Oberlandesgericht i Berlin (kallad kammergericht) hade en i vissa afseenden säregen kompetens. I Bajern fanns en oberstes landesgericht, som var högsta revisionsinstans för Bajern. Kejserliga riksrätten (reichsgericht) i Leipzig var T:s högsta domstol, liksom oberlandesgericht delad i en civil- och en straffsenat med sina presidenter och råd. Den var högsta revisionsinstans i alla civila och kriminella mål och hade dessutom några speciella funktioner, bl. a. var den första och sista instans vid förräderi mot kejsaren och riket. ^{J. F. N.}* Krigsflaggan var hvit, delad af ett svart kors, i hvars midt befann sig den svarta preussiska örnen; den öfre fyrkanten närmast stången innehöll nationalfärgerna (svart, hvitt, rödt) i horisontala fält, med järnkorset i midten. Handelsflaggan var svart-hvit-röd i horisontala fält. (Se pl. till art. Flagga.) -- Riksvapnet var den heraldiska svarta, enhöfdade, åt höger seende örnen med näbb, tunga och klor röda, på bröstet preussiska örnen i silfversköld (med huset Hohenzollerns vapen som hjärtsköld); öfver det hela sväfvade den gyllene kejsarkronan med två fladdrande gyllene band. [Enligt nationalförsamlingens beslut 3 juli 1919 äro riksfärgerna svart, rödt och guld och handelsflaggan svart, hvit och röd med en gös i svart, rödt och guld i öfre inre hörnet. Riksvapnet är, på guldgul sköld, en svart, enhöfdad, åt höger seende örn med näbb, tunga och klor röda utan alla monarkiska emblem.] Kolonier. 1884 skaffade sig T. sina första kolonier, i Stilla hafvet samt Togo i Afrika, hvilka småningom utvecklades därhän, att det 1914 med afseende på deras areal kom i tredje plats bland världens stater. De omfattade, protektorat inräknade, 2,952,900 kvkm. med 12,4 mill. inv. (1913), näml. i Afrika Togo, Kamerun, Tyska Sydväst-Afrika och Tyska Öst-Afrika, i Oceanien Tyska Nya Guinea och Samoaöarna (delvis) samt i Asien det af T. förpaktade Kiau-tschóu (se dessa ord). Se vidare nedan, sp. 675--676. Historia. Äldsta tider till tysk-romerska kejsardömets grundläggning (--962). När historiens ljus först faller öfver T., var detta land redan bebodt af den folkstam, som ännu är dess egare, germanerna, efter hvilka landet af romarna kallades Germania. Det var egentligen under kejsartiden, som romarna fingo närmare kunskap om landet, och den första fullständiga skildring däraf lämnas af Tacitus (2:a årh. e. Kr.) i hans verk "Germania". Germanerna voro redan då delade i flera olika stammar, af hvilka de viktigaste voro friserna, vid Nordsjökusten, bataverna, i Rhendeltat, sugambrerna, på högra Rhenstranden mellan Lahn och Lippe, cheruskerna, omkring Harz mellan Elbe och Weser, langobarderna, vid nedre Elbe, mellan Netze och Warthe, sachsarna, n. om Elbe och i Holstein, burgunderna, ö. om Oder, goterna, vid nedre Weichsel, vandalerna, i nuv. Schlesien, markomannerna, mellan Main och Donau, hermundurerna, vid öfre Main. Deras samhällen liknade i hög grad våra förfäders. De frie männen afgjorde på tinget såväl politiska frågor som rättstvister. I striderna mot grannfolken anfördes de af valda höfdingar, hvilkas makt var af endast militärisk natur och som hade ett krigiskt följe eller hird. Konungadömet synes från början ha varit okändt; men redan vid sitt första inträde i historien hade dock de östgermanska folken konungar, och småningom fick denna institution inträde äfven bland västgermanerna. Konungens makt var dock mycket inskränkt; han var hufvudsakligen landsfridens upprätthållare. Dessa konungar voro folkkonungar (fylkeskonungar); hvarje folk hade sin konung. Men längre fram förenades af en eller annan orsak flera folk under en konung. Till dennes rättigheter kom snart äfven domsrätt (se vidare Germaner). Med romarna råkade germanerna i krig redan 103 f. Kr., då cimbrer och teutoner gjorde ett olyckligt försök att tränga in på romerskt område. Sedan kämpade Cæsar mot dem såväl i Gallien (58 f. Kr.), dit de inträngt, som på högra Rhenstranden, dit han två gånger öfvergick (55 och 53 f. Kr.). Före Augustus hade endast spridda sammanstötningar egt rum. Men under hans tid började ett krig, som räckte i flera århundraden. Hans legioner slogos i Teutoburgerwald år 9 e. Kr. af cheruskern Arminius. Småningom lyckades dock romarna få fast fot äfven ö. om Rhen och vid öfre Donau, i hvilka trakter de anlade T:s äldsta städer, exempelvis Trier, Köln, Strassburg och Augsburg. Under de ständiga krigen med romarna lärde germanerna sig ett och annat af romersk civilisation och särskildt romersk krigskonst. (Om T. under inflytandet af den romerska kulturen se Romersk provinskultur, sp. 787--789.) Därtill bidrog äfven det förhållandet, att germanska legosoldater antogos i romersk tjänst och att slutligen det vacklande Romerska riket antog hela germanska stammar till gränsvakt mot andra germaner. Samtidigt skedde inom Germanien viktiga ändringar. Folkstammarna sökte sig nya boningsplatser och förenade sig till större förbund, af hvilka de mest betydande voro frankernas, n. om Gallien, alemannernas och burgundernas, i östra Gallien, sachsare, i norra Germanien, och goterna, som från Weichsellandet drogo ned åt Svarta hafvet och österifrån inföllo i Romerska riket. Snart började dessa och andra germaner anfalla Romerska riket (från omkr. 200 e. Kr ), och för dessa anfall dukade slutligen detta rike under i den s. k. stora folkvandringen. De germaner, som kvarstannade i nuv. T., bibehöllo den gamla splittringen på olika stammar, styrda af hertigar och konungar, men slutligen förenades de till största delen under den frankiske härskaren Karl den stores spira. Dennes väldiga rike sönderföll en mansålder efter hans död genom delningsfördraget i Verdun (843), då en af hans sonsöner, Ludvig den tyske, fick på sin lott som konungarike landet ö. om Rhen samt landet omkring Mainz, Worms och Speier på vänstra Rhenstranden, d. v. s. i stort sedt det område, som sedermera kallats T. Genom ett nytt fördrag, i Mersen 870, erhöll Ludvig äfven det nuv. Elsass och Lothringen. Detta nya konungarike, hvars krona ärfdes inom Karl den stores ätt, blef emellertid deladt i flera mindre hertigdömen på den gamla stamolikhetens grund. Dessa stamhertigdömen voro Ostmark, ö. om Elbe, Sachsen, mellan nedre Elbe och Rhen, Franken, vid mellersta Rhen och öfre Main, Thüringen, omkring Thüringerwald, Bajern, från Ungern och Böhmens gräns till Lech, och Alemannien l. Schwaben, i