- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
659-660

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

voro alltså valfurstar l. kurfurstar (se d. o.). Dessa riksämbetsmän voro de tre ärkekanslererna, nämligen ärkebiskoparna af Mainz, Trier och Köln, ärkedrotsen, pfalzgrefven vid Rhen, ärkemunskänken, konungen af Böhmen, ärkemarskalken, hertigen af Sachsen, och ärkekammarherren, markgrefven af Brandenburg. Denna ordning lagstadgades i "Gyllene bullan" (1356). 1623 erhöll Bajern Pfalz' gamla valrätt; men för Pfalz' räkning skapades 1648 en åttonde kurvärdighet, hvartill 1692 kom en nionde, för Hannover, hvars regent blef ärkeskattmästare. Som kurfurstarna ofta utöfvade sin valrätt genom sändebud och icke infunno sig vid kröningarna (hvilka skedde i Aachen), skapades nya ärftliga ämbeten, hvilkas innehafvare (subofficiales imperii) tjänstgjorde som deras vikarier. Detta var dock fallet endast med de världsliga sysslorna. Sålunda voro grefvarna af Waldburg arfdrotsar, grefvarna af Limburg och (efter 1713) grefvarna af Althau arfmunskänkar, grefvarna af Pappenheim arfmarskalkar, furstarna af Hohenzollern arfkammarherrar och grefvarna af Zinzendorf arfskattmästare. Äfven andra ärftliga riksämbeten skapades. Så voro furstarna af Thurn und Taxis ärftliga rikspostmästare, furstarna af Schwarzburg arfstallmästare, grefvarna af Werthern det heliga romerska rikets arfdörrvaktare o. s. v. Vid interregnum (tiden emellan en kejsares död och valet af hans efterträdare) var pfalzgrefven riksföreståndare (vicarius imperii) för de frankiska länderna (juris francici), kurfursten af Sachsen för de sachsiska (juris saxonici). -- Kejsarens titel var, efter Maximilian I, "med guds nåde vald romersk kejsare (electus romanorum imperator), alltid rikets förstorare (semper Augustus), i Germanien konung"; därefter följde den långa raden af arfländer. Sedan Fredrik II:s tid kallade kejsaren sig äfven "konung af Jerusalem". Kejsaren hade försätet framför alla andra monarker i kristenheten och var kyrkans högsta världsliga stöd samt förde i sin titel "advokat och världsligt öfverhufvud för kristenheten". Stora voro alltså de anspråk, som kejsarvärdigheten innebar; men de motsvarades icke synnerligen af verkligheten. De rättigheter, som kejsaren verkligen utöfvade, voro: att offentliggöra lagarna, att utöfva länsherrens makt öfver rikslänen, att utnämna till vissa riksämbeten, att representera riket emot utlandet, att beskydda kyrkan, att en gång under sin regering bortge ett kanonikat i hvarje af de riksomedelbara stiften, att utfärda s. k. panisbref, d. v. s. att pålägga ett stift eller kloster skyldigheten att försörja vissa personer, mest militärinvalider, att utdela vissa rättsprivilegier. Därtill kommo de s. k. kejserliga reservaträttigheterna, d. v. s. sådana, som han fick utöfva i de enskilda riksländerna, vanligen blott under medverkan af landsherren. Dit hörde utnämning af vissa ämbetsmän, påläggande af tullar, meddelande af rätt att slå mynt, inrättande af universitet, utnämning af doktorer, upphöjande i adligt stånd eller till högre adlig värdighet e. d. Emellertid är att märka, att under medeltiden vissa kejsare voro verkliga styresmän, hvilka alla de andre furstarna måste lyda. Men kejsarmakten blef till stor del tillintetgjord i striden med kyrkan och med upproriska vasaller, så att till sist ej mer återstod, än hvad som nämnts. I allmänhet berodde dock äfven under den äldre medeltiden kejsarens makt på hans förmåga att göra den gällande, sålunda på hans duglighet och på hans arfländers styrka. Frivilligt visade furstarna honom aldrig synnerlig lydnad; det var endast fruktan för hans makt, som förmådde dem därtill. Kejsarens inkomster af riket, d. v. s. hans civillista, voro i äldre tider, då han ännu hade kvar de oerhörda kronodomänerna, mycket stora. På Fredrik Barbarossas tid skattade man dem till nära 60 tunnor guld à 100,000 guldgyllen hvar, men sedermera minskades de så, att man 1784 beräknade dem till 18,884 gulden, hvilket var mindre, än en hannoversk kammarpresident uppbar i lön. En sjättedel af dem utgjorde judarnas i Frankfurt "offerpenning". -- Riket var sedan början af 1500-talet deladt i tio kretsar (lat. circuli regni), näml. den österrikiska, den bajerska, den schwabiska, den frankiska, den öfverrhenska, den nederrhenska eller kurkretsen (så kallad efter de där liggande fyra kurfurstendömena Mainz, Trier, Köln och Pfalz), den burgundiska, den westfaliska, den öfversachsiska och den nedersachsiska. I hvarje krets skulle, som ofvan nämndes, en kretsöfverste upprätthålla landsfreden. Han var en af kretsens furstar. I början gjorde kejsaren anspråk på att få utnämna honom, men snart öfvergick denna rätt till kretsständerna, hvilka afgjorde dessa val och andra gemensamma angelägenheter på s. k. kretsdagar. Undantagna från kretsindelningen voro de bömiska länderna (Böhmen, Mähren, Schlesien, Lausitz) samt 24 mindre områden här och där i T. och slutligen de många små områden, som tillhörde riksridderskapet, hvilket var fördeladt på tre riddarkretsar, den schwabiska, den frankiska och den rhenska. Icke heller Schweiz hörde till någon krets. Huruvida Tyska ordens och Svärdsriddarordens land skulle inräknas i någon krets, var aldrig säkert afgjordt. Hvarje krets sönderföll i en mängd smärre områden, den schwabiska t. ex., som var mest sönderstyckad, i icke mindre än 99 (på ett område af 600 kv.-mil), oberäknadt de hundratals små områden, som tillhörde riksridderskapet, och de många habsburgska besittningar, som voro spridda i denna krets, men dock hörde till den österrikiska kretsen. Riket var på 1700-talet deladt i omkr. 1,800 olika små stater, bland hvilka 296 stater med säte på riksdagen (s. k. reichsstände) och omkr. 1,500 riksridderskaps- och andra smärre territorier (jfr Riksomedelbar). Alla dessa områden, monarkier och republiker, de s. k. riksstäderna (se d. o.), om hvarandra, hade de mest olika författningar, lagar, mynt, mått, vikt och inrättningar. Man kan häraf lätt förstå, hvilket virrvarr härskade, i synnerhet sedan westfaliska freden nästan upphäft all sammanslutning emellan riksdelarna. De särskilde furstarna fingo genom nämnda fred t. o. m. jus foederum, d. v. s. rätt att sluta förbund med hvarandra och med utländska makter, visserligen med villkor att det ej skedde emot kejsaren, men denna inskränkning brydde sig ingen om. Den berömda "tyska friheten" (libertas germanica) bestod egentligen däri, att kejsaren icke kunde lägga något band på de många småtyrannernas utpressningar och förtryck af deras olyckliga undersåtar, hvilka utarmades af de många dyrbara hofven och hvilka h. o. h. berodde af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free