Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gällde detta icke Österrike, med hvilket land ett
särskildt förbund skulle ingås. Preussens konung
skulle bli det nya förbundets högste styresman
(reichsvorstand), och vid hans sida skulle finnas ett
råd af furstar, hvars samtycke måste inhämtas i frågor
af större vikt. Ett parlament skulle bildas på två
kamrar. Under sommaren 1849 gynnades de preussiska
unionsplanerna däraf, att Österrike var upptaget af
oroligheterna i Ungern och Italien och af att Preussen
framgångsrikt ingrep för att nedslå uppror i Sachsen,
Baden och Pfalz. Ett möte i Gotha uttalade sig i
slutet af juni för trekonungaförbundets konstitution
och omedelbart val af en riksdag. I slutet af
aug. hade alla tyska stater, utom Österrike, Bajern
och Württemberg anslutit sig till unionen. Vid denna
tid hade Österrike emellertid blifvit herre öfver de
ungerska och italienska upprorsrörelserna och kunde på
nytt egna uppmärksamhet åt de tyska affärerna. Under
ledning af furst Schwarzenberg (se d. o.) började det
motarbeta Radowitz’ unionspolitik, sökte anslutning
hos dem bland Fredrik Vilhelm IV:s anhängare,
som ryggade tillbaka för en öppen brytning mellan
Preussen och Österrike, och lyckades 30 sept. få
till stånd en uppgörelse om ett interim, en till
1 maj 1850 gällande provisorisk regim. En kommission,
bestående af två österrikiska och två preussiska
medlemmar, skulle i alla tyska staters namn utöfva
den centrala myndigheten och vaka öfver deras yttre
och inre säkerhet. I denna kommissions händer nedlade
riksföreståndaren sin myndighet. Från österrikiskt
håll åsyftades med denna regim en återgång till det
gamla konfederationssystemet från 1815. Ett andra
afbräck led den preussiska politiken, då Sachsen och
Hannover 20 okt. tillkännagåfvo, att de i enlighet
med sina från början gjorda reservationer måste träda
ut ur "unionen". Valen till unionsparlamentet egde
emellertid rum 31 jan. 1850, och 20 mars samlades
i Erfurt representanter för Preussen och andra
stater med undantag för Österrike och de till det
s. k. fyrakonungaförbundet (vierkönigsbündnis)
nyligen sammanslutna Bajern, Sachsen, Württemberg
och Hannover. Erfurtparlamentet utarbetade och
antog ett förslag till författning för "unionen",
men åtskildes 29 april, utan att ha utverkat
löfte från Fredrik Vilhelm IV att mottaga den
myndighet, som var honom tillämnad. Vid samma tid
utfärdade Österrike en inbjudan till alla tyska
stater att sända representanter till Frankfurt 10
maj. Förgäfves samlade Preussen 9 maj de kvarvarande
medlemmarna af "unionen" till en kongress i
Berlin. Här visade sig allt tydligare tecken på
upplösning. Slutligen kom den stora kraftmätningen
mellan de båda rivalerna. Kurfursten Fredrik Vilhelm
af Hessen-Kassel hade under en konflikt med sina
landsmän vädjat till förbundsdagen i Frankfurt,
som sedan början af sept. på Österrikes anstiftan
ånyo fungerade, och Österrike hade i samförstånd med
Bajern och Württemberg beslutit att låta besätta
kurfurstendömet. Hessen tillhörde emellertid den ännu
formellt bestående "unionen", hvars chef preussiske
konungen var, och denne var böjd för att med
vapenmakt hindra en intervention i Hessen från Tyska
förbundets sida. Det artade sig sålunda till en väpnad
kraftmätning mellan Preussen och Österrike. I
Preussen visade man sig krigisk, utan att lyckas skrämma
motståndaren, och när det kom till stycket, gaf man
efter. Radowitz’ efterträdare som utrikesminister,
frih. O. Th. von Manteuffel (se d. o.), sammanträffade
28 nov. i Olmütz med furst Schwarzenberg och
undertecknade följande dag det fördrag, som under
namn af Olmützpunktationerna betecknade Preussens
definitiva eftergift för Österrike i denna fas af
kampen om hegemonien. På konferenser i Dresden från
slutet af dec. 1850 till mars 1851 öfverenskommo
de båda hufvudmakterna, att den gamla tyska
författningen af 1815 skulle återupplifvas. 30 maj
1851 var förbundsdagen i Frankfurt ånyo fulltaligt
samlad. Alltmer gled man in i de gamla spåren. De
reaktionära tendenserna från Tyska förbundets första
tid framträdde ånyo. Österrike gick härvidlag i
spetsen, följdt af Preussen, där Fredrik Vilhelm IV
trots tillvaron af konstitutionella former visade sin
förkärlek för absolutistiska styrelsemetoder och i den
s. k. kamarillan hade en samling privata rådgifvare,
hvilkas inflytande ofta var till förfång för de
ansvarige ministrarnas auktoritet. Det i aug. 1851
på Österrikes och Preussens förslag tillsatta
"reaktionsutskottet" blef ett organ för kväfvande
af revolutionens frukter och arbetade i ett flertal
stater med framgång. Dock var icke oenigheten mellan
de båda tyska stormakterna utplånad. Österrikes af de
sydtyska staterna stödda försök att vinna inträde
i Tyska tullföreningen stötte på ett bestämdt
motstånd från Preussens sida. Krimkriget kom med
nya slitningar. 20 april 1854 hade visserligen
ett förbund mellan de båda staterna kommit till
stånd, hvarigenom de kommo öfverens om gemensamt
uppträdande i den orientaliska krisen och Preussen
utlofvade militär hjälp, i fall Österrike angreps af
Ryssland. Men Preussen vägrade bestämdt att följa
sin bundsförvant i hans närmande till västmakterna
och beskylldes för att genom sin strängt neutrala
hållning ha gjort Österrikes dyrbara och omfattande
mobilisering vid ryska gränsen fruktlös. Österrike
var så mycket mer förbittradt, som Preussen för sin
neutralitetspolitik lyckats vinna förbundsdagens
gillande. När förbundsaftalet våren 1857 löpte ut,
var det därför icke mer än naturligt, att det icke
förnyades. Om icke förr hade det under Krimkriget
visat sig, att Österrike hade intressen, som icke voro
T:s och att Preussen var en naturligare företrädare
för de tyska intressena. Österrike var ju också endast
till en mindre del ett tyskt land, medan Preussen hade
blott ett ringa antal invånare af icke tysk stam. På
nytt framträdde Österrikes utomtyska intressen
under dess italienska krig 1859. Striden gällde här
närmast Österrikes välde i Lombardiet och Venetien,
som icke tillhörde Tyska förbundet. Någon skyldighet
att ingripa till deras bevarande åt Österrike hade
Preussen icke enligt sin förbundsplikt, och det
förklarade sig därför ämna inskränka sin verksamhet
till att skydda förbundsområdet. Preussens hållning
under kriget hade visserligen så när framkallat
en väpnad konflikt mellan Preussen och Italiens
bundsförvant Frankrike, en utveckling, som afbröts
genom Österrikes af stora nederlag framkallade
skyndsamma fredsslut, men Preussens motvilja mot att
gå Österrikes ärenden hade dock blåst under den
förefintliga missämjan och misstron. I den nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
