till användbarhet för de största fartyg kort före Världskrigets utbrott fullbordats. En mindre örlogsstation fanns i Danzig. -- Personalen räknade enligt 1914 års stat 79,080 man, hvaraf 2,329 aktiva officerare, 693 kadetter, 585 ingenjörer, 664 intendenter, 1,114 läkare och öfrig sanitetspersonal, 64,991 underofficerare och matroser, 6,343 man marinartilleri-, min- och flygpersonal, 1,382 man marininfanteri o. s. v. Manskapet utgjordes till större delen af värnpliktiga med 7-årig tjänstplikt, hvaraf 3 år i aktiv tjänst. -- Om budgeten för 1913--14 se sp. 637. [Enligt fredsfördraget 1919 får T. hålla en flotta af 6 slagskepp om högst 10,000 ton, 6 kryssare om 6,000 ton, 12 jagare och 12 torpedbåtar. Inga undervattensbåtar få finnas. Antalet kanoner och annan utrustning är noga bestämdt. Inga befästningar vid Östersjön medges. Marinens personal, värfvad liksom arméns, får uppgå till högst 15,000 man, inberäknadt 1,500 officerare. I lag af 31 okt. 1919 bestämdes utgifterna för marinen till 238,6 mill. mk.] ^{H. W--l.} Fasta försvaret. Inneslutet mellan tre andra stormakter, hade T. tre väsentligt skilda krigsteatrar att uppmärksamma och förstärka: en västlig, mot Frankrike, en sydöstlig, mot Österrike, och en östlig, mot Ryssland. I följd af de öppna landgränserna och de likaledes öppna kusterna vid såväl Nord- som Östersjön blef T. i stort behof af starka gräns- och kustbefästningar för att vid samtidigt hot från flera håll ej bli tvunget att alltför mycket splittra sina stridskrafter. För gränsförsvaret erbjuda dock landets hydrografiska förhållanden flerstädes afsevärda fördelar; och genom eröfringen af Lothringen hade T. på sin västra gräns förvärfvat sig en stark förpostställning framför den naturliga barriär, som Rhenfloden där bildar. Enär den tyska krigföringen alltid sträfvat efter att med utveckling af största möjliga kraft och skyndsamhet nå ett afgörande, ansågs ett långsamt tillbakavikande från barriär till barriär föga sannolikt, hvarför man åt en främre hufvudbarriär gett starkaste motståndskraft, under det att mera indragna fästningar i allmänhet slopats och endast förrådsfästningen Magdeburg, Spandau, som direkt skyddar Berlin, och Küstrin bibehöllos som inre stödpunkter. Däremot ansåg man, att de strategiskt viktiga järnvägarna borde så vidt möjligt skyddas genom befästningsanläggningar, liksom äfven att de stora flodvägarna -- Rhen i v., Donau i s. samt Weichsel, Warthe och Oder i ö. -- borde på erforderliga punkter tryggas genom brohufvud, under det att den korta Weserlinjen ansågs kunna lämnas obefäst. I v., där Rhenlinjen bildar ett naturligt fronthinder af stor strategisk betydelse, ligga vid denna barriär Wesel, Koblenz, Köln, Mainz, Germersheim, Strassburg och Neu-Breisach, hvilken långa fästningslinje, som på senare tid fullständigades genom en del befästningsanläggningar vid öfre Rhen, hade en rent defensiv karaktär, under det att den på vänstra Rhenstranden sig sträckande linjen Diedenhofen, Metz, fästet Kaiser Wilhelm II (20 km. v. om Strassburg), Kastenbrunnen och Dangolsheim hade företrädesvis offensiv prägel. Dessa senare fästningar innesluta nämligen den stora vapenplatsen mellan Mosel och Rhen, som ju var att betrakta som uppmarschområde vid krig mot Frankrike. De där något tillbakadragna spärrfästningarna Saarlouis och Bitsch hade dessutom bibehållits. I s. hade fronten mot Schweiz ej ansetts kräfva något starkare fast försvar, men i Donaudalen ligga de båda fästningarna Ingolstadt och Ulm. Gränsen mot s ö. skyddades i första linjen af Neisse och det mindre betydande Glatz samt spärrfästet Königstein, under det att Glogau m. fl. äldre fästningar bildade andra linjen. Östra gränsen, som i strategiskt afseende var mycket ofördelaktigare än den västra, enär dels Ostpreussen har ett mycket utsatt läge, dels ryska Polen sköt in i Tyskland som en mot Berlin riktad kil, blef också svårast att nöjaktigt befästa. Det starka Posen bjöd emellertid ett aktningsvärdt motstånd mot en från Polen framträngande fiende, och vid Oder stöddes försvaret i andra linjen af de förutnämnda fästningarna Glogau och Küstrin. Weichsellinjen försvarades af Thorn, Kulm, Graudenz, Marienburg och Danzig; och det utsatta Ostpreussen hade en första klassens vapenplats i Königsberg, hvarjämte det starka fästet Boyen och några mindre försvarsverk spärrade passen i det masuriska sjöområdet. Östersjökusten skyddades af Memel, Pillau, Weichselmünde och det bakomliggande Danzig samt Swinemünde. Uppgiften att skydda och understödja flottan, som tack vare Nord--Östersjö-kanalen kunde operera såväl i Öster- som Nordsjön, fylldes dels af de båda starkt befästa krigshamnarna Kiel-Friedrichsort vid Östersjön och Wilhelmshafen vid Nordsjön samt en del kanalen försvarande befästningar, dels af det framskjutna Helgoland, som tryggade förbindelsen mellan kanalen och Nordsjökustens flodmynningar, hvilka försvarades af Kuxhafen, Geestemünde och Borkum. Hela det fasta försvaret i hemlandet var organiseradt på 4 ingenjörinspektioner, under hvilka 9 fästningsinspektioner lydde. Men äfven till skydd för sina kolonier hade Tyskland anlagt befästningar, nämligen Swakopmund nära Walfischbay och Lüderitzbucht i Sydväst-Afrika, Tanga midt emot engelska ön Pempa, Bagamojo och Dar-es-Salaam i Öst-Afrika, Friedrich-Wilhelmshafen vid Astrolabe bai i Kejsar Vilhelms land (Nya Guinea) och Apia på Samoa. Slutligen var hufvudorten Tsing-tau i det förpaktade Kiau-tschóu befäst. Under Världskriget gingo emellertid alla Tysklands kolonier förlorade: Däremot blefvo inga af hemlandets fästningar anfallna annat än från luften. [Genom freden i Versailles 1919 fastställdes, att inom tre månader efter fördragets ikraftträdande alla fästningar och befästningar mellan Rhen och en 50 km. ö. därom dragen linje skulle vara afrustade och slopade; ingen ny befästning skulle sedermera få uppföras inom detta område. Befästningarna vid T:s södra och östra gränser skulle förbli i oförändradt tillstånd; de vid östra gränsen skulle öfvergå till Polen.] ^{L. W:son M.} Författning. Tyska riket, som på grund af Versaillesfördragen 15, 23 och 25 nov. 1870 framgick ur föreningen af Nordtyska förbundet (se d. o.) med de sydtyska staterna Bajern, Baden och Württemberg samt Hessen s. om Main, omfattade 22 monarkiska och 3 republikanska stater samt ett direkt under kejsarens öfverhöghet stående riksland (se ofvan, sp. 617). Tyska rikets författningsurkund, daterad 16 april 1871,