ledamöter i den blifvande konstituanten. Dessa fördelade sig på följande sätt på de delvis under nya former uppträdande partierna: tysk-nationella folkpartiet, de gamla konservativa jämte några nationalliberala, 42; tyska folkpartiet, förutvarande nationalliberalerna, 22; kristliga folkpartiet, f. d. centern, som inom kort återtog sitt gamla namn, 90; demokraterna, de förutvarande frisinnade och radikale, 75; socialdemokraterna, 165; de oafhängige, den radikala socialistflygeln, 22. De öfriga platserna tillföllo några mindre, lokala grupper. 7 febr. öppnades i Weimar nationalförsamlingen, som ett par dagar senare antog den provisoriska författningen med giltighetstid, tills den ord. författningen hunnit genomarbetas och vinna godkännande. Omedelbart därefter, 11 febr., valde den Ebert till rikspresident. På hans post som regeringschef inträdde Scheidemann, och som ministrar vid hans sida sattes medlemmar af socialdemokratiska, demokratiska och centerfraktionerna. De första månadernas arbete på det nya rikets uppbyggande led betydligt afbräck genom de oupphörligt på nytt utbrytande strejkrörelser, som hotade att lamslå det industriella arbetet och som på spartakisternas anstiftan här och där utvidgats till fullständiga uppror. För att nedslå "fanatikernas och förbrytarnas skräckvälde" antog nationalförsamlingen 25 febr. skyndsamt lagen om bildande af ett riksvärn (reichswehr), hvilket blef stommen till de mot upprorsmännen opererande regeringstrupperna. 14 april kallades de tyska fredsombuden till Versailles, där de 7 maj fingo mottaga ententens dikterade fredsvillkor. (Tysklands territoriella förändringar till följd af fredsvillkoren åskådliggöras å kartskissen "Tyskland år 1919 enligt Versailles-freden".) Sedan de allierade hört tyskarnas skriftligen meddelade invändningar, följde 16 juni deras sista ord. Då Scheidemann icke fann sig kunna antaga det, afgick han jämte några af sina kolleger, och en ny regering, bestående af uteslutande centermän och socialdemokrater med dittillsvarande arbetsministern G. Bauer i spetsen, åtog sig att utverka nationalförsamlingens godkännande af fredsvillkoren. Det högtidliga undertecknandet egde rum i Versailles 28 juni, på femårsdagen af mordet i Sarajevo, Världskrigets egentliga upphof. Oberoende af dessa utrikespolitiska händelser hade nationalförsamlingen arbetat på sin främsta uppgift, att ge den nya republiken en konstitution. Sedan det af regeringen framlagda författningsutkastet, hvars egentlige upphofsman var statssekreteraren Preuss, genomgått en grundlig utskottsbehandling, upptogs det till granskning vid nationalförsamlingens plenum och blef med många, delvis mycket genomgripande ändringar antaget 31 juli med 262 röster mot 75. Till skillnad från det tyska kejsarriket, som var ett förbund af enskilda stater, är republiken en riksstat, hvilande på en af ett enhetligt folk skapad grundlag. I många afseenden bär riket prägeln af en enhetsstat. De enskilda staterna kallas "länder". Deras autonomi har i väsentliga punkter inskränkts, under det riksangelägenheterna utvidgats. Uteslutande till den senare gruppen höra: förbindelser med utländska makter, statsborgarskap, kolonial-, försvars-, mynt- och tull-, post- och telegraf väsen samt skatter, som upptagas helt eller delvis för riksändamål. Hvad järnvägarna beträffar har en genomgripande förändring vidtagits därigenom, att ett riksjärnvägsmonopol införts. Riket öfvertar alla järnvägar som sin egendom och förvaltar dem som ett själfständigt, ekonomiskt företag. Detsamma gäller vattenfarlederna. Vid sidan af landslagstiftningen förekommer rikslagstiftning på ett flertal områden, som beröra civil- och straffrätt, passväsen, fattigvård, press-, förenings- och församlingsrätt, hälsovård, arbetarrätt, socialisering af företag, handel, mått, mål och vikt, försäkringsväsen och teatrar. Uttryckligen tillerkännes länderna lagstiftningsrätt, så länge riket ej begagnar sig af sin. Riksregeringen har emellertid i fråga om socialiseringen vetorätt mot landslagarna. I allmänhet gäller regeln, att riksrätt bryter landsrätt. I vissa fall, såsom i fråga om religions- och skolväsen, jord- och bostadsfrågor samt vissa landsskatter, kan riket uppställa principer för ländernas lagstiftning. Riksförfattningen ingriper likaledes på landsförfattningarnas område genom föreskriften om demokratisk författning i länderna, allmän och lika rösträtt, proportionella val och parlamentariskt regeringssystem. För ändring af de enskilda ländernas gränser fordras rikslag. Rikslagarnas utförande tillkommer landsmyndigheterna, såvida rikslagarna icke bestämma annorlunda. Författningens 1:a art. stadgar, att statsmyndigheten utgår från folket. Folkets vilja har sitt uttryck i riksdagen, vald proportionellt genom allmän, lika, omedelbar och hemlig rösträtt. Riksdagsmännen äro icke bundna af vissa mandat, utan skola endast följa sitt samvete. Valperioden är fyra år. Senast 60 dagar efter dess slut måste nya val ega rum. Riksdagen sammanträder hvarje år första onsdagen i nov. Riksdagspresidenten skall inkalla den tidigare, om rikspresidenten eller minst 1/3 af riksdagsmedlemmarna fordrar det. Upplösning af riksdagen kan företagas af rikspresidenten, men endast en gång för samma orsaks skull. Riksdagen väljer själf sin president, dennes ställföreträdare och sekretariatet. I allmänhet äro riksdagsförhandlingarna offentliga, men hemliga öfverläggningar kunna ega rum på initiativ af 50 medlemmar, om beslutet därom fattas med 2/3 majoritet. Riksdagen har rätt och på förslag af 1/5 af sina medlemmar plikt att tillsätta undersökningsutskott för att få vissa frågor utredda. En nyhet är inrättandet af två ständiga utskott, ett för utrikes ärenden, som arbetar, äfven då riksdag icke är samlad, och ett för tillvaratagande af riksdagens rättigheter emot riksregeringen under riksdagsferierna och efter en valperiods slut. Då icke annorlunda är stadgadt, räcker för besluts fattande enkel pluralitet. Författningsändringar kräfva emellertid kvalificerad majoritet. Minst 2/3 af alla deputerade skola vara närvarande, och minst 2/3 af dessa skola rösta för. Rikspresidenten (der reichspräsident) väljes för sju år af hela tyska folket och kan vid periodens utgång omväljas. Valbar är hvarje tysk, som fyllt 35 år. Han kan på riksdagens förslag af sättas genom folkomröstning, hvarvid 2/3 majoritet kräfves. Rikspresidenten kan icke vara medlem af riksdagen. Han representerar folkrättsligt riket, sluter i rikets namn förbund och fördrag med främmande makter. För beslut om krig och fred fordras riksdagens