Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordning i riket. I stället fortsatte i många delar af
T. inbördeskriget att rasa. Slutligen tröttnade man
på Wenzel och afsatte honom samt valde Ruprecht af
Pfalz till konung (1400–10). Den gamla oredan fortfor,
och till den kom nu, att kyrkan, som sedan 1378 haft
två påfvar, 1409 fick en tredje (den s. k. "stora
schismen"). Efter Ruprechts död sökte Wenzel återfå
kejsarkronan, ehuru utan att lyckas. I stället valde
ett parti 1410 Jodocus af Mähren, ett annat Wenzels
broder Sigmund (1410–37), som slutligen blef allmänt
erkänd. Genom gifte hade han fått Ungern och ärfde
snart äfven de luxemburgska länderna. Af dem förlänade
han dock Brandenburg till Fredrik af Hohenzollern
(1415). Hans regering upptogs mest af kyrkliga
tvister. I Böhmen hade Hus uppträdt emot missbruken
i den katolska kyrkan, och en stor del af Böhmens
folk hade antagit hans nya läror. För att åstadkomma
en förlikning mellan Hus och kyrkan samt äfven afskaffa
den stora kyrkliga skandal, som tillvaron af
tre påfvar föranledde, samlades kyrkomötet i Konstanz
(1414). Där upphäfdes väl schismen i den katolska
kyrkan, i det att de tre påfvarna afsattes och en ny
valdes, men husitoroligheterna bilades icke därigenom,
att Hus blef bränd. Tvärtom började hans anhängare,
husiterna (se d. o.), ett krig, som ända till 1434
förhärjade Böhmen och angränsande länder och tvang
påfven till vissa eftergifter. Sigmunds försök att på
kyrkomötet i Basel (1431) få till stånd en grundligare
reformation misslyckades. Med honom utslocknade
den luxemburgska ätten. Dess arfländer öfvergingo
till hans måg, Albrekt II af Habsburg (1438–39),
som valdes till konung och hvars ätt sedermera bar
kejsarkronan ända till 1740, då den utslocknade på
svärdssidan. Albrekts postume son, Ladislaus, ärfde
de luxemburgska arfländerna, hvilka efter hans död
(1457) åter gingo ifrån habsburgarna. Till konung
efter Albrekt valdes däremot hans syssling Fredrik
III (1440–93), en svag och betydelselös regent, som
icke kunde försvara sig mot Ungerns konung Mattias
Corvinus, icke gjorde någonting för att stäfja
turkarnas framgångar och icke ens kunde upprätthålla
landsfreden inom T. Hans son och efterträdare,
Maximilian I (1493–1519), den "siste riddaren",
var icke heller någon kraftig natur. Han genomdref
dock antagandet af en "evig landsfred" (1495). Genom
riksgrundlagen härom upphäfdes fejdrätten inom riket,
och tvister mellan riksständerna (vasallerna) skulle i
stället afgöras af den då inrättnde rikskammarrätten
i Speier. Till landsfredens bättre upprätthållande
indelades riket i kretsar (kreise), från början 6,
snart ökade till 10, hvar och en med en kretsöfverste
(kreishauptmann) i spetsen. För att få bättre kontroll
öfver förvaltningen inrättades ett administrativt
råd, det s. k. reichsregiment på 20 medlemmar,
6 representanter för kurfurstarna, 12 för furstar,
grefvar och prelater och 2 för städerna. Genom
sitt giftermål med Maria af Burgund, hertig Karl
den djärfves dotter, förvärfvade Maximilian åt sina
efterkommande det s. k. burgundiska arfvet, som bestod
af Franche-Comté, Bourgogne (hvilket dock Frankrike
lyckades bemäktiga sig) samt Nederländerna. Hans son
Filip gifte sig med Johanna af Spanien, dotter till
Ferdinand af Aragonien och Isabella af Kastilien,
och därigenom kom jämte det burgundiska arfvet
den stora spanska monarkien (Spanien och dess
biländer i Europa – Neapel, Sicilien, Sardinien –
och i Amerika) att tillfalla Filips son Karl, som
dessutom efter sin farfader, Maximilian, ärfde de
österrikiska arfländerna och valdes till kejsare. Karl
V (1519–56) var sålunda Europas mäktigaste monark. De
österrikiska arfländerna lämnade han dock till sin
broder Ferdinand (1521), men denne var endast Karls
ställföreträdare. Då Ferdinand 1526 valdes till
konung af Ungern och Böhmen, utvidgades det stora
habsburgska väldet ytterligare. Det är därför ej att
undra på, om Karl tänkte sig möjligheten af att kunna
upprätta en universalmonarki, större t. o. m. än det
gamla romerska riket. Dessa hans högt flygande planer
stäfjades dock. Därtill bidrogo flera omständigheter,
främst bland dem reformationen. 1517 hade Luther
uppträdt med sin protest mot aflatskrämeriet
och snart därpå med en fordran på den katolska
religionens fullständiga reformering efter bibelns
lära. Men då den katolska kyrkan icke ville lyssna
till denna fordran, utan genom bannlysning utstötte
Luther ur sitt sköte (1520), bröt denne med kyrkan,
och med honom utträdde snart en stor del af T:s
stater ur denna kyrka. Karl uppfattade genast
faran häraf: splittrades T. i religiöst afseende,
blefve det knappast möjligt att fastare sammanknyta
det i politiskt. Därför blef Karl af politiska skäl
reformationens häftigaste motståndare och skulle nog
ha användt hela sin makt att nedslå den, om han ej
hindrats däri genom krig med utlandet. Frankrikes
unge konung Frans I hade 1515 bemäktigat sig Milano
och gjorde anspråk äfven på Neapel. Därigenom hotades
det herravälde uti Italien, som sedan gammalt var
de tyske kejsarnas älsklingsidé och särskildt Karls;
utan Italien var nämligen suprematien i Europa icke
tänkbar. Så uppstod en rad af fyra krig mellan dessa
furstar (åren 1521–26, 1527–29, 1536–38, 1542–44),
i hvilka Karl väl vann Milano, men hvilka hindrade
honom både att undertrycka reformationen och att
realisera sina stolta drömmar om en habsburgsk
universalmonarki. Ett annat hinder härvidlag voro
äfven de anfall, som turkarna gjorde mot Ungern och
Österrike och hvilka medförde, att en stor del af
Ungern gick förlorad. Dessa krig inverkade i hög grad
på Karls förhållande till reformationen. Sedan han på
riksdagen i Worms 1521 förklarat Luther i akt, måste
han på riksdagen i Speier 1526 åt hvarje enskild
furste eller riksstad öfverlämna att bestämma,
om de ville omfatta reformationen eller icke. Sedan
emellertid det andra kriget med Frankrike slutat,
förbjöds på riksdagen i Speier 1529 Luthers lära,
men mot detta beslut protesterade Luthers anhängare
(hvaraf namnet "protestanter"). Försöket att på
riksdagen i Augsburg 1530, som gaf upphofvet till den
augsburgiska bekännelsen, ordna frågan misslyckades,
hvarefter kejsaren ända till de franska krigens
afslutning hindrades från vidare åtgärder emot
protestanterna. Dessa hade 1530 bildat Schmalkaldiska
förbundet (se d. o.) och därmed visat, att de ämnade
försvara sin tro. Karl önskade f. ö. att i det längsta
undvika krig med dem, enär han var nog klarsynt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
