gällde detta icke Österrike, med hvilket land ett särskildt förbund skulle ingås. Preussens konung skulle bli det nya förbundets högste styresman (reichsvorstand), och vid hans sida skulle finnas ett råd af furstar, hvars samtycke måste inhämtas i frågor af större vikt. Ett parlament skulle bildas på två kamrar. Under sommaren 1849 gynnades de preussiska unionsplanerna däraf, att Österrike var upptaget af oroligheterna i Ungern och Italien och af att Preussen framgångsrikt ingrep för att nedslå uppror i Sachsen, Baden och Pfalz. Ett möte i Gotha uttalade sig i slutet af juni för trekonungaförbundets konstitution och omedelbart val af en riksdag. I slutet af aug. hade alla tyska stater, utom Österrike, Bajern och Württemberg anslutit sig till unionen. Vid denna tid hade Österrike emellertid blifvit herre öfver de ungerska och italienska upprorsrörelserna och kunde på nytt egna uppmärksamhet åt de tyska affärerna. Under ledning af furst Schwarzenberg (se d. o.) började det motarbeta Radowitz' unionspolitik, sökte anslutning hos dem bland Fredrik Vilhelm IV:s anhängare, som ryggade tillbaka för en öppen brytning mellan Preussen och Österrike, och lyckades 30 sept. få till stånd en uppgörelse om ett interim, en till 1 maj 1850 gällande provisorisk regim. En kommission, bestående af två österrikiska och två preussiska medlemmar, skulle i alla tyska staters namn utöfva den centrala myndigheten och vaka öfver deras yttre och inre säkerhet. I denna kommissions händer nedlade riksföreståndaren sin myndighet. Från österrikiskt håll åsyftades med denna regim en återgång till det gamla konfederationssystemet från 1815. Ett andra afbräck led den preussiska politiken, då Sachsen och Hannover 20 okt. tillkännagåfvo, att de i enlighet med sina från början gjorda reservationer måste träda ut ur "unionen". Valen till unionsparlamentet egde emellertid rum 31 jan. 1850, och 20 mars samlades i Erfurt representanter för Preussen och andra stater med undantag för Österrike och de till det s. k. fyrakonungaförbundet (vierkönigsbündnis) nyligen sammanslutna Bajern, Sachsen, Württemberg och Hannover. Erfurtparlamentet utarbetade och antog ett förslag till författning för "unionen", men åtskildes 29 april, utan att ha utverkat löfte från Fredrik Vilhelm IV att mottaga den myndighet, som var honom tillämnad. Vid samma tid utfärdade Österrike en inbjudan till alla tyska stater att sända representanter till Frankfurt 10 maj. Förgäfves samlade Preussen 9 maj de kvarvarande medlemmarna af "unionen" till en kongress i Berlin. Här visade sig allt tydligare tecken på upplösning. Slutligen kom den stora kraftmätningen mellan de båda rivalerna. Kurfursten Fredrik Vilhelm af Hessen-Kassel hade under en konflikt med sina landsmän vädjat till förbundsdagen i Frankfurt, som sedan början af sept. på Österrikes anstiftan ånyo fungerade, och Österrike hade i samförstånd med Bajern och Württemberg beslutit att låta besätta kurfurstendömet. Hessen tillhörde emellertid den ännu formellt bestående "unionen", hvars chef preussiske konungen var, och denne var böjd för att med vapenmakt hindra en intervention i Hessen från Tyska förbundets sida. Det artade sig sålunda till en väpnad kraftmätning mellan Preussen och Österrike. I Preussen visade man sig krigisk, utan att lyckas skrämma motståndaren, och när det kom till stycket, gaf man efter. Radowitz' efterträdare som utrikesminister, frih. O. Th. von Manteuffel (se d. o.), sammanträffade 28 nov. i Olmütz med furst Schwarzenberg och undertecknade följande dag det fördrag, som under namn af Olmützpunktationerna betecknade Preussens definitiva eftergift för Österrike i denna fas af kampen om hegemonien. På konferenser i Dresden från slutet af dec. 1850 till mars 1851 öfverenskommo de båda hufvudmakterna, att den gamla tyska författningen af 1815 skulle återupplifvas. 30 maj 1851 var förbundsdagen i Frankfurt ånyo fulltaligt samlad. Alltmer gled man in i de gamla spåren. De reaktionära tendenserna från Tyska förbundets första tid framträdde ånyo. Österrike gick härvidlag i spetsen, följdt af Preussen, där Fredrik Vilhelm IV trots tillvaron af konstitutionella former visade sin förkärlek för absolutistiska styrelsemetoder och i den s. k. kamarillan hade en samling privata rådgifvare, hvilkas inflytande ofta var till förfång för de ansvarige ministrarnas auktoritet. Det i aug. 1851 på Österrikes och Preussens förslag tillsatta "reaktionsutskottet" blef ett organ för kväfvande af revolutionens frukter och arbetade i ett flertal stater med framgång. Dock var icke oenigheten mellan de båda tyska stormakterna utplånad. Österrikes af de sydtyska staterna stödda försök att vinna inträde i Tyska tullföreningen stötte på ett bestämdt motstånd från Preussens sida. Krimkriget kom med nya slitningar. 20 april 1854 hade visserligen ett förbund mellan de båda staterna kommit till stånd, hvarigenom de kommo öfverens om gemensamt uppträdande i den orientaliska krisen och Preussen utlofvade militär hjälp, i fall Österrike angreps af Ryssland. Men Preussen vägrade bestämdt att följa sin bundsförvant i hans närmande till västmakterna och beskylldes för att genom sin strängt neutrala hållning ha gjort Österrikes dyrbara och omfattande mobilisering vid ryska gränsen fruktlös. Österrike var så mycket mer förbittradt, som Preussen för sin neutralitetspolitik lyckats vinna förbundsdagens gillande. När förbundsaftalet våren 1857 löpte ut, var det därför icke mer än naturligt, att det icke förnyades. Om icke förr hade det under Krimkriget visat sig, att Österrike hade intressen, som icke voro T:s och att Preussen var en naturligare företrädare för de tyska intressena. Österrike var ju också endast till en mindre del ett tyskt land, medan Preussen hade blott ett ringa antal invånare af icke tysk stam. På nytt framträdde Österrikes utomtyska intressen under dess italienska krig 1859. Striden gällde här närmast Österrikes välde i Lombardiet och Venetien, som icke tillhörde Tyska förbundet. Någon skyldighet att ingripa till deras bevarande åt Österrike hade Preussen icke enligt sin förbundsplikt, och det förklarade sig därför ämna inskränka sin verksamhet till att skydda förbundsområdet. Preussens hållning under kriget hade visserligen så när framkallat en väpnad konflikt mellan Preussen och Italiens bundsförvant Frankrike, en utveckling, som afbröts genom Österrikes af stora nederlag framkallade skyndsamma fredsslut, men Preussens motvilja mot att gå Österrikes ärenden hade dock blåst under den förefintliga missämjan och misstron. I den nya