Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
telegrafförvaltningen 842,369 mill., från rikstryckeriet
12,130, från järnvägsförvaltningen 153,779
mill., matrikularbidrag 51,941 mill., diverse
förvaltningsinkomster 80,122 mill. samt
e. o. inkomster, hufvudsakligen lån,
118,635 mill. Bajern, Württemberg, Baden och
Elsass-Lothringen behöfde för egen räkning
inkomsterna af maltskatten. Baden och Württemberg
hade egna post- och telegrafförvaltningar. I
ersättning erlade dessa stater jämförelsevis
större matrikularbidrag. Utgifterna för riksdagen
upptogos till 2,235,833 mk, för rikskansleren och
rikskansliet till 318,620 mk, för utrikesärendena
till 18,975 mill., för inrikesärenden till 96,708
samt engångsutgift 24,471 mill., för förvaltningen af
rikshären till 775,385, en engångsutgift af 580,599
och e. o. anslag 12,7 mill., för marinförvaltningen
till 197,396, en engångsutgift af 233,207 och
e. o. anslag 49,650 mill., för riksskattämbetet
till 40,002, för riksskulden till 237,783 och en
engångsutgift af 5,774, pensionsväsendet 142,542,
post- och telegraf 669,334, en engångsutgift 30,199
och e. o. anslag 35 mill. mk. Budgetsperioden var
1 år (räknadt från 1 april), men för krigsväsendet
hade regeringen lyckats få staten fastställd för
7 år ("septonnatet"). – Utom de för förvaltningen
nödiga byggnaderna och deras inredning samt härens
och flottans materiel bestod riksförmögenheten
af riksjärnvägarna i Elsass-Lothringen, den
kontanta rikskrigsskatten af 120 mill. mk i
Spandau, riksinvalidfonden (470,542,900 mk jämte
3,412,950 frankfurt-floriner i obligationer
och 5,296,235 mk kontant). – Riksskulden
uppgick i okt. 1914 till 5,260,394 mill. mk.
E. A–t.
Försvarsväsendet utvecklades betydligt efter 1870–71
års krig. Preussens krigsmakt, som eg. grundar sig
på 1814 års förordningar, utvecklades, i strid mot
riksdagens beslut, högst betydligt från 1859 till
1866, och efter 1866 års händelser utsträcktes de
preussiska militärförordningarna till alla de stater,
som ingingo i Nordtyska förbundet, hvarjämte äfven de
sydtyska staterna ombildade sitt krigsväsen. Efter
Tyska rikets bildande (1871) genomfördes preussisk
organisation fullständigt i sist nämnda stater, och
under den sedan följande tiden undergick armén rätt
betydliga tillökningar, af hvilka den förnämsta
genom tjänstgöringstidens nedsättning från tre
till två år 1893. Intill krigsutbrottet 1914 var
arméns ordning följande. Kejsaren var riksarméns
högste befälhafvare, men förde i fred omedelbart
befäl endast öfver preussiska armén, i hvilken
alla förbundskontingenter ingingo med undantag af
Bajerns, Sachsens och Württembergs; dessa stodo
under befäl af konungen i vederbörande land. Utom
i personliga och generalstabsangelägenheter utgingo
kejsarens befallningar till preussiska armén genom
preussiska krigsministeriet, hvars chef, preussiske
krigsministern, tillika var riksarméns representant
i förbundsrådet och vid riksdagen. Bajern,
Sachsen och Württemberg hade hvar sitt särskilda
krigsministerium. – Efter de förändringar riksarméns
sammansättning undergått utgjordes densamma af
25 armékårer, nämligen preussiska gardeskåren,
I:a–XI:e och XIV:e–X VIII:e, XX:e och XXI:a
preussiska, XII:e och XIX:e kungl. sachsiska, XIII:e
württembergska och de tre bajerska kårerna (bajerska
armén stod ensam utom den gemensamma
nummerindelningen). Kårerna utgjordes af 2
infanteridivisioner. Divisionen delades i 2 brigader
(6 divisioner i 3) och brigaden med få undantag
i 2 regementen, hvarjämte några jägarbataljoner
tillkommo. Till armékårerna hörde vidare vanligen
2 kavalleribrigader på 2 reg., 2 artilleribrigader
på 2 reg., 1 pionjärbataljon och 1 trängbataljon
förutom staber och intendenturpersonal.
Tillsammans utgjordes infanteriet af 217 regt. om 3
bat. och 1 kulsprutekompani samt af 18 jägarbat., hvar
och en med ett kulsprute- och ett hjulryttarkompani.
Vid 297 bataljoner uppgick fredsstyrkan till 19
officerare och 719 underbefäl och manskap, vid öfriga
till 19 och 641, Dessutom funnos 26 fristående fält-
och fästningskulspruteafdelningar. Bataljonens
krigsstyrka uppgick till 22 officerare och 1,002
stridande. Kavalleriets reg. uppgingo till
110 om 5 skvadroner à 145 hästar. Fältartilleriet
utgjordes af 100 reg. med tillsammans 600 åkande och
33 ridande batt. (om sex kanoner eller haubitser),
armékåren hade 24 åkande batt., batt. 100 eller 75
hästar. Fotartilleriet, afsedt för fästningarna och
fälthärens tunga artilleri, uppgingo till 24 reg. på
2 bat. med tillsammans 190 batt., ingenjörtrupperna
till 35 pionjärbat. och 9 regementsstaber.
Förbindelsetrupperna, verkehrstruppen, uppgingo
till 3 järnvägsreg. med 8 bat., 9 telegrafbat. och
8 fästningstelefonkomp., 5 luftskeppsbat. med
16 komp. och 5 flygbat. med 14 komp. Trängen
uppgick till 25 bat. på 3 komp. Bakom dessa
trupper kommo landtvärns- och landstormstrupper,
hvilkas organisation icke är känd. Förutom att
förstärka fälthären lämnade de besättningstrupper
bakom arméerna och hemma i landet. Af högre enheter
förekommo 8 arméinspektioner, förutom ett stort
antal inspektioner för särskilda ändamål. –
Arméns fredsstyrka (inberäknadt bezirksväsendet)
uppgick för 1914 till 36,400 officerare,
786,460 underofficerare och manskap samt 157,788
tjänstehästar. Dess planlagda krigsstyrka torde
ha uppgått till 3,800,000 man. – Rekryteringen
grundade sig på allmän värnplikt med
tillämpning enligt 1893 års bestämmelser.
Förpliktelsen till krigstjänst (dienstpflicht)
inträdde det år, då man fyllde 20 år, men många
fingo uppskof på 1 eller 2 år. Tjänstetiden
utgjorde i allmänhet 2 år i tjänstgöring (3 år vid
kavalleriet och ridande artilleriet), 5 1/2 (4 1/2) år
i reserven, 11 år i landtvärnet (till 39 års ålder)
och återstoden i landstormen, dit alla mellan 17
och 45 års ålder hörde, hvilka icke på annat sätt
togos i anspråk för krigsmakten. De tjänstduglige,
som icke togos i anspråk för trupperna, ingingo
i ersättningsreserven och kvarstodo där till
öfvergången till landtvärnet. De, som tillhörde
reserven, kunde inkallas till två öfningar om högst 8
veckor, landtvärnsmännen likaledes till två öfningar
om 8–14 dagar. Äfven ersättningsreserven kunde
underkastas öfningar. Frivilliga antogos af olika
slag, särskildt 4-års vid kavalleriet och 1-års
för utbildning till reservbefäl; för de senare
fordrades dock kunskapsprof ungefär motsvarande
studentexamen. För rekryteringen och kontrollen
öfver det hemförlofvade manskapet indelades
armékårsområdena i brigadområden och dessa i ett
antal "bezirk", i allmänhet armékårsvis underställda
en landtvärnsinspektion. I regel var hvarje
infanterireg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
