habsburgska mansstammen, ville han tillförsäkra sin dotter Maria Teresia successionen i arfländerna genom den s. k. pragmatiska sanktionen (se d. o.), som han sökte få bekräftad af de europeiska makterna. För att nå detta mål lät han förmå sig till nästan hvad som helst. Så slöt han med Spanien den s. k. wienska alliansen (1725), mot hvilken västmakterna bildade hannoverska alliansen, och genom dessa politiska grupperingar höll ett allmänt krig på att utbryta -- utan att man visste hvarför. Sedan förhjälpte Karl kurfurst August af Sachsen till Polens tron, men blef därigenom inblandad i det 1733 upplågande Polska tronföljdskriget (se d. o.), som kostade honom Neapel och Sicilien, för hvilka länder han erhöll det obetydliga Parma (fred i Wien, preliminär 1735, definitiv 1738). Strax därefter följde det ofvan nämnda olyckliga kriget med Turkiet. Efter Karls död fick hans dotter Maria Teresia 1740--48 kämpa för sitt arf (se Schlesiska krigen och Österrikiska tronföljdskriget), och kurfurstarna valde till kejsare kurfursten af Bajern, såsom kejsare kallad Karl VII (1742--45). Denne var dock ej i stånd att motstå den österrikiska makten och hade icke mer än titeln kejsare. När han aflidit, valdes till kejsare Maria Teresias gemål Frans I (1745--65) af Lothringen. Men sedan länge var kejsarvärdigheten en tom titel, såvida den ej uppbars af den makt, som stora arfländer medförde. Emellertid var det Maria Teresia, som regerade i arfländerna, icke Frans, och därför har denne icke heller spelat någon framstående roll i T:s historia. Det var hans gemål, som ledde den österrikiska politiken, det vill säga i verkligheten äfven kejsarpolitiken. En märklig förändring i denna var det vänskapsförbund, som knöts med Frankrike och förskaffade Österrike denna makt till bundsförvant emot Fredrik II i Preussen, som i de s. k. schlesiska krigen ryckt till sig Schlesien. Maria Teresia sträfvade att återvinna detta land; men för att korsa hennes planer öfverföll Fredrik II henne helt plötsligt och gaf därmed uppslag till Sjuåriga kriget (se d. o.), 1756--63. Ehuru Österrike fick hjälp äfven af Ryssland, Sachsen och Sverige, lyckades Fredrik att, understödd af England, behålla sin monarki oförminskad (fred i Hubertsburg, 1763). Frans efterträddes som kejsare af sin och Marias son Josef II (1765--90), hvilken dock under sin moders lefnad knappast hade mycket större inflytande, än hans fader haft. Genom honom vann dock Österrike ett stycke land från Bajern 1779 (se Bajerska tronföljdskriget). Men sedan Maria Teresia aflidit, 1780, var Josef sin egen herre. Mot hans förnyade planer på Bajern opponerade sig dock Fredrik II, som 1785 mot Österrike stiftade Tyska fursteförbundet (se Fursteförbundet) för att skydda tyska riksförfattningen, hvarigenom Preussen i verkligheten första gången blef T:s ledare och bestämmande makt. Josef II var f. ö. en ifrig och välmenande reformator, men hans reformer voro till stor del så opraktiska, att de mot honom uppretade hans undersåtar. I Belgien utbröt formlig revolution (1790), och i Ungern var det endast fruktan för kejsarens armé, som förhindrade upproret. Josef II inlät sig äfven i ett olyckligt krig med Turkiet, under hvilket han afled. Hans broder, Leopold II (1790--92), afslutade detta krig genom freden i Svištov 1791. Hans politik var hufvudsakligen upptagen af förhållandet till Frankrike, där revolutionen vann allt större kraft och utveckling. Genom förbund med Preussen sökte han hejda händelsernas gång, men dog, innan kriget mot Frankrike börjat. Hans son Frans II (1792--1806), den siste tysk-romerske kejsaren, fick i hans ställe bekämpa revolutionen. Men den österrikiska armén var ej i stånd att motstå Frankrikes ungdomliga och väl anförda trupper. Kriget, som börjat ganska lyckligt, tog därför snart en olycklig vändning, trots det understöd, som lämnades af Frankrikes alla andra fiender. Belgien och Milano eröfrades af fransmännen, likaså besittningarna vid Rhen, hvilket allt afstods i freden i Campo Formio (1797). En ringa ersättning fick Österrike i Venetien ö om Adige. Något förut hade Österrike genom Polens tredje delning (1795) ökat de polska områden det erhållit vid den första delningen (1772). Det andra koalitionskriget mot Frankrike (1798--1801) medförde nya nederlag för Österrike, och genom freden i Lunéville (1801) vann Frankrike från Tyska riket 1,155 kv.-mil land, med 4 mill. inv. En mängd tyska furstar började sluta sig till Napoleon, och det blef för hvarje dag allt tydligare, att det bräckliga Tyska riket icke skulle kunna bevara sin existens. Kejsaren själf träffade förberedelser till den stundande katastrofen, i det han 11 aug. 1804 lät förklara sina österrikiska arfländer för ett ärftligt kejsardöme Österrike. Det olyckliga kriget 1805, som kostade Österrike Venetien, Tyrolen och Främre Österrike, medförde den väntade upplösningen. Napoleon stiftade nämligen 12 juli 1806 Rhenförbundet (se d. o.), i hvilket 16 tyska furstar inträdde under Napoleons "protektorat". Därigenom hade en stor del af Tyska riket fått ett annat öfverhufvud än den romersk-tyske kejsaren, och denne svarade med att 6 aug. 1806 nedlägga tyska kejsarkronan och förklara det kejserliga "ämbetet och värdigheten" för utslocknade. T. upplöstes i ett antal suveräna, af hvarandra alldeles oberoende stater. Det romersk-tyska rikets författning. Den tyska konungavärdigheten, med hvilken från 962 den romerska kejsarvärdigheten var förenad, gick i arf inom Karl den stores ätt. Först vid Henrik I:s val (919) spelade arfsrätten icke någon roll, men i stället var Henrik rekommenderad af sin företrädare. Den sachsiska ättens konungar brukade redan under sin lifstid låta hylla sina efterträdare, och inom den frankiska ätten följde man detta föredöme. Det första fullt fria valet var Lothars (1125). Efter denna tid försvann alltmer arfsrättens begrepp, om man än af vana höll sig inom ätten vid valet. I början deltogo i valet biskopar, ärkebiskopar och hertigar. Småningom utbildade sig den seden, att de viktigaste andlige och världslige furstarna (om furstarna i Tyska riket se Furste) företogo ett förberedande val, som sedermera underställdes de andres godkännande. Slutligen blef det alltmer sed, att endast de furstar, som innehade de högsta riksämbetena, deltogo i detta förberedande val, hvilket alltmer blef det bestämmande och ändtligen (från midten af 1200-talet) det enda valet. Riksämbetena voro i början sju, och deras innehafvare