ordning i riket. I stället fortsatte i många delar af T. inbördeskriget att rasa. Slutligen tröttnade man på Wenzel och afsatte honom samt valde Ruprecht af Pfalz till konung (1400--10). Den gamla oredan fortfor, och till den kom nu, att kyrkan, som sedan 1378 haft två påfvar, 1409 fick en tredje (den s. k. "stora schismen"). Efter Ruprechts död sökte Wenzel återfå kejsarkronan, ehuru utan att lyckas. I stället valde ett parti 1410 Jodocus af Mähren, ett annat Wenzels broder Sigmund (1410--37), som slutligen blef allmänt erkänd. Genom gifte hade han fått Ungern och ärfde snart äfven de luxemburgska länderna. Af dem förlänade han dock Brandenburg till Fredrik af Hohenzollern (1415). Hans regering upptogs mest af kyrkliga tvister. I Böhmen hade Hus uppträdt emot missbruken i den katolska kyrkan, och en stor del af Böhmens folk hade antagit hans nya läror. För att åstadkomma en förlikning mellan Hus och kyrkan samt äfven afskaffa den stora kyrkliga skandal, som tillvaron af tre påfvar föranledde, samlades kyrkomötet i Konstanz (1414). Där upphäfdes väl schismen i den katolska kyrkan, i det att de tre påfvarna afsattes och en ny valdes, men husitoroligheterna bilades icke därigenom, att Hus blef bränd. Tvärtom började hans anhängare, husiterna (se d. o.), ett krig, som ända till 1434 förhärjade Böhmen och angränsande länder och tvang påfven till vissa eftergifter. Sigmunds försök att på kyrkomötet i Basel (1431) få till stånd en grundligare reformation misslyckades. Med honom utslocknade den luxemburgska ätten. Dess arfländer öfvergingo till hans måg, Albrekt II af Habsburg (1438--39), som valdes till konung och hvars ätt sedermera bar kejsarkronan ända till 1740, då den utslocknade på svärdssidan. Albrekts postume son, Ladislaus, ärfde de luxemburgska arfländerna, hvilka efter hans död (1457) åter gingo ifrån habsburgarna. Till konung efter Albrekt valdes däremot hans syssling Fredrik III (1440--93), en svag och betydelselös regent, som icke kunde försvara sig mot Ungerns konung Mattias Corvinus, icke gjorde någonting för att stäfja turkarnas framgångar och icke ens kunde upprätthålla landsfreden inom T. Hans son och efterträdare, Maximilian I (1493--1519), den "siste riddaren", var icke heller någon kraftig natur. Han genomdref dock antagandet af en "evig landsfred" (1495). Genom riksgrundlagen härom upphäfdes fejdrätten inom riket, och tvister mellan riksständerna (vasallerna) skulle i stället afgöras af den då inrättnde rikskammarrätten i Speier. Till landsfredens bättre upprätthållande indelades riket i kretsar (kreise), från början 6, snart ökade till 10, hvar och en med en kretsöfverste (kreishauptmann) i spetsen. För att få bättre kontroll öfver förvaltningen inrättades ett administrativt råd, det s. k. reichsregiment på 20 medlemmar, 6 representanter för kurfurstarna, 12 för furstar, grefvar och prelater och 2 för städerna. Genom sitt giftermål med Maria af Burgund, hertig Karl den djärfves dotter, förvärfvade Maximilian åt sina efterkommande det s. k. burgundiska arfvet, som bestod af Franche-Comté, Bourgogne (hvilket dock Frankrike lyckades bemäktiga sig) samt Nederländerna. Hans son Filip gifte sig med Johanna af Spanien, dotter till Ferdinand af Aragonien och Isabella af Kastilien, och därigenom kom jämte det burgundiska arfvet den stora spanska monarkien (Spanien och dess biländer i Europa -- Neapel, Sicilien, Sardinien -- och i Amerika) att tillfalla Filips son Karl, som dessutom efter sin farfader, Maximilian, ärfde de österrikiska arfländerna och valdes till kejsare. Karl V (1519--56) var sålunda Europas mäktigaste monark. De österrikiska arfländerna lämnade han dock till sin broder Ferdinand (1521), men denne var endast Karls ställföreträdare. Då Ferdinand 1526 valdes till konung af Ungern och Böhmen, utvidgades det stora habsburgska väldet ytterligare. Det är därför ej att undra på, om Karl tänkte sig möjligheten af att kunna upprätta en universalmonarki, större t. o. m. än det gamla romerska riket. Dessa hans högt flygande planer stäfjades dock. Därtill bidrogo flera omständigheter, främst bland dem reformationen. 1517 hade Luther uppträdt med sin protest mot aflatskrämeriet och snart därpå med en fordran på den katolska religionens fullständiga reformering efter bibelns lära. Men då den katolska kyrkan icke ville lyssna till denna fordran, utan genom bannlysning utstötte Luther ur sitt sköte (1520), bröt denne med kyrkan, och med honom utträdde snart en stor del af T:s stater ur denna kyrka. Karl uppfattade genast faran häraf: splittrades T. i religiöst afseende, blefve det knappast möjligt att fastare sammanknyta det i politiskt. Därför blef Karl af politiska skäl reformationens häftigaste motståndare och skulle nog ha användt hela sin makt att nedslå den, om han ej hindrats däri genom krig med utlandet. Frankrikes unge konung Frans I hade 1515 bemäktigat sig Milano och gjorde anspråk äfven på Neapel. Därigenom hotades det herravälde uti Italien, som sedan gammalt var de tyske kejsarnas älsklingsidé och särskildt Karls; utan Italien var nämligen suprematien i Europa icke tänkbar. Så uppstod en rad af fyra krig mellan dessa furstar (åren 1521--26, 1527--29, 1536--38, 1542--44), i hvilka Karl väl vann Milano, men hvilka hindrade honom både att undertrycka reformationen och att realisera sina stolta drömmar om en habsburgsk universalmonarki. Ett annat hinder härvidlag voro äfven de anfall, som turkarna gjorde mot Ungern och Österrike och hvilka medförde, att en stor del af Ungern gick förlorad. Dessa krig inverkade i hög grad på Karls förhållande till reformationen. Sedan han på riksdagen i Worms 1521 förklarat Luther i akt, måste han på riksdagen i Speier 1526 åt hvarje enskild furste eller riksstad öfverlämna att bestämma, om de ville omfatta reformationen eller icke. Sedan emellertid det andra kriget med Frankrike slutat, förbjöds på riksdagen i Speier 1529 Luthers lära, men mot detta beslut protesterade Luthers anhängare (hvaraf namnet "protestanter"). Försöket att på riksdagen i Augsburg 1530, som gaf upphofvet till den augsburgiska bekännelsen, ordna frågan misslyckades, hvarefter kejsaren ända till de franska krigens afslutning hindrades från vidare åtgärder emot protestanterna. Dessa hade 1530 bildat Schmalkaldiska förbundet (se d. o.) och därmed visat, att de ämnade försvara sin tro. Karl önskade f. ö. att i det längsta undvika krig med dem, enär han var nog klarsynt