infall i Transvaal de sista dagarna af dec. 1895 lyckligt tillbakavisats (se Jameson och, Syd-Afrika, sp. 1359--60). Denna, den beryktade s. k. Krüger-depeschen väckte i England en storm af förbittring och ökade den misstämning mot T., som stått att afläsa ur de engelska tidningarna ända från kejsar Vilhelms besök hos drottning Yiktoria sommaren 1895. Man hade i T. börjat se en farlig rival. England hade emellertid alltför många tvister med andra makter och alltför många svårigheter med sina egna koloniala problem för att icke försöka komma på god fot med den starka militärmakten T. Den engelske kolonialministern Chamberlains trefvanden i denna riktning bemöttes på tyskt håll med sympati, men den tyska diplomatien, från okt. 1897 ledd af statssekreteraren B. von Bülow (se d. o.), rikskansler vid Hohenlohes af åldersskäl föranledda afgång 1900, gjorde vissa förbehåll för sitt tillmötesgående. De vänskapsutbyten med Ryssland, som så talrikt förekommo vid de båda monarkernas upprepade sammanträffanden, tilläto icke T. att stödja England i dess mot Ryssland riktade politik. Något resultat af Chamberlains sträfvanden i form af något formligt aftal kom därför icke till stånd. Korrekta förbindelser upprätthöllos emellertid. Under boerkriget, då den mot England fientliga folkstämningen tog sig starka uttryck icke endast i T., utan äfven i Frankrike och Ryssland, afböjde T. ryska förslag att gemensamt med Ryssland och Frankrike ingripa för att påskynda krigets slut. T:s deltagande i den europeiska interventionen i Kina under boxaroroligheterna 1900 åtföljdes af en tysk-engelsk öfverenskommelse, det s. k. Jang-tse-aftalet, hvari de båda makterna förpliktade sig att verka för "den öppna dörrens" politik icke endast i Jang-tse-bäckenet, utan i alla kinesiska områden, där de kunde öfva inflytande. De andra makterna anslöto sig till öfverenskommelsen. 1901 upptog den nye engelske utrikesministern lord Lansdowne försöken till närmare anslutning till T., då behofvet af stöd från en kontinentalmakt gjorde sig allt starkare gällande. Den tyska politikens ledare, som icke fäste afseende vid det engelska hotet om att i händelse af tysk vägran närma sig det fransk-ryska lägret, gjorde sig ingen brådska med att gå England till mötes, och det gynnsamma tillfället försattes under ofruktbara spekulationer om trippelalliansens utvidgning med England och Japan. T. vägrade alltjämt att såra Ryssland genom att understödja en mot detsamma riktad engelsk politik och föredrog att bevara sina händer fria. Därför blef det också omöjligt för T. att ansluta sig till Englands mot Ryssland riktade förbund med Japan af 30 jan. 1902. Under tiden hade emellertid den franska utrikespolitiken under Delcassés ledning fått sin traditionella tyskfientliga karaktär skärpt. Franska intriger för att locka Italien från trippelalliansen hade haft god verkan, så att Bülow vid förbundets utgång 1902 hade stora svårigheter att öfvervinna för att få det förnyadt och måste lofva att af Österrike utverka vissa medgifvanden till Italien i fråga om de adriatiska frågorna. Påtagligare och mera hastigt vunna voro Delcassés framgångar i politiken mot England. Det lyckades honom att besvärja den alltifrån Fashoda-frågan (se d. o.) starkt engelsk-fientliga folkstämningen i Frankrike och att på Marokkofrågan inleda vänskapliga förbindelser med England, resulterande i det berömda ententefördraget af 8 april 1904. Den förskjutning af maktförhållandena i västra Europa, som därigenom kom till stånd, och framför allt Englands bestämda ställningstagande mot T., nödgade T. till att odla den ryska vänskapen. Från ryskt håll visades samtidigt ett lifligt intresse för att få ett stöd i ryggen emot Japans skärpta fiendskap, och under hela rysk-japanska kriget var förhållandet mellan de båda länderna det bästa. Planer voro t. o. m. under diskussion att åstadkomma ett fastlandsförbund mellan T., Ryssland och Frankrike. Ett rysk-tyskt försvarsförbund aftalades mellan de tyske och ryske kejsarna vid deras sammanträffande vid Björkö i juli 1905, och Frankrike skulle mottaga förslag att biträda det. Såväl Bülow som ryske utrikesministern Lamsdorff vägrade emellertid att godkänna det, den förre därför, att det syntes honom ålägga T. för stora offer vid en eventuell rysk-engelsk konflikt, den senare af omtanke om det fransk-ryska förbundet. Rysslands stora finansiella behof efter kriget med Japan gjorde det hänvisadt till Frankrikes vänskap. Ett tysk-franskt närmande var för ögonblicket otänkbart, då förhållandet genom den samtidigt pågående Marokkokrisen (se Marokko, sp. 1035) var synnerligen spändt. Lösningen af denna konflikt var heller icke egnad att öka T:s prestige. På Algeciras-konferensen, som sammanträdde 16 jan. 1906 och bragte till stånd en reglering af den marokkanska frågan, fick T. knappast understöd af någon annan makt än Österrike, under det Frankrike kunde räkna på mer eller mindre öppen sympati från både England, Ryssland och Italien. Från denna tid börja de engelska planerna på att vinna Rysslands förtroende starkare framträda, och de nå 31 aug. 1907 sitt första resultat i det rysk-engelska af talet om de asiatiska tvistefrågorna, i främsta rummet Persiens uppdelning. T. hade förlorat spelet, som gällde att förhindra, att England och Ryssland funno vägen till en uppgörelse. Det hade fortfarande att röra sig endast med sina säkra tillgångar, förbundet med Österrike-Ungern. Under den bosniska krisen 1908 uppträdde det oförbehållsamt vid Donaumonarkiens sida, därmed betonande sin orubbade afsikt att fasthålla vid sin förbundstrohet. Den orientaliska krisen blottade emellertid tillika en af de viktigaste motsättningarna mellan T:s intressen å ena sidan och Rysslands och Englands å den andra, en motsättning, som spelat en viktig roll för misslyckandet af alla de gjorda försöken till närmande. T. hade ända från 1888 arbetat på det turkiska rikets bevarande vid lif och stärkande, för att till gengäld få den turkiska marknaden tillgänglig för tysk företagsamhet. Ryssland fullföljde alltjämt sin traditionella, på eröfring af turkiska områden riktade politik och såg därför intet hellre än Turkiets försvagande. England ville för sin del icke tillåta någon annan stormakt att få försteget vid turkiska rikets exploatering. Den tyska orientpolitikens ledande grundtanke var en järnvägsförbindelse mellan Konstantinopel och Persiska viken under tysk ledning. Hösten 1888 hade "Deutsche bank" i Berlin fått koncession