juni 1913 att pålägga landet de tunga uppoffringar, som de nya försvarskrafven inneburo, 200 mill. årligen i direkta skatter och en engångsskatt på 1 milliard. T. hade därmed sökt göra sig beredt för den kamp, som syntes alltmer oundviklig. Bethmann-Hollweg hade redan från början af sin kanslerstid insett farorna och sökt finna något medel till deras aflägsnande. Det under bosniska krisen, Marokkokriserna och Balkankrigen alltmer tillspetsade förhållandet till Frankrike och Ryssland syntes ge ständigt nya anledningar till konflikter, och förbundet mellan dessa båda länder antog, af allt att döma, en mer och mer hotfull karaktär. Bethmanns plan gick därför ut på att genom ett närmande till den tredje i förbundet, England, dämpa de båda andras stridslust. Understödd af sina statssekreterare för utrikes ärenden, von Kiderlen-Wächter (från 1910) och von Jagow (från 1912), arbetade han med den ärliga redbarhet, som var utmärkande för honom, på att borttaga de friktionspunkter, som störde den goda grannsämjan. Engelske krigsministern lord Haldanes besök i Berlin 1912 och de inledda diskussionerna om en begränsning af de tysk-engelska kapprustningarna visade, att man äfven på engelskt håll med sympati upptog tanken på en försoning. Under Balkankriget upprätthölls ett fruktbringande samarbete mellan de tyske och engelske politikerna, bl. a. på den i dec. 1912 öppnade s. k. ambassadörskonferensen i London. Ännu påtagligare var tendensen i de förhandlingar, som åsyftade reglering af de koloniala tvisteämnena och som i juni 1914 af engelske utrikesministern Grey och tyske Londonambassadören Lichnowsky förts fram till samförstånd angående Asiatiska Turkiet. Samtidigt hade England emellertid utvidgat sina förpliktelser till Frankrike och Ryssland och börjat diskutera planen för ett rysk-engelskt samarbete till sjöss i händelse af krig med T. När detta redan på sommaren 1914 kom till ett plötsligt utbrott, intog England sin plats bland T:s fiender (se vidare Världskriget). -- T:s inrikespolitiska tilldragelser under krigsåren voro till en början h. o. h. förknippade med krigshändelserna. Hela folket samlade all sin kraft för att framtvinga en snabb seger och lät, i enlighet med kejsarens förklaring vid krigsutbrottet, att "han icke kände några partier mer, utan endast tyskar", alla inre tvister försvinna. Enstämmigt beviljade alla partier utom de på vänstra socialistflygeln stående oafhängige anslagen till kriget. Ett omfattande arbete utfördes för att reglera de på grund af afstängning från yttervärlden med krigets längd allt knappare tillgångarna på lifsmedel och andra förnödenheter, och en målmedveten organisation infördes för att utnyttja alla tillgängliga arbetskrafter till det yttersta. Ett särskildt lifsmedelsministerium inrättades. I dec. 1916 antogs en lag om "fosterländsk hjälptjänst", ett slags civil värnplikt, som ålade alla män från 17 till 60 år att, om de icke användes i de väpnade styrkorna, ställa sin arbetskraft till förfogande för krigsindustrien, jordbruket, sjukvården m. m. Den ljusa bilden af ett enigt och själfuppoffrande folk började småningom förmörkas. Krigets långvarighet började väcka missnöje och tvifvel på seger, och allt allmännare insteg vann den tanken, att det vore bättre att sluta en mindre fördelaktig fred snart än att först efter nya ansträngningar få en f. ö. ganska oviss gifvande fred. Agitationen mot den s. k. annexionsfreden blef den första bräckan i borgfredens mur, och snart var partistriden i gång om rent inrepolitiska frågor, främst den s. k. nyorienteringen. För att besvärja stormen från demokratiens talemän, som funno tiden inne att se sina förhoppningar i fråga om valrätt och parlamentarism uppfyllas, utfärdade kejsaren 7 april 1917 ett "påskbudskap", hvari han påbjöd, att förberedelserna till en genomgripande författningsändring i Preussen med införande af omedelbara och hemliga val till deputeradekammaren, skulle omedelbart taga sin början, så att reformen genast vid krigets slut skulle kunna genomföras. Budskapet hälsades från de flesta håll med glädje, men befanns snart otillräckligt. 12 juli kompletterades det af en ny kejserlig förklaring af innehåll, att valen skulle grundas äfven på lika rösträtt och att reformen skulle genomföras i så god tid, att nästa val skulle kunna förrättas efter de nya bestämmelserna. Två dagar därefter afgick Bethmann-Hollweg. Under den hastigt vuxna nervositeten inom olika parlamentariska läger hade skarp kritik manats fram snart sagdt öfverallt, hvilket gjorde samarbetet med riksdagen otacksamt. Hans efterträdare, lifsmedelskontrollören i Preussen, f. d. understatssekreteraren i finansdepartementet, G. Michaelis, T:s förste borgerlige rikskansler, var en god ämbetsman utan någon egentlig statsmannabegåfning och därtill fullkomligt ovan vid det parlamentariska lifvets svårigheter. Han kunde därför ännu mindre bli herre öfver dessa och råkade efter en mycket kort tid göra sig alldeles omöjlig. Riksdagspartiernas kraf på inflytande på regeringens krigspolitik hade då ytterligare stegrats, och de af dem, som tillsammans behärskade majoriteten, nämligen centern, framstegspartiet och socialdemokraterna, hade genom en beryktad resolution af 19 juli 1917 sökt binda regeringens handlingsfrihet utåt genom att afvisa alla territoriella förvärf och förklara, att kriget icke finge dragas ut i det oändliga endast för krigsskadeersättningens skull. Krafvet på parlamentarisk medverkan äfven vid val af rikskansler framfördes med framgång vid Michaelis' afgång och genomfördes vid bajerske ministerpresidenten grefve G. von Hertlings utnämning till rikskansler 2 nov. 1917. Dennes obestridliga parlamentariska anseende och skicklighet tillförsäkrade honom en längre ämbetsutöfning än företrädaren, men samtidigt tilltogo de i kapp med de krigiska motgångarna växande inrikespolitiska svårigheterna så starkt, att han; icke förmådde behärska dem. Krigsledan vann ett allt större insteg bland folkmassorna, ju längre kriget varade och ju svåråtkomligare segern tedde sig. Missnöjet tog sig framför allt uttryck i en strejkrörelse, som för hvarje dag blef svårare att bekämpa. Regeringens åtgärder voro resultatlösa. Ett igångsatt folkupplysningsarbete kunde icke förtaga det förlamande intrycket af fiendernas vägran att lyssna till de tyska fredsanbuden. Försöket att med våld kväfva strejkrörelsen genom att inkalla tjänstedugliga strejkande till krigstjänst hade skadliga följder för krigsindustrien och spred endast missnöjet