- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
665-666

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

representantförsamling, vald af folket, och att tillsätta ett provisoriskt öfverhufvud för T. med en ansvarig minister för utrikes och militära frågor. Samma dag hölls på badensiskt område i Offenburg ett stort möte med flera liberala och demokratiska ledare som deltagare, hvarvid kraf på konstitutionella författningar i alla enskilda stater och på ett tyskt parlament framfördes. Några dagar senare, 5 mars, samlades i Heidelberg 51 enskilda personer, som beslöto åstadkomma en allmän tysk konstituerande nationalförsamling. De lämnade detta uppdrag åt en kommitté af 7 personer, hvilka inbjödo alla, som varit eller voro medlemmar i de olika tyska staternas landtdagar, att samlas i Frankfurt am Main. Detta möte, det s. k. för-parlamentet (vorparlament), kom också till stånd, 31 mars--3 april. Där utarbetades en vallag, enligt hvilken valen till den konstituerande församlingen skulle ske, hvarjämte man kom öfverens om vissa principer för den nya författningen och utsåg 50 personer (der fünfziger-ausschuss), som skulle stå vid förbundsförsamlingens sida och öfvervaka, att för-parlamentets beslut verkställdes. Den tyska regeringen, förbundsförsamlingen, hade väl öfverraskats af dessa händelser, men sökte snart taga ledningen i sin hand genom att själf hos de tyska regeringarna förorda valet af "nationalrepresentanter". Valet egde rum efter ett hastigt sammanfogadt valsystem, stadgadt i en 7 april antagen ny vallag, och 18 maj samlades i Frankfurt det s. k. nationalparlamentet. Revolutionärt till sin uppkomst, intog detta parlament snart en revolutionär ställning till den lagliga regeringen. 29 juni valdes en riksföreståndare, ärkehertig Johan af Österrike, som skulle öfvertaga alla förbundsförsamlingens befogenheter och jämte sina ansvariga ministrar bilda en provisorisk centralregering. Ehuru motvilligt, fogade sig de tyska regeringarna häri, och förbundsförsamlingen afstod från sina rättigheter för den tid riksföreståndaren utöfvade sitt mandat. Därefter skred man till att utarbeta den nya författningen. De tyska regeringarna tvingades genom de uppror de hade att bekämpa i sina egna stater att bli passiva åskådare till hvad som skedde i Frankfurt. Men i och med återvändande ordning växte de hinder för en genomgripande reform, som lågo i kampen om hegemonien. Mer och mer tillspetsade sig rivaliteten mellan Preussen och Österrike, Författningsförhandlingarna i Frankfurt blefvo häraf ej oberörda. Ett förslag, som i okt. förelåg färdigt, utpekade tydligt Preussen som bäraren af den tilltänkta förbundsstatens centralmyndighet, och i den parlamentariska kampen mellan de s. k. erbkaiserlichen -- som önskade konungen af Preussen till ärftlig kejsare -- och det österrikiska partiet behöllo de förra öfvertaget. Endast en kort tid efter den österrikiska helstatsförfattningens oktrojering 7 mars 1849, hvarigenom ett nytt Österrike konstituerades utan hänsyn till T., skred nationalparlamentet 27 mars till antagande af den nya tyska författningen. Enligt denna skulle T. bli en förbundsstat med en ärftlig, af ansvariga ministrar omgifven oansvarig kejsare och en riksdag på två kamrar (volkshaus, utsedt af folket, och staatenhaus, utsedt dels af regeringarna, dels af landtständerna). Till kejsare valdes dagen därefter med 290 röster under 248 medlemmars frånvaro Preussens konung, Fredrik Vilhelm IV. Beslutet godkändes af icke mindre än 28 regeringar, och preussiska deputeradekammaren uttalade sig 21 april för den nya riksförfattningen. Men Fredrik Vilhelm afsade sig den honom erbjudna kejsarkronan 28 april. Hans politik hade hela tiden gått ut på att upprätthålla Tyska förbundet, men med en förbättrad organisation, och han hade bestämdt tagit afstånd från planerna att tränga ut Österrike ur förbundet. Visserligen hade han i en proklamation under de oroliga marsdagarna 1848 förklarat sig beredd att i farans dagar öfvertaga ledningen af T:s folk och att låta Preussen uppgå i T., hvilket väckt Österrikes farhågor, att Preussen skulle förvärfva någon varaktig hegemoni i T. Men hans egentliga författningsideal var det gamla tysk-romerska rikets med den österrikiske kejsaren som ärftligt öfverhufvud och en "tysk konung" som herre öfver de icke-österrikiska landsdelarna, vald på lifstid af de mäktigaste furstarna. Endast om Österrike frivilligt ville separera sig från de öfriga förbundsstaterna, kunde han tänka sig att träda i spetsen för dessa. Härtill kom, att den krona, som nu erbjöds honom, icke bar den stämpel af "Guds nåde", som Fredrik Vilhelm IV ansåg oundgänglig, utan i stället tedde sig som en skapelse af den af honom afskydda revolutionen af år 1848. Med hans vägran att mottaga kejsarvärdigheten var Frankfurt-parlamentets verk praktiskt taget kullkastadt. Det förlängde ännu någon tid sin tillvaro, oaktadt både Preussen och Österrike genom att återkalla sina representanter officiellt tagit afstånd från dess verksamhet. Sedan 65 medlemmar af det preussiska partiet 28 maj lämnat parlamentet, beslöts två dagar senare församlingens förläggning till Stuttgart, där det s. k. rumpparlamentet 18 juni blef skingradt med våld, sedan württembergska kammaren förklarat det i dess dåvarande form olagligt. Riksföreståndaren, som ej lämnat Frankfurt, fortfor att utöfva sin myndighet ända till 20 dec. 1849, då han nedlade den. Trots det misslyckade försöket hade emellertid intresset för en författningsreform vaknat, och nya planer uppgjordes. Då Fredrik Vilhelm IV vägrat mottaga kejsarkronan, hade han med hjälp af J. M. von Radowitz (se d. o.) tagit upp en tidigare plan att i samförstånd med Österrike åstadkomma en trängre federation af tyska stater under Preussens ledning. I en konferens i Berlin, hvartill Fredrik Vilhelm IV 28 april 1849 utfärdat kallelse, deltogo ombud för Preussen, Bajern, Österrike, Sachsen och Hannover. Österrikes sändebud drog sig dock snart från förhandlingarna, då det icke kunde medverka till ett förbund under preussisk ledning. Bajerns representant följde exemplet. Sachsen och Hannover gåfvo emellertid sitt villkorliga bifall till den af Radowitz föreslagna konstitutionen 26 maj och ingingo med Preussen ett alliansfördrag, Sachsen på villkor, att äfven Bajern anslöt sig till förbundet, och Hannover under förutsättning, att Österrike inrymdes däri. Det var från början klart, att dessa villkor icke skulle komma att uppfyllas. Förbundet, som går under namnet trekonungaförbundet (dreikönigsbündnis), var inriktadt på gemensamt försvar mot yttre och inre fiender; alla tyska stater skulle få inträda i detsamma, och den nya författningen skulle antagas af alla. Dock

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0371.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free