att jämte tullförbundsrådet afgöra tullföreningens angelägenheter. Efter åtskilligt motstånd från de partikularistiskt sinnade sydtyska representanterna antogs 8 juli 1867 det preussiska författningsutkastet, och följande år kunde det första tullparlamentet i Berlin sammanföra ombud från både norra och södra T. För enhetsverkets fortsättning kräfdes ett stärkande af den nationella samhörighetskänslan. Det dröjde icke länge, förrän denna hade tillfälle att bryta fram med en kraft, som öfvervann alla dittillsvarande hinder. När Frankrike i juli 1870 förklarade Nordtyska förbundet krig (se Fransk-tyska kriget), grepo de sydtyska staterna enligt de ingångna förpliktelserna till vapen för att stödja förbundet. De lysande framgångarna höjde mäktigt den tyska nationalkänslan och förmådde de sydtyska staterna att genom de s. k. novemberfördragen 1870 uppge sin partikularistiska ståndpunkt och förena sig med sina nordliga grannar. 1 jan. 1871 började den nya staten sin tillvaro under namnet Tyska riket. Tyska riket som kejsardöme (1871--1918). 18 jan. 1871 utfärdade Preussens konung från Versailles en förordning, hvarigenom han förklarade, att han antagit titeln tysk kejsare under namn af Vilhelm I (1871--88). Den författning (se ofvan, sp. 642--645), som blef gällande för det nya riket, var i hufvudsak densamma som Nordtyska förbundets, med de förändringar, som nödvändiggjordes af de sydtyska staternas (Bajerns, Badens och Württembergs) samt Hessens inträde i förbundsstaten och kejsardömets införande. Det tyska kejsarriket omfattade 22 monarkiska stater och 3 republikanska samhällen samt ett direkt under kejsarens öfverhöghet stående riksland (se vidare sp. 617). Tyska riksdagen, som första gången samlades 21 mars 1871, inneslöt så många olika element, att den nödvändigt måste bli splittrad i många olika partier. De förnämsta af dem voro de tysk-konservative (se d. o.), de frikonservative (se d. o.) l. tyska rikspartiet; centern (se d. o.), det klerikala partiet, som omfattade katolikerna; det nationalliberala partiet (se d. o.); secessionisterna (se d. o.); framstegspartiet (se Fortschrittspartiet) och socialdemokraterna. Mellan alla dessa partier hade Tyska rikets skapare Bismarck att lotsa fram det nya och opröfvade statsskeppet. Svåra stormar hade det genast från början att uthärda. De konfessionella frågorna trädde omedelbart i förgrunden. Den påfliga ofelbarhetsdogmens proklamering aktualiserade en mängd problem ang. den katolska kyrkans ställning och inflytande inom riket. Heliga stolens anspråk, motarbetade på mera religiös grund af de af I. Döllinger (se d. o.) ledda gammalkatolikerna, fingo kraftigt stöd i det som politisk sammanslutning framträdande centerpartiet, hvilket redan vid riksdagen 1871 yrkade på, att T. skulle medverka till att återställa påfvens världsliga makt. Bismarck, som i likhet med andra tyska statsmän fann sig föranlåten att uppträda till den tyska statsmaktens skydd emot de utifrån dirigerade kyrkliga strömningarna, tog initiativet till en lagstiftning, som skapade den långvariga, under namnet kulturkampen (se d. o.) kända inrikespolitiska konflikten. Striden utkämpades hufvudsakligen i Preussen och Bajern, men sträckte sina verkningar äfven till andra tyska stater. Dess mest utmärkande händelser var det 1872 af riksdagen godkända förbudet för jesuitorden och de af preussiske kultusministern A. Falk 1873 och 1874 genomdrifna s. k. majlagarna (se d. o.). Centerpartiets trots alla undertryckningsåtgärder alltjämt fortsatta frammarsch gjorde emellertid dess parlamentariska stöd värdefullt för Bismarck, som också fr. o. m. den nye påfven Leo XIII:s regeringstillträde 1878 visade sig benägen för en försoning. Fullt afvecklad blef konflikten icke förrän 1887 (jfr Bismarck-Schönhausen, sp. 508, och Preussen, sp. 227 ff.). -- Medan kulturkampen ännu stod på sin höjdpunkt, i slutet af 1870-talet, hade en annan mot nationalstaten fientlig rörelse, den socialdemokratiska, hastigt blifvit en faktor att räkna med. Två till en början skönjbara riktningar, den ena revolutionär och kosmopolitisk under ledning af Bebel (se d. o.) och Liebknecht (se d. o.), den andra präglad af den mera nationellt sinnade Lassalle (se d. o.), hade på en kongress i Gotha 1875 enats, hvarefter det tyska socialdemokratiska partiet blef en af de kraftigaste kamporganisationerna i den internationella arbetarrörelsen. Inom T. vann rörelsen raskt terräng och åstadkom en genom våldsam propaganda irriterad stämning bland massorna. Två på en kort tid gjorda mordattentat på kejsar Vilhelm, hvilka visserligen icke ledde sitt ursprung direkt från socialdemokraterna, tillskrefvos dock den af dem befordrade anarkistiska agitationen och blefvo dem närmaste anledningen till den i okt. 1878 af riksdagen antagna socialistlagen. Genom dess förbud för möten och skrifter af socialistisk eller kommunistisk natur och offentlig socialistisk agitation i allmänhet tillämnades socialdemokratien en undantagsställning, som bekräftades vid lagens upprepade förnyanden. Bismarck var emellertid angelägen om att kombinera socialistlagen med ett socialt lagstiftningsarbete, hvarigenom han hoppades kunna bryta udden af den spirande rörelsen. Genom ett kejserligt budskap till riksdagen 17 nov. 1881 bebådades framläggande af förslag om olycksfalls-, sjuk- och invaliditetsförsäkring. Sjukförsäkringen blef genomförd i juni 1883 och olycksfallsförsäkringen i juli 1884. I juni 1889 sattes kronan på verket af en allmän ålderdomsförsäkringslag. Dessa och andra sociala förbättringar voro emellertid icke till fyllest att utrota socialdemokraterna. Deras antal växte, oaktadt agitationen måste bedrifvas i hemlighet, och det visade sig slutligen, att rörelsen med våldsamma medel icke kunde undertryckas. Bismarck framhärdade i det sista i sin oförsonliga politik, och det var fullständigt i strid med hans vilja, som riksdagen 25 jan. 1890 förkastade ett förslag om socialistlagens förnyande utan tidsbegränsning. 30 sept. s. å. upphörde lagens tillämpning. -- Jämsides med det sociala började på det ekonomiska området ett nydaningsarbete, som i samma mån afsåg att sätta T:s politiska lif på säkra fötter. Under de första åren af 1870-talet upprätthölls det frihandelssystem, som i början af Vilhelm I:s regering inaugurerats af R. Delbrück (se denne). Sålunda beslöt man 1873 att 1 jan. 1877 taga bort tullarna på oarbetadt järn och omedelbart afskaffa tullarna på arbetadt järn. Alla restriktioner, som hämmat handel och industri i Preussen och öfriga