- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
679-680

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betänkligheter falla cch kunde icke glömma, att Bismarck gynnat de österrikiska krafven, exempelvis i fråga om ockupationen af Bosnien och Hercegovina. Under den närmaste tiden efter kongressen var stämningen i Ryssland starkt irriterad mot T. Under trycket däraf och af vissa meningsutbyten mellan Petersburg och Paris, som väckte Bismarcks misstankar, beslöt denne att försäkra sig om ett närmare stöd från Österrike-Ungern, där han ännu kunde räkna på Andrassys öfvertygade och pålitliga stöd. Medan kejsar Vilhelm personligen egnade sig åt ett betydelselöst försök att återställa vänskapen med tsaren vid ett sammanträffande i Alexandrovo 3 sept. 1879, genomdref Bismarck sin vilja i Wien och bragte 7 okt. 1879 till stånd det tysk-österrikiska förbundsfördraget. Det stadgade, att om någondera parten angrepes af Ryssland, den andra skulle skynda till hjälp och att, om endera blefve anfallen af en annan stat, den andra parten skulle iakttaga neutralitet, såvida ej Ryssland blandade sig i leken på angriparens sida, då förbindelsen om ömsesidig hjälp skulle träda i kraft. Om fördraget således formellt riktade sin spets mot Ryssland, var Bismarck emellertid angelägen att fastslå förbundets orubbligt defensiva karaktär och att alltjämt hålla vägen öppen för vänskapliga förbindelser med Petersburg. Genom Gortjakovs tilltagande sjuklighet och däraf minskade inflytande, som föranledde den tyskvänlige von Giers' (se d. o.) öfvertagande af ryska utrikesledningen 1880 (definitivt först 1882), samt till följd af stark spänning med England på grund af asiatiska tvistefrön blef Ryssland ånyo benäget för en orientering åt T. till. Våren 1880 togs ett ryskt initiativ till närmande genom ryske ambassadören i Berlin Saburov, som bragte på tal en öfverenskommelse om de orientaliska spörsmålen. Bismarck försummade icke detta tillfälle att få ett närmande till Ryssland till stånd, men han ville handla i samförstånd med Österrike. På hans anstiftan öfverlämnades också i Wien ett traktatsutkast, och de följande förhandlingarna, under hvilka man i Wien uttalade stark misstro till den ryska politiken, ledde till en öfverenskommelse mellan de tre länderna, undertecknad i Berlin 18 juni 1881. Fördraget, som var strängt hemligt, skulle gälla tre år åt gången. Med hänsyn till den alltjämt tilltagande tyskfientliga stämningen i Ryssland och den nationalistiska rörelsens af Frankrike uppmuntrade krigsifver var välviljan från de ledande ryska kretsarna utan tvifvel af betydelse för T:s trygghet, om denna också snart fick en annan garanti genom det österrikiska förbundets 1882 verkställda komplettering trippelalliansen (se d. o.) med en allians med Italien. Å andra sidan erhöll emellertid äfven Ryssland en välkommen säkerhet i händelse af en väpnad konflikt med England. Med hänsyn härtill låg det särskildt i Rysslands intresse att 1884 vid fördragets första utgång få det förnyadt, hvilket också skedde. Endräkten mellan de tre länderna lades i dagen vid kejsarnas och deras ledande ministrars möte i Skierniewice 15 sept. 1884. Under de följande årens växande spänning mellan Ryssland och Österrike på grund af den tillspetsade situationen på Balkanhalfön blef man i Wien tveksam ang. förbundets nytta, och vid dess utgång 1887 visade man ingen benägenhet att förnya det. Den krigsfara, som hotade T. genom den franska boulangismens sabelskrammel, höll däremot i Berlin intresset för den ryska vänskapen vid makt. Omedelbart efter tremaktsfördragets utgång 15 juni 1887 ingicks mellan de tyska och ryska hofven ett nytt fördrag, undertecknadt 18 juni af Bismarck och ryske ambassadören i Berlin grefve P. Sjuvalov. Detta, det s. k. återförsäkringsfördraget (rückversicherungsvertrag), garanterade de båda kontrahenterna ömsesidig neutralitet i händelse af enderas krig med en tredje stormakt, såvida icke detta krig framkallats genom någondera partens angrepp på Österrike eller Frankrike. T. erkände Rysslands historiska rättigheter på Balkanhalfön och dess speciella intressen i Öst-Rumelien och Bulgarien. Balkanhalföns status quo skulle ej få rubbas utan föregående ömsesidig öfverenskommelse. Principen om Bosporens och Dardanellernas stängning erkändes vara bindande. Fördraget förknippades med ett synnerligen hemligt tilläggsprotokoll, hvari T. medgaf Ryssland sitt stöd, i fall det senare ansåg det nödvändigt att själft öfvertaga försvaret af inloppet till Svarta hafvet. Det var stora medgifvanden, hvarmed T. hade köpt Rysslands vänskap. Med hänsyn till de allt starkare växande rysk-franska förbindelserna och den panslavistiska tyskfientlighetens terrängvinster var det emellertid tvifvelaktigt, om det vänskapliga förhållandet i längden skulle kunna bestå. Rädslan för att synas opålitlig mot Österrike-Ungern spelade också in. När vid fördragets utgång 1890 från ryskt håll föreslogs att prolongera det på ytterligare en period, blef detta af Bismarcks efterträdare Caprivi afböjdt. -- Kejsar Vilhelm I hade under alla de häftiga politiska stormarna med orubbadt förtroende hållit den ofta hårdt angripne Bismarck om ryggen. Meningsskiljaktigheter mellan de båda statsmännen hade icke saknats, och Bismarck fick ofta utkämpa hårda duster med sin monark, innan han fick sin vilja igenom. Men detta störde icke det goda samarbetet. Med sin ärliga vilja och plikttrohet, sin vidsynthet och karaktärsfasthet hade den vördnadsbjudande gamle kejsaren förstått att samla de olika tyske furstarna och folken i gemensamt arbete för fördjupande af den 1871 formellt stadfästa enheten. 9 mars 1888 afled han efter en kort sjukdom. -- 99 dagar blott beskärdes det hans son och efterträdare Fredrik III (9 mars--15 juni 1888) att föra spiran. Bismarck stod vid kejsarens sida under denna korta regering, hvars mest betydande politiska tilldragelse var förlängning af riksdagens och preussiska deputeradekammarens valperioder från tre till fem år. Inrikesministern R. von Puttkamers (se d. o.) aflägsnande på grund af själf rådig inblandning i de nyligen hållna valen ansågs som "denna korta regerings betecknande handling", då kejsarens åskådning gällde för att vara afgjordt liberal. 15 juni 1888 uppsteg på tronen Fredrik III:s son Vilhelm II (1888--1918). Med honom börjar det andra skedet i det tyska kejsardömets historia, en period af glänsande ekonomisk och industriell blomstring, af omfattande militär kraftutveckling och härpå stödd världsfamnande stormaktspolitik, men också af öfveransträngning genom Världskrigets öfvermänskliga uthållighetsprof och af till nederlag i kriget och republikansk revolution ledande inre upplösning. Den första tiden förgick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free