att fråntaga honom Bajern, som gafs åt Otto af Wittelsbach, hvars ätt regerat där ända till 1918. Henrik fick däremot behålla sina områden i nordvästra T., där hans ättlingar till våra dagar regerat i Braunschweig och Hannover. På gamla dagar företog Fredrik, liksom hans företrädare gjort 1146, ett korståg för att återtaga Jerusalem, men omkom på vägen dit. Hans son, Henrik VI (1190--97), vann genom giftermål ett nytt arfland, Neapel och Sicilien, men gjorde därigenom sin ätt ännu mera obehaglig för påfven, som var detta lands länsherre och icke gärna såg kejsarmakten förstoras. Som Henriks son Fredrik vid faderns död var ett treårigt barn, valde den hohenstaufenska ättens anhängare Henriks broder Filip till konung (1198--1208), men motpartiet utsåg Henrik Lejonets son, Otto IV (1198--1218). Sedan den förre mördats, var Otto nog oklok att stöta sig med den mäktige påfven Innocentius III, som då emot honom uppsatte Henrik VI:s sjuttonårige son, Fredrik II (1212--50), den mest lysande af sin ätt, hvarefter Otto drog sig tillbaka. Fredrik hade väl påfven att tacka för sitt val, men fick icke dess mindre i några af de följande påfvarna, Gregorius IX och Innocentius IV, sina oblidkeligaste fiender. Som vanligt uppeggade de emot honom T:s oroliga furstar. Hans försök att vinna påfven genom ett korståg, 1228, hvarunder han för en tid återvann Jerusalem, misslyckades. Hans öfvermod, hans lösa seder och fria tänkesätt gåfvo påfven förträffliga vapen. Folket upphetsades genom tiggarmunkarnas predikningar och genom påfvens bannlysning. I de ständiga striderna med motkonungar och upproriska städer utsinade småningom kejsarens styrka, och när han dog, stod ej mycket åter af den kejserliga maktens anseende och betydelse. Sonen Konrad IV (1250--54) hade samma fiender, som Fredrik haft, och blef knappast erkänd som tysk konung. Hans son Konradin (d. 1268), den siste hohenstaufern, beröfvade man t. o. m. hans arfland Neapel, som af påfven gafs åt Karl af Anjou. Redan före Konrad IV:s död hade ett parti valt Vilhelm af Holland (1252--56). Efter denne utsågos både Rikard af Cornwallis (1257), engelske konungen Henrik III:s broder, och konung Alfons af Kastilien (s. å.). Ingendera blef verklig innehafvare af makten. T. kom sålunda att icke ha någon konung under en mansålder. Denna tid kallas det stora interregnum (1254--73). Under denna tid steg splittringen i småstater till en vida större höjd än förut; rätt och ordning voro alldeles försvunna, och näfrättens tidehvarf syntes vara återkommet. Adeln lefde hufvudsakligen af stråtröfveri, och all fredlig samfärdsel skulle ha gått under, om ej till handelns skydd bildats de stora stadsförbund, som äro karakteristiska för den senare medeltiden: Hansan i norra T., Rhenförbundet i det södra. Men den hjälp, som därigenom åstadkoms, var i förstone ej stor. Hela T. syntes hemfallet åt anarki och upplösning. Slutligen fann sig t. o. m. påfven, Gregorius X, uppfordrad att efter Rikards af Cornwallis död (1272) påminna om nödvändigheten af ett konungaval, och äfven T:s furstar insågo dess nödvändighet. Sålunda valdes grefve Rudolf af Habsburg (1273--91), stamfader för en af de mäktigaste fursteätter, som historien känner. Själf egde han några mindre områden i Schwaben; men sedan han 1278 besegrat sin fiende, den mäktige Ottokar af Böhmen, gjorde han flera af dennes länder till sina, nämligen Österrike, Steiermark och Krain. Dessa blefvo första upphofvet till den habsburgska ättens s. k. österrikiska arfländer, hvilka under den följande tiden utsträcktes ända ned till Adriatiska hafvet. Men genom denna landvinning hade habsburgarna blifvit så mäktiga, att de tyske furstarna till Rudolfs efterträdare föredrogo en furste med mindre arfland än hans son och funno en sådan efter nära ett års sökande i Adolf af Nassau (1292--98), en utmärkt regent, hvilken liksom Rudolf sökte återställa landsfreden och göra slut på de adliges stråtröfveri. Rudolfs son Albrekt höjde dock snart upprorsfanan. Adolf stupade i striden, och kronan tillföll Albrekt I (1298--1308). Denne råkade snart i strid med furstarna, i synnerhet då han med städernas hjälp ville trygga den fria handeln på Rhen. Han sökte äfven utvidga sitt arfland genom att slå under sig Schweiz, men lyckades icke däri. Sedan han mördats af sin brorson Johan (Parricida), valdes åter en konung utom det habsburgska huset, Henrik VII af Luxemburg (1308--13), en tapper krigare, som erkände skogskantonernas omedelbara beroende af riket (1309) och sökte uti Italien återställa kejsarens myndighet, men dog där. Genom att gifta sin son Johan med arftagerskan till de bömiska länderna gaf han sin familj en lysande maktställning. Det var också därför kurfurstarna till hans efterträdare föredrogo Ludvig Bajraren (1314--47), som dock fick en motkandidat i Fredrik den sköne af Habsburg, Albrekt I:s äldste son, hvilken besegrades och tillfångatogs vid Mühldorf, 1322. Vid samma tid ledo habsburgarna ett annat svårt nederlag, vid Morgarten (1315), mot schweizarna. Äfven den franske konungen Karl IV eftersträfvade att bli romersk kejsare, och hans sträfvan befordrades af påfven, som då bodde i Avignon och mycket berodde af Frankrike. Ludvig blef t. o. m. bannlyst och var den siste kejsare, som påfven vågade så behandla. Emellertid häfdade de tyske furstarna sin valfrihet emot påfven genom den s. k. första kurföreningen i Rense 1338, där det beslut fattades, att den, som valts af kurfurstarna, icke behöfde påfvens stadfästelse. Efter Ludvig valdes Henrik VII:s sonson, Karl IV af Luxemburg (1347--78), som dock allmänt erkändes, först sedan den af bajerska partiet valde Günther af Schwarzburg 1349 dragit sig tillbaka. Karl IV var en för sina arfländer mycket nitisk regent, men som romersk kejsare betydde han icke mycket. Han bekräftade dock genom den s. k. gyllene bullan (1356) den praxis, som småningom utbildat sig i fråga om konungavalet genom "kurfurstarna" (se nedan). Genom giftermål och fördrag utvidgade Karl sin ätts besittningar med Öfre Pfalz, Schlesien, Lausitz och Brandenburg samt sökte äfven, ehuru fåfängt, bli den mäktiga hansans förbundsöfverhufvud. Under hans tid hemsöktes T. af "svarta döden", gisslarnas religiösa oväsen och judeförföljelser. Hans äldre son, Wenzel (1378--1400), var en oduglig och grym regent, som ingalunda var i stånd att upprätthålla