på begäran alltid höras för att representera sin regerings åsikter, äfven när dessa ej antagits af förbundets majoritet. Ingen kunde samtidigt vara medlem af förbundsrådet och riksdagen. Riksdagen (der reichstag) bestod af endast en kammare, hvars medlemmar utsågos genom allmänna och omedelbara val medelst sluten omröstning. Hvarje tysk egde rösträtt i den förbundsstat, där han bodde, så vida han fyllt 25 år. Soldater i hären och flottan saknade rösträtt, så länge de stodo under fanorna. Uteslutna från rösträtt voro personer, som stodo under förmynderskap eller kuratel eller konkurs eller som åtnjöto fattigunderstöd eller genom laga kraftvunnen dom förlorat fulla åtnjutandet af statsborgerliga rättigheter. Valbar var i hela riket hvarje tysk, som fyllt 25 år och minst 1 år tillhört en till riket hörande stat, såvida han därjämte egde rösträtt. Landet delades genom lag i lika många valkretsar, som det skulle välja riksdagsmän. Hvarje stat bildade åtminstone en valkrets, och ingen valkrets omfattade områden inom två eller flera stater. Antalet riksdagsmän var i lag stadgadt till 397. [Ett förslag 1918 om dess höjande till 441 hann aldrig bli tillämpadt.] För att bli vald fordrades absolut majoritet. Hade ingen vunnit sådan, förrättades nytt val inom 14 dagar mellan de två, som relativt fått de flesta rösterna. Af riksdagens 397 medlemmar valde Preussen 236, Bajern 48, Sachsen 23, Württemberg 17, Elsass-Lothringen 15, Baden 14, Hessen 9, Mecklenburg-Schwerin 6, Sachsen-Weimar, Oldenburg, Braunschweig och Hamburg hvart och ett 3, Sachsen-Meiningen, Sachsen-Koburg och Gotha och Anhalt hvart och ett 2 samt hvar och en af de öfriga staterna 1 riksdagsman. Valperioden var fr. o. m. 1890 5 år. Endast förbundsrådet kunde med kejsarens bifall besluta riksdagens upplösning. I händelse af upplösning måste nya val förrättas inom 60 dagar och riksdagen ånyo samlas inom 90 dagar. Riksdagen valde själf 1 president och 2 vicepresidenter. Dess förhandlingar voro offentliga. Besluten fattades med absolut majoritet, men för beslutens giltighet fordrades, att hälften af det lagliga antalet medlemmar (d. v. s. minst 199) skulle vara närvarande. Frågorna skulle beredas af utskott och undergå tre "läsningar". Förbundsrådet (ej kejsaren) framlade propositioner, och enskilda riksdagsmän egde rätt att väcka motioner, men hvarje motion skulle vara undertecknad af minst 15 riksdagsmän. Interpellationer kunde ställas till förbundsrådet att besvaras af rikskansleren, om minst 30 medlemmar förenade sig därom. Riksdagens samtycke jämte förbundsrådets fordrades vid all rikslagstiftning. Till lagstiftningen räknades äfven budgetens uppgörande, fastställandet af tullar, afgifterna på salt, tobak, brännvin, öl och socker samt stämpelskatterna på växlar och spelkort. Räckte ej dessa inkomster samt afkastningen af post och telegraf till statens utgifter, ålåg det hvarje stat att i proportion till sin folkmängd bidraga till fyllandet af de i budgeten bestämda utgiftssummorna (s. k. matrikularbidrag). Denna extra bevillning utskrefs, när så fordrades, af rikskansleren. Riksdagen egde äfven en vidsträckt kontrollerande myndighet särskildt öfver statsinkomsternas användning. -- I spetsen för riksförvaltningen stod den af kejsaren, utan medverkan af förbundsrådet, utnämnde rikskansleren, hvilken i kejsarens namn öfvervakade utförandet af rikslagarna äfvensom ledde förvaltningen och kontrollen af alla de angelägenheter, hvilka enligt författningen tillhörde riket. Alla från kejsaren i rikets namn utfärdade förordningar måste för att erhålla giltighet kontrasigneras af kansleren, som därigenom iklädde sig ansvaret. Någon annan för riksdagen ansvarig riksämbetsman fanns icke. Hans närmaste man var vicekansleren, som på kanslerens förslag utnämndes af kejsaren och som egentligen blott hade att representera kansleren, när denne var hindrad att själf sköta sitt ämbete, men som äfven eljest var hans biträde. Under rikskansleren och rikskansliet lydde särskilda riksämbeten (ministerier eller departement): utrikesministeriet, hvilket var detsamma som preussiska utrikesministeriet, inrikesministeriet, riksamiralitetet, riksjustitieämbetet, riksskattkammarämbetet (hvart och ett under en statssekreterare), riksjärnvägsämbetet (för uppsikt öfver järnvägsväsendet och utförande af rikslagar och föreskrifter ang. detsamma), räknekammaren (detsamma som preussiska öfverräknekammaren), rikspostämbetet (för post- och telegrafförvaltningen), förvaltningen af riksinvalidfonderna (på samma gång förvaltning af fonderna för rikets fästningsbyggnader), riksbankens kuratorium och direktorium samt riksgäldskommissionen, alla dessa förlagda till Berlin, rikshufvudstaden, med undantag af räknekammaren, som hade sin lokal i Potsdam. Förvaltningen af rikshärens angelägenheter tillhörde Preussens, Bajerns, Sachsens och Württembergs krigsministerier. Rättsväsen. Lagstiftningen rörande civilrätten, straffrätten och processrätten var en riksangelägenhet Till följd däraf hade man, alltsedan rikets bildning, genom storartad lagstiftningsverksamhet sökt införa enhet i dithörande frågor. Domstolsorganisationen och processrätten ordnades efter samma principer i hela riket genom Gerichtsverfassungsgesetz af 27 jan. 1877, reviderad senast genom lagen af 1 juni 1909. Domarna tillsattes emellertid af landsfurstarna och voro att anse som de enskilda staternas tjänare. Ett undantag härifrån gjorde medlemmarna af riksrätten, hvilka utnämndes af kejsaren på förslag af förbundsrådet. Första instans i mindre civilmål var amtsgericht, som bestod af en amtsdomare. Mindre brottmål handlades af schöffengericht, hvilken bestod af amtsdomaren och två tillkallade "schöffen". Andra instans i mål, som afdömts af dessa domstolar, men första instans i sådana saker, som öfverstego dessas befogenhet, var landgericht, delad på en civil kammare, en kriminalkammare och en kammare för handelsfrågor. För att afgöra svårare brottmål, där straffet var död eller tukthus, bildades periodvis vid landgerichte en extra domstol, den s. k. schwurgericht, som bestod af 3 domare och 12 jurymän, hvilka blott hade att afgöra frågan, om den anklagade var skyldig eller ej. Endast vid denna domstol användes jury. Oberlandesgericht, som bildade nästa instans, var hufvudsakligen endast appellationsdomstol. Den delades i en civil- och en straffsenat; hvarje senat bestod af en president och flera "oberlandesgerichtsräthe", hvarjämte hela domstolen hade en gemensam president.