närmare härom art. Slesvig, sp. 1440 f., och Slesvigska krigen, sp. 1443 f.). Den tvist mellan de båda tyska stormakterna, som sedan utbröt och som gällde, hur rofvet från Danmark skulle delas, gaf omsider Preussen den sökta anledningen till en uppgörelse med den envisa rivalen. I allmänhet väntade man, att de från Danmark tagna hertigdömena skulle tillerkännas hertig Fredrik af Augustenborg i enlighet med de sympatier för en sådan lösning, som både från preussiskt och österrikiskt håll visats redan under kriget. Förbundsdagen var för hertigen och likaså Österrike. Men Preussen ville icke ge sitt samtycke, då hertigens erkännande som suverän skulle ha skapat en ny småstat i nordvästra T., som kunde ansluta sig till den på förbundsdagen märkbara partikularistiska oppositionen mot Preussen. Bismarck uppställde för hertigens insättande alltför hårda villkor, för att denne skulle kunna godtaga dem. Allt tydligare lät han förstå, att den enda för honom önskvärda lösningen bestode i en preussisk annektering af hertigdömena, men han gaf samtidigt till känna, att denna lösning borde kombineras med den nationella frågans afgörande. Österrike började åter sätta sig till motvärn, och det dröjde icke länge, förrän konflikten mellan de båda bundsförvanterna blef akut. Ett hotande krig afvärjdes för tillfället genom Sachsens och Bajerns förmedlande ingripande, och i fördraget i Gastein i aug. 1865 uppdelades förvaltningen af hertigdömena så, att Preussen öfvertog Slesvigs och Österrike Holsteins, hvarjämte Österrike till Preussen afstod sina anspråk på Lauenburg, Kiel bestämdes till förbundskrigshamn, och Rendsburg förklarades för förbundsfästning med preussisk besättning. Men redan i början af 1866 var konflikten ånyo i full gång, kännetecknad af en allt skarpare notväxling och ifrigt bedrifna rustningar. 8 april ingick Preussen ett hemligt förbund med Italien, som eftersträfvade Österrikes besittningar i Venetien. Med denna militära säkerhet i bakfickan skred Bismarck omedelbart till en länge förberedd aktion i den nationella frågan. 9 april framlade Preussen i förbundsförsamlingen i Frankfurt ett förslag till förbundsreform. T:s författning borde utarbetas under samverkan mellan dess regeringar och dess folk, representeradt af en genom direkta val enligt allmän rösträtt utsedd nationalförsamling. Före dennas sammanträde borde regeringarna ha utarbetat ett författningsförslag, som skulle för församlingen framläggas. Rörande innehållet i detta författningsförslag sade Preussen intet; det blott uppmanade regeringarna att låta välja medlemmar i nationalförsamlingen. Därpå ville emellertid de flesta regeringarna ej inlåta sig, då man kunde ana, att det preussiska förslaget skulle afse Österrikes uteslutande ur T. Spänningen emellan Österrike och Preussen blef under sådana förhållanden allt större, och 27 maj hotade det senare landet med att "utvidga sitt program", såvida ej dess framställda fordran bifölls. Redan 10 juni framställdes också det utvidgade programmet, som innehöll, att Österrike skulle uteslutas ur förbundet, att den militära ledningen skulle delas af Preussen (för Nord-T.) och Bajern (för Syd-T.) och att en nationalförsamling skulle ställas vid förbundsdagens sida. Samtidigt lät Preussen sina trupper ur Slesvig inrycka i Holstein under förevändning, att Österrike icke kunde upprätthålla ordningen där. Därpå svarade Österrike med att 11 juni i förbundsförsamlingen föreslå, att förbundsarmén skulle sättas på krigsfot emot Preussen, enär det brutit landsfreden. Preussen protesterade emot, att detta förslag skulle upptagas till behandling; men när detta det oaktadt skedde och ett i samma riktning gående, af Bajern framställdt modifieradt förslag med 9 röster mot 6 antogs, förklarade den preussiske representanten v. Savigny, att Preussen icke längre ansåg förbundsakten gällande och betraktade Tyska förbundet som upplöst (14 juni). Följande dag riktades en uppmaning till Sachsen, Hannover och Kur-Hessen att sätta sina trupper på fredsfot, och då svaret blef nekande, inryckte preussiska trupper i dessa länder. 21 juni utfärdades krigsförklaringen mot Österrike. Under det krig, som nu följde (se Preussen, sp. 225 f., och Pragfreden) fortfor förbundsförsamlingen att vara samlad först i Frankfurt a. M., sedan i Augsburg, men sedan Tyska förbundet genom freden i Prag blifvit formligen upplöst, åtskildes församlingen 24 aug. 1866. Nordtyska förbundet (1867--71). De preussiska segrarna under kriget 1866 medförde som varaktigt resultat Hannovers, Hessen-Kassels, Schleswig-Holsteins och Frankfurt a. M:s införlifning med Preussen, öfriga nordtyska stater, som under kriget stått på Preussens sida, bundos vid Preussen genom ett förbundsfördrag 18 aug. 1866, hvarigenom de förpliktade sig att verka för en förbundsförfattning i enlighet med det preussiska programmet af 10 juni. Detta blef början till Nordtyska förbundet (se d. o.), hvari äfven Sachsen genom freden inträdde. Förbundets författning uppgjordes närmare på en ministerkonferens i Berlin i dec. 1866 och antogs 16 april 1867 af en med allmän rösträtt vald nationalförsamling med 230 röster mot 53. Följande dag gaf förbundsrådet sitt samtycke till beslutet, som sedan också vann de olika landtdagarnas godkännande. 1 juli trädde den nya förbundsförfattningen i kraft, och 14 juli utsågs Bismarck till förbundskansler. T. norr om Main hade blifvit enadt. Med de sydtyska staterna hade off- och defensivallianser ingåtts samtidigt med fredsförhandlingarna 1866, och Preussen hade härigenom försäkrat sig om öfverbefälet öfver dessa staters trupper i händelse af krig. På många håll gjorde sig i södra T. sträfvanden gällande att få till stånd en närmare anslutning till Nordtyska förbundet. Redan i okt. 1866 uttalade sig ett möte i Stuttgart härför, och framför allt i Baden framträdde starka sympatier för en dylik fullbordan af den tyska enheten. Ett af den bajerske ministerpresidenten furst Hohenlohe (se Hohenlohe 3) framkastadt förslag om fördrag mellan de enskilda sydtyska staterna och Nordtyska förbundet, hvarigenom vissa angelägenheter skulle bli gemensamma, kunde emellertid af praktiska skäl icke tillstyrkas. Lika liten framgång på grund af inbördes afundsjuka hade tanken på att bilda en union mellan de sydtyska staterna. Ett närmande kom emellertid till stånd på Preussens initiativ och på tullföreningens grund. För att bringa nytt lif i denna sammankallade Bismarck ombud för alla regeringar till Berlin och föreslog inrättandet af ett tullparlament