tillträde till tullföreningen, stödde de mellantyska staternas motstånd, men motståndarna måste till sist falla till föga. Föreningens sprängning eller upplösning i mindre delar, som synts förestående, hindrades. Mellan Österrike och Preussen slöts en handelstraktat i april 1865, i hvilken bestämmelsen från 1853 ej återupptogs, trots att den österrikiske ministern Rechberg gjorde denna betingelse till kabinettsfråga. I tullföreningen, som förnyades i maj 1865, medförde kriget 1866 en förändring. I Nordtyska förbundets författning stadgades, att förbundet skulle bilda ett tull- och handelsområde och uteslutande ega rätt att lagstifta rörande tullärenden. I fredsfördraget med de sydtyska staterna hänvisades till nya bestämmelser. Genom traktat af 4 juni 1867 ingicks tull- och handelsfördrag, och i traktaten 8 juli s. å. reglerades förhållandena. Föreningens organisation förändrades härigenom fullständigt. Lagstiftningen rörande tullväsendet öfverlämnades åt ett tullparlament (zollparlament), bestående af Nordtyska förbundets riksdag, representanter för de sydtyska staternas parlament och ett förbundsråd (Bundesrat des zollvereins) under Preussens presidium. Tullparlamentet medverkade vid fastställande af tariffer, stadganden rörande tobaks- och saltskatt och afslutande af handelsfördrag. Ehuru dess verksamhet ej blef vidare omfattande, spelade det dock en politisk roll för förberedande af den tyska enheten. I Tyska rikets författning stadgades, att riket skulle utgöra ett tull- och handelsområde med gemensam tullgräns. Vissa områden ställdes dock utanför densamma. Elsass-Lothringen indrogs 1872 inom tullgränsen. Hamburg och Bremen bibehöllo sin fria tullagstiftningsrätt till 1888, då de inträdde i tullgemenskapen med undantag för mindre områden, delar af Hamburg och Kuxhafen och ett område vid Bremerhafen, som förblefvo frihamnar. Utanför tyska tullområdet stodo ön Helgoland, preussiska kommunen Geestemünde samt några badensiska byar vid schweiziska gränsen. Däremot hörde såväl storhertigdömet Luxemburg som två österrikiska byar till detsamma. Genom Versaillesfreden 1919 löstes Luxemburg från den tullpolitiska förbindelsen med Tyska riket. Äfven de områden, som Tyska riket genom samma fred afträdde, såsom Elsass-Lothringen, Memeldistriktet, Danzig, de polska områdena m. fl., utträdde ur tullgemenskapen. Genom freden, som i hög grad band Tyska rikets handelspolitik, stadgades äfven för varor från Elsass-Lothringen under en femårsperiod efter freden tullfri införsel till Tyska riket. Liknande förmåner beviljades under en treårsperiod för varor från de forna till riket hörande polska provinserna. Litt.: Treitschke, "Die anfänge des deutschen zollvereins" (i "Preussische jahrbücher", bd 30), Weber, "Der deutsche zollverein" (2:a uppl. 1871), Zimmermann, "Geschichte der preussisch-deutschen handelspolitik" (1892), Sommerlad, art. "Zollverein" i "Handwörterbuch der staatswissenschaften" (3:e uppl. 1911). ^{J. F. N.} (^{E. N--nn.}) Tyska Öst-Afrika, f. d. tyskt koloniområde i Afrika, begränsadt i s. af floden Rovuma till dess biflod M'sinje och därifrån af breddgraden ut till Njassa, i v. af denna sjö samt af en linje dragen från Songveflodens mynning i nordvästlig riktning till Kilamboflodens utlopp i Tanganjika, därefter af denna sjö, Russisifloden och Kivusjön samt en linje från dess nordända till den punkt, där 30:e meridianen skär 1:a södra breddgraden, i n. af denna breddgrad till Victoria Njansas östra strand samt af en linje därifrån i sydöstlig riktning n. om större delen af Kilima-ndjaro till mynningen af Umbafloden (se politiska kartan till art. Afrika). Det låg emellan Brittiska Öst-Afrika och Uganda i n., belgiska Kongo i v., Brittiska Central-Afrika i s. v. och Portugisiska Öst-Afrika i s. Areal 994,483 kvkm. 7,680,132 inv. (1913), hvaraf 5,336 hvita, mest tyskar. Kolonien grundlades på 1880-talet genom en serie fördrag mellan det 1885 bildade Tyska östafrikanska kompaniet å ena sidan samt sultanen af Sansibar och ett antal infödda höfdingar å den andra. Dess gränser bestämdes genom öfverenskommelser med England af 29 okt. 1886 och 1 juli 1890 (Sansibarfördraget) samt med Portugal 30 dec. 1886, hvarjämte en mindre gränsreglering längst i nordväst företogs 1912. Förvaltningen af området öfvergick 1 jan. 1891 till tyska regeringen, som 1897 proklamerade området som koloni. Vid tyskarnas ankomst var kolonien till största delen behärskad af arabiska stammar, som ogärna sågo sitt välde inkräktadt. När ett fördrag med sultanen af Sansibar angående Tyska östafrikanska kompaniets öfvertagande af kustområdet mellan Umba och Rovuma skulle träda i kraft i aug. 1888, utbröt ett häftigt uppror bland araberna och de af dem behärskade infödingarna, som först efter stora ansträngningar nedslogs i slutet af 1889 af tyske regeringskommissarien H. von Wissmann (se denne). Utan större svårigheter kunde tyskarna sedan utveckla och befästa sitt välde. 1905 utbröto emellertid allvarliga oroligheter bland bantunegrerna, påverkade af det samtidigt pågående hereróupproret i Tyska Sydväst-Afrika. Revolten, som spred sig öfver ett vidsträckt område, hade sin egentliga kärna i koloniens södra del mellan Njassasjön och kusten och kräfde mycket betydande uppbåd från tyskarnas sida, innan den i mars 1906 kunde anses kväfd. Under upproret hade tyskarna kunnat begagna sig af värdefull hjälp från olika infödda stammar. Ännu mera betydelsefull blef denna trohet under Världskrigets pröfningar. Kolonien blef då anfallen från fyra olika sidor, men lyckades under den framstående generalen Lettow-Vorbecks ledning prestera ett segt försvar mot de öfvermäktige fienderna. Först i nov. 1917 var kolonien eröfrad. Lettow-Vorbeck hade emellertid dragit sig öfver gränsen till Portugisiska Öst-Afrika, hvarifrån han i okt. 1918 gjorde ett infall på det gamla tyska området. Sedan stilleståndet i nov. s. å. afslutats, kapitulerade han 14 nov. 1918 vid Chambesifloden i Rhodesia. I Versaillesfreden af 28 juni 1919 tvingades Tyskland att jämte öfriga kolonier afträda Tyska Öst-Afrika, hvilket tillsvidare lämnades att förvaltas af Storbritannien, som till Belgien skänkte de bägge rika distrikten Ruanda och Urundi. Genom en engelsk förordning i slutet af jan. 1920 har kolonien provisoriskt tilldelats namnet Tanganjika-territoriet. Litt.: Hassert, "Deutschlands kolonien" (1910), Peters, "Das deutsch-ostafrikanische schutzgebiet" (1895), Schmidt, "Geschichte des araberaufstandes in Ostafrika" (1892), och Samassa, "Die besiedlung Deutsch-Ost-Afrikas" (1909). ^L--ts.