683 Tyskland (Historia) 684 af tjänstetiden till två år gällde alla truppslag utom kavalleri och ridande fältartilleri, vid hvilka vapenslag treårsutbildningen bibehölls, men förklarades vara en provisorisk försöksåtgärd. Först 1905 blef den definitiv. - Stora parlamentariska svårigheter hade Caprivi haft att bekämpa, och något pålitligt stöd af vissa partier hade han aldrig lyckats vinna. Härtill kommo snart meningsskilj-aktigheter med ministrarna. Caprivi hade 24 mars 1892 afgått från posten som preussisk ministerpresident, hvartill i hans ställe utsetts grefve Botho von Eulenburg (se d. o. 2). Någon olägenhet af de förut förenade ämbetenas delning på två innehafvare förmärktes icke, så länge Eulenburg lojalt stödde Caprivis politik. Men snart inträdde en schism. Anarkistattentatet 24 juni 1894 mot franske presidenten Sadi Carnot blef i de romanska länderna signalen till upptagande af frågan om internationell kamp mot anarkismen. IT. gaf det anledning till förnyad diskussion om socialistlagen. Någon enighet kunde icke uppnås på borgerligt håll, och i regeringskretsar framträdde snart meningsbrytningar. Kort efter ett manövertal i Königsberg 6 sept., hvari kejsaren utfärdade maningen: "Upp till kamp för religion, för sedlighet och ordning mot omstörtningens partier", mottog han i Potsdam 20 okt. en deputation från Ost-preussen, som i en adress fordrade sträng lagstiftning mot folkets inre upplösning. Bland dem, som understödde adressen, befann sig Eulenburg. Caprivi, som hela tiden ställt sig "kallblodigt" afvisande mot undantagslagstiftningens förnyande och icke velat uppge hoppet om att "återvinna" arbetarna, fann sig icke kunna gå med på de konservatives långt gående kraf, tog den nu demonstrerade motsättningen mot Eulenburg till anledning att inlämna sin afskedsansökan och anförde som ytterligare skäl, att han vid flera tillfällen icke af kejsaren blifvit frågad till råds. Efter att först ha afböjt Caprivis begäran tillkännagaf kejsaren ett par dagar senare 26 okt. sin afsikt att bevilja den. Samma dag, 27 okt., som Caprivis afgång tillkännagafs, fick äfven Eulenburg sitt afsked, och till bådas efterträdare som rikskansler och preussisk ministerpresident utnämndes furst Chl. K. V. von Hohenlohe-Waldenburg-Schillings-fiirst (se H o h e n l o h e 3). Denne var 75 år gammal och rik på erfarenheter från en långvarig karriär, under hvilken han beklädt skiftande kräf-vande poster, men genom sin ålder knappast i stånd till kraftigare positivt ingripande i riksregeringens uppgifter. På rättskipningens område föreligga från hans kanslerstid två betydande resultat, båda betecknande framsteg för den nationella enhetstankens genombrott, l juli 1896 antogs af riksdagen en för hela riket gällande civillag, följd af en militär strafflagsreform, godkänd 4 maj 1898, sedan ett skarpt motstånd från Bajerns sida mot att underordna sig den högsta riksdomstolen brutits. Banbrytande blef Hohenlohes kanslerstid på det utrikespolitiska området genom begynnelsen af den imperialistiska världspolitiken. Anledningen var närmast den tyska handelns och industriens behof af ett politiskt och militärt stöd mot den alltmera stegrade konkurrensen. Kejsar Vilhelms 23 sept. 1898 vid invigningen af Stettins nya hamn gifna lösen: "Vår framtid ligger på hafvet!" | angaf en ny riktning för den tyska politiken,. I enlighet därmed vidtog byggandet af en stormaktsflotta. För detta arbete hade kejsaren funnit en energisk och öfvertygad ledare i den 1897 till statssekreterare för marinen utnämnde von Tirpitz (se d. o.). Denne framlade 1898 den s. k. första flottlagen, som för de närmaste sex åren utstakade ett byggnadsprogram omfattande 19 linjeskepp, 8 kustpansarfartyg och 42 kryssare. Erfarenheterna från spansk-amerikanska kriget, som visat nödvändigheten af kraftigt pansrade artillerifartyg, föranledde emellertid redan 1900 den andra flottlagen, som till år 1917 tog i sikte byggande af 38 linjeskepp, 14 stora och 38 små kryssare. Stämningen i riksdagen var mycket gynnsam för förslaget, som 12 juni antogs med 201 röster mot 103. Ute i landet omfattades Tirpitz' sträfvanden med lifligt intresse, och den 1898 bildade Tyska flottföreningen (se d. o.), hvars mål var att bedrifva propaganda för flottpolitiken, kunde glädja sig åt ett stadigt ökadt antal ledamöter. De första stegen på den nya politiska banan hade tagits redan 1895, då T. i förening med Frankrike och Ryssland ingripit i Öst-Asien och föranledt Japan att afstå från den i freden i Shimonoseki 17 april s. å. från Kina förvärfvade Liautung-halfön. Sin. tacksamhet för hjälpen visade Kina genom att upplåta ett område i närheten af Tien-tsin åt tyska affärsmän och ge tillstånd till upprättande af en tysk koloni i Hankau. 1897 följde ett andra ingripande mot Kina med anledning af, att två tyska missionärer mördats i Schan-tung. En tysk eskader, som uppträdde i Kiau-tschöu-bukten, genomdref några tyska fordringar på upprättelse och skadestånd, och omedelbart därefter slöts ett fördrag med Kina, hvarigenom Kiau-tschöu-bukten med närmaste område utarrenderades till T. på 99 år. Den tilltagande benägenheten hos den tyskar politiken att breda ut sig utöfvor den traditionella kontinentalpolitikens gränser började väcka oro på engelskt håll, och förhållandet till Storbritannien växte för T. i betydelse i proportion därtill. T:s ingripande mot Japan 1895 i samförstånd med Ryssland låg knappast i Englands intresse, äfven om den af Ryssland visade tjänsten icke var tillräcklig för att återknyta den gamla tyska vänskapen med tsarriket. I Afrika funnos åtskilliga konfliktpunkter kvar äfven efter den uppgörelse, som 1893 egt rum ang. Kameruns västra gränser. Det tysk-franska aftaiet om Kameruns östra gräns 15 mars 1894 väckte i England missnöje, då det gaf Frankrike ett område, som England i sitt kort förut afslutade fördrag med T. gett detta land, för att det icke skulle falla i Frankrikes händer. De franska och tyska kolonialintressenas motsättning mot de engelska manifesterades vid samma tid genom en fransk-tysk protest mot ett engelskt fördrag med Kongostaten, hvilket tillförsäkrade England ett område mellan Albert Edvard-sjön och Tanganjika. Den sydafrikanska frågans tillspetsning genom den växande konflikten mellan England och boerrepublikerna berörde nära T:s ekonomiska intressen i den afrikanska kontinentens södra del. Det låg i den tyska politikens intresse, att boernas oafhängig-het blef bevarad, hvilket bl. a. tog sig uttryck i ett telegram från tyske kejsaren till boerpresidenten Kriiger med lyckönskningar till, att d:r Jamesons