vidare till armén. Alla försäkringar om, att eröfringsplanerna afsvurits, blefvo verkningslösa, då man icke af regeringen kunde få rent besked exempelvis om afsikten att utrymma Belgien och de ockuperade franska områdena. Behandlingen af de östra randstaterna väckte oro, då de hårda villkoren i Brest-Litovsk-freden med Ryssland knappast tydde på de försonliga tendenser, som börjat anses som den kortaste vägen till fred. Den djupaste grunden till krigsledan var emellertid den för hvarje krigsår växande lifsmedelsbristen, som alltmera hotade att anta karaktären af verklig nöd. Hvilka förfärliga verkningar den långvariga afknappningen på eller totala frånvaron af de mest närande födoämnena haft, har väl först efter krigets slut blifvit allmänt kändt. Först då har det också blifvit fullt klart, hvilken betydelse den allmänna undernäringen måste ha haft för den förkrossande upplösningen af hela det tyska samhället. Under stora svårigheter hade tyska regeringen genom en beundransvärdt väl organiserad ransonering af lifsmedlen lyckats bevara uthållighetsviljan i 3 1/2 år, då den i början af 1918 efter den 9 febr. afslutade freden med Ukraina ansåg sig kunna sprida förhoppningar om rikhaltig tillförsel af spannmål från denna rika kornbod. "Brödfreden" med Ukraina skulle förjaga de värsta bekymren och ge tyska folket kraft att lyckligt genomföra den sista afgörande kampen. Sommaren kom med nya missräkningar. Det visade sig vara så godt som omöjligt att få hem de ukrainska skördar, som man räknat på, och i stället måste en nedsättning af brödransonen tillgripas. Krigsrapporterna från västfronten, där den kraftmätning, som blef afgörande, hade tagit sin början med en kortvarig tysk framryckning, blefvo allt ogynnsammare. Den inrikespolitiska kampen blef allt intensivare, då de af de radikala elementen allt högljuddare fordrade reformerna, bl. a. af den preussiska valrätten, läto vänta på sig. Krafvet på en genomgripande parlamentarisering af regeringen och dess rekrytering genom män, som hade folkmassornas förtroende, framfördes med allt större kraft. Ett försök att tillmötesgå dessa kraf gjordes, när grefve Hertling 30 sept. 1918 afgick. Kring den för liberala tänkesätt kände nye rikskanslern, prins Max af Baden, bildades 3 okt. en regering, i hvilken den undan för undan radikaliserade centermannen M. Erzberger ingick vid socialistledaren Ph. Scheidemanns sida. Prins Max' första regeringsåtgärd blef en af de militära motgångarna framkallad och från högkvarteret eftertryckligt fordrad begäran till Förenta staternas president Wilson om inledande af förhandlingar om stillestånd och fred (noten afsänd natten till 5 okt.). Inrikespolitiskt framträdde han genom sitt första stora riksdagsanförande 5 okt. med ett omfattande reformprogram, hvars allmänna karaktär bäst anges med kanslerns egna ord: "Regeringen skall uppbäras af de breda folkmassornas fasta förtroende, utan hvilkas öfvertygelsetrogna bistånd hela dess handlande från första början vore dömdt att misslyckas". De parlamentariska riktlinjer, som följts vid regeringens bildande, blefvo bestämmande för under oktober månads lopp genomförda författningsändringar, åsyftande närmare samarbete mellan regeringen och riksdagen. De gingo ut på, dels att medlemmarna af riksdagen vid sitt inträde i riksledningen icke skulle behöfva förlora sitt mandat, dels att riksdagsdeputerade skulle kunna deltaga i rikspolitikens ledning och i rikskanslerns namn kunna stå till svars, utan att samtidigt ha öfvertagit ett departement. Att det var en ny kurs, på hvilken man slog in, betonades äfven af kejsaren, som i ett reskript om författningsändringarna af 28 okt. förklarade, att en ny ordning trädde i kraft, som öfverförde grundläggande rättigheter från kejsarens person till folket. Reformerna voro emellertid för sent ute. Trots kejsarens förklaring i nyssnämnda skrifvelse, att kejsarens ämbete vore tjänst åt folket, vände sig detta allt häftigare mot honom. Jobsposterna från armén på västfronten förstärkte stämningen för en omhvälfning ända från toppen. Någon af de första dagarna af nov. utbröt ett matrosmyteri på flottan i Kiel, som blef signalen till en allmän resning. Orsaken till myteriet var en underrättelse om, att flottan skulle löpa ut för att leverera drabbning med fienden. Ett försök att med våldsamma medel kväfva rörelsen misslyckades. Den spred sig endast så mycket hastigare och drog inom kort med sig äfven arbetarna. Ett soldatråd valdes, som öfvertog befälet och beväpnade såväl marin- som landtrupper. Redan 4 nov. hade dessas antal stigit till 20,000. Hvad de upproriske fordrade var i hufvudsak följande: erkännande af soldatrådet, bättre behandling af manskapet, likställighet mellan officerare och manskap i fråga om förplägnad. 5 nov. förklarade arbetarna i de stora verkstäderna i Kiel generalstrejk för att därmed uttrycka sin sympati för matroserna. I de nya fordringar, som sattes upp, ingick ett flertal politiska kraf, som förelades regeringens utsända representanter, statssekreteraren Haussmann och riksdagsmannen Noske. Praktiskt taget hade revolutionen segrat. Regeringen försökte i ett upprop till tyska folket af 4 nov. besvärja stormen genom att påpeka de reformer, som redan företagits, och de, som höllo på att utarbetas, men lyckades därmed intet uträtta för lugnets bevarande. Den i Kiel började revolutionen spred sig snart. Redan 5 nov. hade den nått Lübeck och Hamburg, och under de närmaste dagarna kommo revolutionsrapporter från den ena Nordsjö- och Östersjöstaden efter den andra. Här stod rörelsen i direkt samband med händelserna i Kiel och var i främsta rummet en yttring af opposition mot de militära myndigheterna och krigets fortsättande. 7 nov. inträffade så i München en rörelse af mera målmedvetet politisk karaktär. Där uppträdde det socialdemokratiska partiet som initiativtagare genom att anordna en stor demonstration, vid hvilken resolutioner fattades för kejsarens och kronprinsens aflägsnande och en fullständig demokratisering af förvaltningen. Soldaterna anslöto sig till rörelsen, ryckte till sig makten och besatte de offentliga byggnaderna. Natten till 8 nov. bildades ett arbetar-, soldat- och bonderåd, som öfvertog den provisoriska ledningen af det samtidigt som "fristat" proklamerade Bajern, bebådade en konstituerande nationalförsamling, till hvilken alla myndiga män och kvinnor skulle ha valrätt, och förklarade, att ett af målen för "den demokratiska och sociala republiken Bajern" var att uppnå en fred för T., som räddade det