rikspartiet och nationalliberalerna, tillsammans i en s. k. kartell (se d. o., sp. 1168), hvarvid de beslöto att med åsidosättande af alla meningsskiljaktigheter i öfrigt för arméfrågans lösning uppställa gemensamma kandidater för alla tre partierna. Resultatet blef en stor seger för kartellen, som i den nya riksdagen fick majoritet och vid voteringen 11 mars räddade septennatet. 1888 togs ett nytt viktigt steg för härväsendets ordnande. Genom lagen af 11 febr. 1888 omorganiserades landstormsinstitutionen, der landsturm, så, att dess verksamhet icke längre skulle inskränka sig till eventualiteten af ett fientligt anfall på rikets område, utan att landstormen skulle vid behof kunna komplettera armén och flottan. Den indelades i två uppbåd, det första för landstormspliktiga intill 39 år, det andra för landstormspliktiga mellan 39 och 45 år. Till landstormen räknades alla värnpliktiga, som icke utbildats vare sig vid armén eller flottan. Beträffande landtvärnet, die landwehr (de äldre årsklasserna af det utbildade värnpliktiga manskapet), vidtogs samtidigt, för att få fältstyrkan vid ett krigsutbrott bragt upp till 500,000 man, den ändringen, att till krigsstyrkan lades ett andra uppbåd af landtvärnet, omfattande värnpliktiga intill 39 år. Vid behandlingen af dessa frågor liksom af förslaget om ett lån på 278 mill. mark för täckning af den ökade arméns ökade omkostnader höll kartellen ihop och blef t. o. m. förstärkt med centerpartiet. -- Bismarcks åtgärder för riksförsvaret voro föranledda af nödvändigheten att trygga det nya riket emot yttre faror. Förhållandet till Frankrike var ända sedan kriget mycket känsligt, och vid de minsta anledningar framkallades en irriterad stämning, som lätt kunde skapa allvarliga konflikter. En af drifkrafterna för den tyska armépolitiken var också de franska rustningsåtgärder, som tid efter annan tillgrepos. Icke minst på grund af de franska revanschplanerna var Bismarck angelägen om att bevara godt förhållande till grannarna i öster. Till Österrike gjordes ett närmande genom kejsar Vilhelms besök hos kejsar Frans Josef i Ischl i aug. 1871, och den kort därefter till österrikisk-ungersk utrikesminister utnämnde grefve J. Andrassy (se denne) slog in på en decideradt tyskvänlig politik. I Ryssland hade de förefintliga panslavistiska strömningarna ännu icke fått insteg på ledande håll, och kejsar Alexander II visade sig angelägen om att upprätthålla sina gamla vänskapliga förbindelser med såväl Österrike som T. i syfte att ostördt kunna fullfölja den af rikskanslern Gortjakov (se d. o. 7) omhuldade expansionspolitiken i Orienten, Den goda grannsämjan ådagalades vid ett möte mellan de tre kejsarna i Berlin i sept. 1872, hvilket möte betecknats som grundvalen för ett trekejsarförbund (dreikaiserbund), ehuru dreikaiserverhältnis på grund af frånvaron af formliga förbundsaftal är ett mindre missvisande uttryck för mötets karaktär. Sammankomsten fastslog de tre makternas lifliga intresse af att hålla fred inbördes. Den ställde de tre monarkerna på en gemensam front mot de republikanska sträfvanden, som i "internationalen" fått en hotfull revolutionär organisation. Men den klargjorde tillika för Bismarck, att Rysslands vänskap ingalunda obetingadt var att räkna med och att Ryssland i händelse af ett nytt fransk-tyskt krig icke skulle finna sig i en ny fransk kraftförminskning. Den från ryskt håll proklamerade satsen, att "Europa behöfver ett starkt Frankrike", angaf tydligt gränserna för hvad T. hade att vänta af vänskapen med Ryssland, och det dröjde icke länge, förrän de redan nu framträdande ryska sympatierna för franska republiken, gynnade af Gortjakovs afundsjuka på Bismarck och af Alexander II:s allt mera ökade mottaglighet för franskt inflytande, blefvo ett starkt hinder för utvecklingen af det af Bismarck lifligt eftersträfvade samarbetet mellan östmakterna. Det kritiska året 1875, då faran för ett nytt fransk-tyskt krig var stor, beredde den ryska diplomatiens manövrer Bismarck svåra missräkningar. Under de kort därpå utbrytande Balkanoroligheterna (upproret i Hercegovina 1875 och i Bulgarien 1876) återställdes för ett ögonblick samarbetet mellan de tre kejsarmakterna. Men vid Rysslands allt kraftigare aktivitet till sina slaviska Balkanbröders förmån, som ledde till en rysk krigsförklaring mot Turkiet 24 april 1877, brast det ånyo. Bismarck hade till svar på en af tsaren framställd fråga, om T. under ett eventuellt krig mellan Ryssland och Österrike (för Balkanfrågornas skull) ämnade iakttaga neutralitet eller ej, förklarat, att T. i så fall måste se till, att icke en af do båda makterna förlorade sin ställning som oberoende och inflytelserik stormakt. Detta tolkades från ryskt håll som ett bevis för, att T:s vänskap för Ryssland var mindre uppriktig. Det gaf dock tillika Alexander II anledning att komma till en uppgörelse med Österrike i fråga om Balkanaffärerna, hvilket skedde genom det utan T:s vetskap ingångna hemliga fördraget 15 jan. 1877. Österrike lofvade neutralitet i det förestående rysk-turkiska kriget, men erhöll i gengäld Rysslands samtycke till förvärfvet af Bosnien och Hercegovina. Så följde kriget, som slutade med den för Turkiet utomordentligt hårda freden i San Stefano 3 mars 1878. Den maktutvidgning, som Ryssland härigenom skulle erhålla, öfverträffade alla förväntningar eller farhågor. England ställde sig omedelbart på den ståndpunkten, att Parisfreden 1856, som var ett allmän-europeiskt verk, icke på detta sätt finge rifvas sönder af en enskild europeisk makt, och vidtog energiska krigsrustningar mot det af turkiska kriget försvagade och därför för en ny fejd mindre benägna Ryssland. Krafvet på en revision af fredsfördraget på en europeisk kongress, framställdt af England och Österrike, vann T:s bifall. Bismarck, som icke ville släppa tanken på ett godt förhållande till Ryssland, fann ett tillfälle att i egenskap af en "ärlig mäklare" söka förskaffa tsaren en dräglig reträtt ur den återvändsgränd, hvari han råkat. Han föreslog makterna att förlägga kongressen till Berlin och ledde själf de 13 juni 1878 började förhandlingarna. T:s hufvudsakliga intresse gick ut på att bevara vattenvägarna (Donau, Bosporen och Dardanellerna) öppna för tysk handel. I öfrigt sökte han skapa starkast möjliga garantier för fredens bevarande i Orienten med hänsynstagande till de olika parternas intressen. Själf var han angelägen om att göra ett gynnsamt intryck på de ryska ombuden och framhöll i ett tal några år senare, att han uppträdt "ungefär som fjärde rysk befullmäktigad vid kongressen". Men den misstrogne Gortjakov lät icke sina