Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betänkligheter falla cch kunde icke glömma, att Bismarck
gynnat de österrikiska krafven, exempelvis i fråga
om ockupationen af Bosnien och Hercegovina. Under
den närmaste tiden efter kongressen var stämningen
i Ryssland starkt irriterad mot T. Under trycket
däraf och af vissa meningsutbyten mellan Petersburg
och Paris, som väckte Bismarcks misstankar,
beslöt denne att försäkra sig om ett närmare
stöd från Österrike-Ungern, där han ännu kunde
räkna på Andrassys öfvertygade och pålitliga
stöd. Medan kejsar Vilhelm personligen egnade
sig åt ett betydelselöst försök att återställa
vänskapen med tsaren vid ett sammanträffande i
Alexandrovo 3 sept. 1879, genomdref Bismarck sin
vilja i Wien och bragte 7 okt. 1879 till stånd det
tysk-österrikiska förbundsfördraget. Det stadgade, att
om någondera parten angrepes af Ryssland, den andra
skulle skynda till hjälp och att, om endera blefve
anfallen af en annan stat, den andra parten skulle
iakttaga neutralitet, såvida ej Ryssland blandade
sig i leken på angriparens sida, då förbindelsen om
ömsesidig hjälp skulle träda i kraft. Om fördraget
således formellt riktade sin spets mot Ryssland, var
Bismarck emellertid angelägen att fastslå förbundets
orubbligt defensiva karaktär och att alltjämt
hålla vägen öppen för vänskapliga förbindelser med
Petersburg. Genom Gortjakovs tilltagande sjuklighet
och däraf minskade inflytande, som föranledde den
tyskvänlige von Giers’ (se d. o.) öfvertagande af
ryska utrikesledningen 1880 (definitivt först 1882),
samt till följd af stark spänning med England
på grund af asiatiska tvistefrön blef Ryssland
ånyo benäget för en orientering åt T. till. Våren
1880 togs ett ryskt initiativ till närmande genom
ryske ambassadören i Berlin Saburov, som bragte
på tal en öfverenskommelse om de orientaliska
spörsmålen. Bismarck försummade icke detta tillfälle
att få ett närmande till Ryssland till stånd, men
han ville handla i samförstånd med Österrike. På
hans anstiftan öfverlämnades också i Wien ett
traktatsutkast, och de följande förhandlingarna,
under hvilka man i Wien uttalade stark misstro till
den ryska politiken, ledde till en öfverenskommelse
mellan de tre länderna, undertecknad i Berlin 18
juni 1881. Fördraget, som var strängt hemligt, skulle
gälla tre år åt gången. Med hänsyn till den alltjämt
tilltagande tyskfientliga stämningen i Ryssland
och den nationalistiska rörelsens af Frankrike
uppmuntrade krigsifver var välviljan från de ledande
ryska kretsarna utan tvifvel af betydelse för T:s
trygghet, om denna också snart fick en annan garanti
genom det österrikiska förbundets 1882 verkställda
komplettering trippelalliansen (se d. o.) med en
allians med Italien. Å andra sidan erhöll emellertid
äfven Ryssland en välkommen säkerhet i händelse af
en väpnad konflikt med England. Med hänsyn härtill
låg det särskildt i Rysslands intresse att 1884 vid
fördragets första utgång få det förnyadt, hvilket
också skedde. Endräkten mellan de tre länderna lades i
dagen vid kejsarnas och deras ledande ministrars möte
i Skierniewice 15 sept. 1884. Under de följande årens
växande spänning mellan Ryssland och Österrike på
grund af den tillspetsade situationen på Balkanhalfön
blef man i Wien tveksam ang. förbundets nytta, och
vid dess utgång 1887 visade man ingen benägenhet att
förnya det. Den krigsfara, som hotade T. genom den
franska boulangismens sabelskrammel, höll däremot
i Berlin intresset för den ryska vänskapen vid
makt. Omedelbart efter tremaktsfördragets utgång
15 juni 1887 ingicks mellan de tyska och ryska
hofven ett nytt fördrag, undertecknadt 18 juni
af Bismarck och ryske ambassadören i Berlin grefve
P. Sjuvalov. Detta, det s. k. återförsäkringsfördraget
(rückversicherungsvertrag), garanterade de båda
kontrahenterna ömsesidig neutralitet i händelse af
enderas krig med en tredje stormakt, såvida icke
detta krig framkallats genom någondera partens
angrepp på Österrike eller Frankrike. T. erkände
Rysslands historiska rättigheter på Balkanhalfön
och dess speciella intressen i Öst-Rumelien
och Bulgarien. Balkanhalföns status quo
skulle ej få rubbas utan föregående ömsesidig
öfverenskommelse. Principen om Bosporens
och Dardanellernas stängning erkändes vara
bindande. Fördraget förknippades med ett synnerligen
hemligt tilläggsprotokoll, hvari T. medgaf Ryssland
sitt stöd, i fall det senare ansåg det nödvändigt
att själft öfvertaga försvaret af inloppet till
Svarta hafvet. Det var stora medgifvanden, hvarmed
T. hade köpt Rysslands vänskap. Med hänsyn till de
allt starkare växande rysk-franska förbindelserna och
den panslavistiska tyskfientlighetens terrängvinster
var det emellertid tvifvelaktigt, om det vänskapliga
förhållandet i längden skulle kunna bestå. Rädslan
för att synas opålitlig mot Österrike-Ungern spelade
också in. När vid fördragets utgång 1890 från ryskt
håll föreslogs att prolongera det på ytterligare
en period, blef detta af Bismarcks efterträdare
Caprivi afböjdt. – Kejsar Vilhelm I hade under
alla de häftiga politiska stormarna med orubbadt
förtroende hållit den ofta hårdt angripne Bismarck
om ryggen. Meningsskiljaktigheter mellan de båda
statsmännen hade icke saknats, och Bismarck fick
ofta utkämpa hårda duster med sin monark, innan
han fick sin vilja igenom. Men detta störde icke
det goda samarbetet. Med sin ärliga vilja och
plikttrohet, sin vidsynthet och karaktärsfasthet
hade den vördnadsbjudande gamle kejsaren förstått
att samla de olika tyske furstarna och folken i
gemensamt arbete för fördjupande af den 1871 formellt
stadfästa enheten. 9 mars 1888 afled han efter en
kort sjukdom. – 99 dagar blott beskärdes det hans son
och efterträdare Fredrik III (9 mars–15 juni 1888)
att föra spiran. Bismarck stod vid kejsarens sida
under denna korta regering, hvars mest betydande
politiska tilldragelse var förlängning af riksdagens
och preussiska deputeradekammarens valperioder från
tre till fem år. Inrikesministern R. von Puttkamers
(se d. o.) aflägsnande på grund af själf rådig
inblandning i de nyligen hållna valen ansågs som
"denna korta regerings betecknande handling", då
kejsarens åskådning gällde för att vara afgjordt
liberal.
15 juni 1888 uppsteg på tronen Fredrik III:s son
Vilhelm II (1888–1918). Med honom börjar det andra
skedet i det tyska kejsardömets historia, en period
af glänsande ekonomisk och industriell blomstring,
af omfattande militär kraftutveckling och härpå
stödd världsfamnande stormaktspolitik, men också af
öfveransträngning genom Världskrigets öfvermänskliga
uthållighetsprof och af till nederlag i kriget och
republikansk revolution ledande inre upplösning. Den
första tiden förgick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
