förändrades i några få punkter genom lagarna af 24 febr., 3 mars, 25 juni och 20 dec. 1873. Genom denna författning blef Tyska riket en verklig förbundsstat, i likhet med Nordtyska förbundet, medan det forna Tyska förbundet haft karaktären af ett blott statsförbund. Förbundet kunde af ingen till förbundet hörande enskild stat eller del af en stat ensidigt brytas. Hvarje stat egde sin frihet i alla sådana frågor, som rörde dess inre angelägenheter och som ej i riksförfattningen voro betecknade som gemensamma för hela riket. Till rikslagstiftningen hörde följande angelägenheter: bestämmelser om val af vistelseort och tillsyn öfver utlänningar, kolonisation samt utvandring till främmande länder; närings-, tull-, handels- och banklagstiftning; mått, mål och vikt; patent och litterär eganderätt; skydd för tyska handeln i utlandet samt författningar rörande gemensamt konsulatväsen; järnvägsväsendet (med vissa inskränkningar i Bajern) samt anläggning af lands- och vattenvägar i landsförsvarets och den allmänna samfärdselns intresse; post- och telegrafväsendet (med inskränkningar i Bajern och Württemberg); skeppsfart och flottning å för flera stater gemensamma vattenvägar; gemensam lagstiftning rörande civillag, strafflag och rättegångsväsen; tidningspressen och föreningsväsendet samt sundhetspolisen; försvarsväsendet till lands och sjöss samt påläggandet af skatter för rikets behof. F. ö. gällde den regeln, att i omtvistade fall förbundets beslut gick framför den enskilda statens eller att "riksrätt bröt landsrätt". För förbundsområdet fanns en gemensam statsborgarrätt, så att den, som hade medborgarrätt i en af förbundsstaterna, behandlades som inföding äfven i öfriga stater. -- Rikslagstiftningen utöfvades genom förbundsrådet och riksdagen. Presidiet i förbundet tillkom Preussens konung, hvilken bar titeln "tysk kejsare". Kejsaren (der kaiser) representerade riket inför utlandet. I dess namn kunde han förklara krig och sluta fred, ingå förbund och andra fördrag med främmande makter, ackreditera och mottaga sändebud; dock fordrades för krigsförklaringen, om kriget icke var uteslutande defensivt, förbundsrådets bifall. Han skulle sammankalla och afsluta förbundsrådet och riksdagen, utnämna ämbetsmän, öfvervaka rikslagarnas verkställande, vara högste befälhafvare öfver rikshären och krigsmarinen, högste chef för post- och telegrafväsendet samt utöfva rikets myndighet öfver rikslandet Elsass-Lothringen m. m. Förbundsrådet (bundesrat) var en representation för de enskilda staternas regeringar. Antalet beslutande röster i förbundsrådet var från början 58, af hvilka Preussen hade 17, Bajern 6, Sachsen och Württemberg hvartdera 4, Baden och Hessen hvartdera 3, Mecklenburg-Schwerin och Braunschweig hvartdera 2 samt hvar och en af de öfriga förbundsmedlemmarna 1. Elsass-Lothringen, som ej var medlem af förbundet, utan rikets undersåte, hade i början ingen beslutande röst i förbundsrådet, men sände 2 af ståthållaren utnämnda kommissarier, som voro rådgifvande i frågor rörande rikslandet. Detta ändrades emellertid genom en lag af 31 maj 1911, då Elsass-Lothringen tilldelades 3 röster i förbundsrådet med rätt att med vissa undantag använda dem, som om det vore en förbundsstat. De beslutande rösterna i förbundsrådet ökades härigenom till 61. Hvarje stat kunde låta representera sig i rådet af så många personer, som det egde röster (och detta var det vanliga), men enär ombuden röstade enligt instruktion, måste en stats röster afges enstämmigt och kunde lika väl afges af en enda person. Besluten fattades med enkel pluralitet, dock med några undantag, och vid lika röstetal segrade Preussens mening. Författningen fick icke ändras, om 14 röster satte sig däremot, och Preussen hade jämväl veto i frågor, som rörde armé, flotta, tullar och konsumtionsskatter. Förbundsrådet måste vara samladt minst en gång om året och alltid, när riksdag var samlad. Dessutom skulle det sammanträda, när 20 röster fordrade det. För frågornas beredning bildade förbundsrådet 12 permanenta utskott: för hären och fästningarna; för sjöväsendet; för tullar och skatter; för handel och samfärdsel; för järnvägar, post och telegraf; för rättsväsendet; för finansärenden; för utrikes ärenden; för Elsass-Lothringen; för författningsfrågor; för dagordningen; för järnvägstariffer. Utskottet för utrikes ärenden, under Bajerns presidium, var sammansatt af Bajerns, Sachsens och Württembergs fullmäktige och två af förbundsrådet årligen valda fullmäktige för andra förbundsstater. I hvart och ett af de öfriga utskotten måste, utom ordf., 4 förbundsstater vara representerade. I utskottet för hären och fästningarna hade Bajern ständigt säte; de öfrige medlemmarna i detsamma äfvensom medlemmarna i utskottet för sjöväsendet utnämndes af kejsaren, medan ledamöterna i öfriga utskott valdes af förbundsrådet. Ordf. i förbundsrådet var den af kejsaren utnämnde rikskansleren (der reichskanzler), hvilken var själfskrifven såsom ett af Preussens ombud i rådet. Kansleren kunde dock -- utan kejsarens samtycke -- låta representera sig genom hvilken annan medlem af rådet som helst. Förbundsrådets kompetens var mycket vidsträckt. Enär det var rikets högsta myndighet, voro dess beslut definitiva, hvarför ej heller kejsaren egde veto mot dem. Det fattade beslut 1) öfver förslag till riksdagen och öfver af denna fattade beslut; 2) öfver de för rikslagarnas verkställighet erforderliga allmänna författningsföreskrifterna och inrättningarna; 3) öfver brister vid verkställigheten af rikslagarna; 4) öfver tvångsåtgärder, när förbundsmedlemmarna icke uppfyllde sina författningsenliga förbundsplikter; 5) öfver tvister af icke privaträttslig natur mellan olika förbundsstater; 6) öfver författningsstridigheter i de senare o. s. v. Det medverkade därjämte vid val af vissa ämbetsmän. Dess samtycke fordrades, när kejsaren ville förklara krig eller med främmande stater ingå fördrag rörande frågor, som enligt författningen hörde till rikslagstiftningen. För sådana fördrags giltighet fordrades dessutom riksdagens bifall. I lagstiftning egde det initiativ och veto emot riksdagen. Hvarje riksdagens beslut i lagfrågor skulle således för att gälla sanktioneras af förbundsrådet, men å andra sidan var äfven riksdagens samtycke nödvändigt, för att förbundsrådets förslag skulle få laga kraft. Förbundsrådet hade äfven vidsträckt myndighet rörande rikets finanser, såsom vid finanslagens uppgörande, tull- och skatteuppbörden, låns upptagande och riksskuldens förvaltning, riksbankens ledning m. m. Hvarje medlem af förbundsrådet hade rätt att uppträda i riksdagen och måste