Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till användbarhet för de största fartyg kort
före Världskrigets utbrott fullbordats. En mindre
örlogsstation fanns i Danzig. – Personalen räknade
enligt 1914 års stat 79,080 man, hvaraf 2,329
aktiva officerare, 693 kadetter, 585 ingenjörer, 664
intendenter, 1,114 läkare och öfrig sanitetspersonal,
64,991 underofficerare och matroser, 6,343 man
marinartilleri-, min- och flygpersonal, 1,382 man
marininfanteri o. s. v. Manskapet utgjordes till
större delen af värnpliktiga med 7-årig tjänstplikt,
hvaraf 3 år i aktiv tjänst. – Om budgeten för 1913–14
se sp. 637.
[Enligt fredsfördraget 1919 får T. hålla en flotta
af 6 slagskepp om högst 10,000 ton, 6 kryssare
om 6,000 ton, 12 jagare och 12 torpedbåtar. Inga
undervattensbåtar få finnas. Antalet kanoner och
annan utrustning är noga bestämdt. Inga befästningar
vid Östersjön medges. Marinens personal, värfvad
liksom arméns, får uppgå till högst 15,000 man,
inberäknadt 1,500 officerare. I lag af 31 okt. 1919
bestämdes utgifterna för marinen till 238,6 mill. mk.]
H. W–l.
Fasta försvaret. Inneslutet mellan tre andra
stormakter, hade T. tre väsentligt skilda krigsteatrar
att uppmärksamma och förstärka: en västlig, mot
Frankrike, en sydöstlig, mot Österrike, och en östlig,
mot Ryssland. I följd af de öppna landgränserna och
de likaledes öppna kusterna vid såväl Nord- som
Östersjön blef T. i stort behof af starka gräns-
och kustbefästningar för att vid samtidigt hot
från flera håll ej bli tvunget att alltför mycket
splittra sina stridskrafter. För gränsförsvaret
erbjuda dock landets hydrografiska förhållanden
flerstädes afsevärda fördelar; och genom eröfringen
af Lothringen hade T. på sin västra gräns förvärfvat
sig en stark förpostställning framför den naturliga
barriär, som Rhenfloden där bildar. Enär den tyska
krigföringen alltid sträfvat efter att med utveckling
af största möjliga kraft och skyndsamhet nå ett
afgörande, ansågs ett långsamt tillbakavikande från
barriär till barriär föga sannolikt, hvarför man åt en
främre hufvudbarriär gett starkaste motståndskraft,
under det att mera indragna fästningar i allmänhet
slopats och endast förrådsfästningen Magdeburg,
Spandau, som direkt skyddar Berlin, och Küstrin
bibehöllos som inre stödpunkter. Däremot ansåg man,
att de strategiskt viktiga järnvägarna borde så
vidt möjligt skyddas genom befästningsanläggningar,
liksom äfven att de stora flodvägarna – Rhen i v.,
Donau i s. samt Weichsel, Warthe och Oder i ö. – borde
på erforderliga punkter tryggas genom brohufvud,
under det att den korta Weserlinjen ansågs kunna
lämnas obefäst. I v., där Rhenlinjen bildar ett
naturligt fronthinder af stor strategisk betydelse,
ligga vid denna barriär Wesel, Koblenz, Köln,
Mainz, Germersheim, Strassburg och Neu-Breisach,
hvilken långa fästningslinje, som på senare tid
fullständigades genom en del befästningsanläggningar
vid öfre Rhen, hade en rent defensiv karaktär, under
det att den på vänstra Rhenstranden sig sträckande
linjen Diedenhofen, Metz, fästet Kaiser Wilhelm II (20
km. v. om Strassburg), Kastenbrunnen och Dangolsheim
hade företrädesvis offensiv prägel. Dessa senare
fästningar innesluta nämligen den stora vapenplatsen
mellan Mosel och Rhen, som ju var att betrakta som
uppmarschområde
vid krig mot Frankrike. De där något
tillbakadragna spärrfästningarna Saarlouis och
Bitsch hade dessutom bibehållits. I s. hade fronten
mot Schweiz ej ansetts kräfva något starkare fast
försvar, men i Donaudalen ligga de båda fästningarna
Ingolstadt och Ulm. Gränsen mot s ö. skyddades i
första linjen af Neisse och det mindre betydande
Glatz samt spärrfästet Königstein, under det
att Glogau m. fl. äldre fästningar bildade andra
linjen. Östra gränsen, som i strategiskt afseende
var mycket ofördelaktigare än den västra, enär dels
Ostpreussen har ett mycket utsatt läge, dels ryska
Polen sköt in i Tyskland som en mot Berlin riktad kil,
blef också svårast att nöjaktigt befästa. Det starka
Posen bjöd emellertid ett aktningsvärdt motstånd
mot en från Polen framträngande fiende, och vid Oder
stöddes försvaret i andra linjen af de förutnämnda
fästningarna Glogau och Küstrin. Weichsellinjen
försvarades af Thorn, Kulm, Graudenz, Marienburg och
Danzig; och det utsatta Ostpreussen hade en första
klassens vapenplats i Königsberg, hvarjämte det starka
fästet Boyen och några mindre försvarsverk spärrade
passen i det masuriska sjöområdet. Östersjökusten
skyddades af Memel, Pillau, Weichselmünde och det
bakomliggande Danzig samt Swinemünde. Uppgiften
att skydda och understödja flottan, som tack vare
Nord–Östersjö-kanalen kunde operera såväl i Öster-
som Nordsjön, fylldes dels af de båda starkt
befästa krigshamnarna Kiel-Friedrichsort vid
Östersjön och Wilhelmshafen vid Nordsjön samt en
del kanalen försvarande befästningar, dels af det
framskjutna Helgoland, som tryggade förbindelsen
mellan kanalen och Nordsjökustens flodmynningar,
hvilka försvarades af Kuxhafen, Geestemünde och
Borkum. Hela det fasta försvaret i hemlandet var
organiseradt på 4 ingenjörinspektioner, under
hvilka 9 fästningsinspektioner lydde. Men äfven
till skydd för sina kolonier hade Tyskland anlagt
befästningar, nämligen Swakopmund nära Walfischbay
och Lüderitzbucht i Sydväst-Afrika, Tanga midt
emot engelska ön Pempa, Bagamojo och Dar-es-Salaam
i Öst-Afrika, Friedrich-Wilhelmshafen vid Astrolabe
bai i Kejsar Vilhelms land (Nya Guinea) och Apia på
Samoa. Slutligen var hufvudorten Tsing-tau i det
förpaktade Kiau-tschóu befäst. Under Världskriget
gingo emellertid alla Tysklands kolonier förlorade:
Däremot blefvo inga af hemlandets fästningar
anfallna annat än från luften. [Genom freden i
Versailles 1919 fastställdes, att inom tre månader
efter fördragets ikraftträdande alla fästningar och
befästningar mellan Rhen och en 50 km. ö. därom
dragen linje skulle vara afrustade och slopade;
ingen ny befästning skulle sedermera få uppföras
inom detta område. Befästningarna vid T:s södra
och östra gränser skulle förbli i oförändradt
tillstånd; de vid östra gränsen skulle öfvergå till
Polen.]
L. W:son M.
Författning. Tyska riket, som på
grund af Versaillesfördragen 15, 23 och 25 nov. 1870
framgick ur föreningen af Nordtyska förbundet
(se d. o.) med de sydtyska staterna Bajern, Baden
och Württemberg samt Hessen s. om Main, omfattade
22 monarkiska och 3 republikanska stater samt ett
direkt under kejsarens öfverhöghet stående riksland
(se ofvan, sp. 617). Tyska rikets författningsurkund,
daterad 16 april 1871,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
