade uttalet i de nordtyska städerna och speciellt i rikshufvudstaden Berlin. Flera skäl tala härför. På lågtyskt område är högtyska ett främmande språk, som med stor omsorg inläres i skolorna, och det är just skriftspråket, som inläres. Dialekten är så olika, att den knappt påverkar. Vidare är nära hälften af alla tysktalande här sammansluten till en stat; därför råder här en långt intensivare språkblandning än i södern, särskildt inom ämbetsmannakårerna. Slutligen har den kommersiella och politiska tyngdpunkten efter enhetsverkets genomförande alltmer förskjutits mot norr. Långt har utvecklingen dock ej hunnit på denna väg, och utsikterna till fullständig enhet äro i hvarje fall små. Tyskland har intet centrum af den ojämförliga storlek och kulturella betydenhet,