Dess flodområde inom T. är 9,542 kvkm. T. är således rikt försedt med vattenvägar, hvilkas hela längd uppskattas till omkr. 11,000 km., men endast Rhen, i sitt mellersta lopp, har tillräcklig vattenmassa för en obehindrad flodtrafik alla årstider. -- Till samfärdselns tjänst finnas flera kanaler. De viktigaste äro: Müllroser- l. Friedrich-Wilhelmskanalen (27 km.) och Oder--Spreekanalen (100,6 km.), mellan Oder och Spree, Finowkanalen (69,5 km.), mellan Oder och Havel, hvilka tre förbinda Oders och Elbes flodsystem, Elbe--Travekanalen (67,7 km.), från Lauenburg till Lübeck, gamla och nya Plauekanalen (34,6 o. 30 km.), mellan Havel och Elbe, Eiderkanalen (32 km.), mellan Östersjön och Eider, Kejsar Vilhelms-(Nord--Östersjö)-kanalen (98,6 km.), Dortmund--Ems-kanalen (283 km.), från Dortmund öfver Münster till Ems, Ludwigskanalen (172 km.), mellan Regnitz och Altmühl, förbindande Main med Donau, Rhen--Rhônekanalen (323 km., hvaraf 132 i T.) och Rhen--Marne-kanalen (317 km., hvaraf 107 i T.). En kanal mellan Rhen, Weser och Elbe, den s. k. Mittelland-kanalen, är sedan länge planerad (se Dortmund--Emskanalen, sp. 753). Insjöarna, nästan alla flodsjöar, ligga i två hufvudzoner. Den sydliga l. alpina zonen ligger längs Alpernas norra fot. Endast i Bajern finnas omkr. 70 sjöar. Störst är Bodensjön, som delvis hör till T., naturskönast Königssee vid Berchtesgaden. Af de öfriga märkas Walchen-, Kochel-, Ammer-, Staffel-, Würm-(Starnberger-), Tegern-, Schlier- och Chiemsjöarna. Den nordliga l. baltiska sjözonen ligger rundt hela tyska Östersjökusten och är utomordentligt rik på sjöar -- enbart i Mecklenburg finnas 223. De viktigaste äro: Plön och Selentersjön, i Schleswig-Holstein, Müritz- och Schwerinersjön, i Mecklenburg, Ückersjöarna, i Brandenburg, Drazigsjön, Madu- och Lebasjön, i Pommern, Wdzydzesjön, i Westpreussen, Goplosjön, i Posen, Geserichsjön samt Mauer-, Löwentin- och Spirdingsjön i Masuren. Äfven mellan dessa båda zoner träffas sjöar, såsom Havelsjöarna och Spreesjöarna i Brandenburg, Dümmersee i Hannover, Steinhudermeer i Schaumburg-Lippe och Hannover, Laachersee på Eifel samt små sjögrupper i öfre Schlesien. -- Den schwabisk-bajerska högslätten är rik på mossar. Där ligga, ö. och v. om Isar, Erdinger- och Dachaumossarna samt Donaumossen, mellan Ulm och Donauwörth och vid Ingolstadt. I Hannover, Oldenburg och Schleswig-Holstein, långt inne i landet omkring Ems, Hunte och Weser, i Hinterpommern, nära Östersjön, och vid Kurisches haff i Ostpreussen finnas vidsträckta högmossar. Äfven i det inre landet finnas ännu stora moss- och träskmarker, såsom i Posen (Netze- och Obraträsket), i Brandenburg (Rhinluch, Wartheträsket och Spreewald), i Sachsen (Drömling, vid Aller), i Westfalen m. fl. Några af dessa moss- och träskmarker ha på senare tid genom kanalisering dränerats, särskildt i Hannover, och uppodlats. Klimatet kan betraktas som ett medelvägsklimat mellan det oceaniska klimatet i västra och det kontinentala i östra Europa. Det har intet gemensamt med södra Europas Medelhafsklimat, enär T. är skildt från dessa trakter genom Alpernas höga barriär. Ehuru ganska betydande skiljaktigheter med afseende på temperatur och nederbörd förefinnas mellan de olika delarna af T., äro dessa dock mindre, än de eljest skulle vara, därigenom att landets medelhöjd aftar från s. till n. I v. hindra inga bergskedjor de varma och fuktiga vindarna från Atlanten, och deras inflytande skönjes äfven i de östra trakterna. Medeltemperaturen i sydvästra T. -- Rhens och Donaus flodområden -- är omkr. 11°--12° C., i mellersta T. 9°--10° och på norra slätten 8°--9° C. I Pommern och Westpreussen är den endast 6°--7° och i Ostpreussen 5,5°--6°. Varmast äro de norra delarna af Rhenslätten, n. om Karlsruhe. Dessa ligga ej fullt 100 m. ö. h. och skyddas af omgifvande bergstrakter. Detsamma gäller om Neckars, Mains och Mosels vinrika dalar. Sommartemperaturen där är 19° C. och mera, medan jan. månads medeltemperatur ej faller under fryspunkten. Nordvästra T:s (v. om Elbe) klimat har en öfvervägande oceanisk prägel med ej synnerligen varma somrar (15--16° C.) och ej länge kvarliggande snö om vintern. Väster om Weser öfverstiger jan. månads medeltemperatur fryspunkten; i ö. sjunker den under densamma, och därför är Elbe vanligen tillfrusen någon tid af vintern. Ju längre man kommer österut, dess större är skillnaden mellan sommar- och vintertemperaturen (jfr Preussen, sp. 198). Alla årstider ha nederbörd, hufvudsakligen som sommarregn. Störst är regnmängden i det bajerska platålandet och västra T:s bergstrakter. För Eifel, Sauerland, Harz, Thüringerwald, Rhön, Vogelsberg, Spessart, Schwarzwald, Vogeserna m. fl. kan den årliga nederbörden beräknas till 860 mm. eller mera, medan den i de lägre terrasserna af sydöstra T., såsom i Erzgebirge och Sudeterna, är endast 760--800 mm. Samma nederbördsmängd får också den fuktiga, nordvästra kusten af T., mellan Bremen och Hamburg. I de återstående delarna af västra T. samt på kusten af Hinterpommern och i Ostpreussen stiger den till 600 mm. I västra T. finns en trakt ryktbar för sin ringa nederbörd, men äfven för sina ädla vinsorter, näml. Rhendalen nedanför Strassburg, Pfalz och Maindalen, med endast 400--500 mm. nederbörd. Äfven Mecklenburg, Lausitz, Sachsen, Thüringska platån, Westpreussen, Posen och nedre Schlesien kunna räknas till de mera torra trakterna, med en nederbörd af omkr. 500 mm. -- Växtvärlden. T., med sina saftiga ängar, sina om vintern kala löfskogar af bok, ek och björk, sina gran- och furuskogar samt hedar, tillhör med afseende på vegetationen Central-Europa, och endast en botanists vana öga varseblir de obetydliga olikheterna i de särskilda landsdelarnas flora. Han ser mången nordisk form, som saknas i mellersta T., åter uppträda på Syd-T:s högslätt samt iakttar, att västeuropeiska former, äfven träd, intränga öfver Rhen ända till trakten af Halle och östeuropeiska arter öfver östra gränsen. Endast Alperna höja sig öfver vegetationsgränsen. Mellersta T:s berg nå knappt den af den absoluta höjden betingade öfre gränsen för boken, om ock i de högre delarna af många berg, såsom Böhmerwald, Schwarzwald, större delen af Thüringerwald och Oberharz, gran och tall äro de öfvervägande skogsträden. Endast de högsta delarna af Sudeterna, Riesengebirge, Schwarzwald och Brocken sakna högstammig skog; de äro