Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ledamöter i den blifvande konstituanten. Dessa fördelade
sig på följande sätt på de delvis under nya former
uppträdande partierna: tysk-nationella folkpartiet, de
gamla konservativa jämte några nationalliberala, 42;
tyska folkpartiet, förutvarande nationalliberalerna,
22; kristliga folkpartiet, f. d. centern, som inom
kort återtog sitt gamla namn, 90; demokraterna,
de förutvarande frisinnade och radikale, 75;
socialdemokraterna, 165; de oafhängige, den radikala
socialistflygeln, 22. De öfriga platserna tillföllo
några mindre, lokala grupper. 7 febr. öppnades
i Weimar nationalförsamlingen, som ett par dagar
senare antog den provisoriska författningen med
giltighetstid, tills den ord. författningen hunnit
genomarbetas och vinna godkännande. Omedelbart
därefter, 11 febr., valde den Ebert till
rikspresident. På hans post som regeringschef inträdde
Scheidemann, och som ministrar vid hans sida sattes
medlemmar af socialdemokratiska, demokratiska och
centerfraktionerna. De första månadernas arbete på det
nya rikets uppbyggande led betydligt afbräck genom
de oupphörligt på nytt utbrytande strejkrörelser,
som hotade att lamslå det industriella arbetet
och som på spartakisternas anstiftan här och där
utvidgats till fullständiga uppror. För att nedslå
"fanatikernas och förbrytarnas skräckvälde" antog
nationalförsamlingen 25 febr. skyndsamt lagen om
bildande af ett riksvärn (reichswehr), hvilket
blef stommen till de mot upprorsmännen opererande
regeringstrupperna. 14 april kallades de tyska
fredsombuden till Versailles, där de 7 maj fingo
mottaga ententens dikterade fredsvillkor. (Tysklands
territoriella förändringar till följd af
fredsvillkoren åskådliggöras å kartskissen "Tyskland
år 1919 enligt Versailles-freden".) Sedan de allierade
hört tyskarnas skriftligen meddelade invändningar,
följde 16 juni deras sista ord. Då Scheidemann icke
fann sig kunna antaga det, afgick han jämte några
af sina kolleger, och en ny regering, bestående
af uteslutande centermän och socialdemokrater
med dittillsvarande arbetsministern G. Bauer i
spetsen, åtog sig att utverka nationalförsamlingens
godkännande af fredsvillkoren. Det högtidliga
undertecknandet egde rum i Versailles 28 juni,
på femårsdagen af mordet i Sarajevo, Världskrigets
egentliga upphof. Oberoende af dessa utrikespolitiska
händelser hade nationalförsamlingen arbetat på
sin främsta uppgift, att ge den nya republiken en
konstitution. Sedan det af regeringen framlagda
författningsutkastet, hvars egentlige upphofsman
var statssekreteraren Preuss, genomgått en grundlig
utskottsbehandling, upptogs det till granskning vid
nationalförsamlingens plenum och blef med många,
delvis mycket genomgripande ändringar antaget 31 juli
med 262 röster mot 75. Till skillnad från det tyska
kejsarriket, som var ett förbund af enskilda stater,
är republiken en riksstat, hvilande på en af ett
enhetligt folk skapad grundlag. I många afseenden bär
riket prägeln af en enhetsstat. De enskilda staterna
kallas "länder". Deras autonomi har i väsentliga
punkter inskränkts, under det riksangelägenheterna
utvidgats. Uteslutande till den senare gruppen höra:
förbindelser med utländska makter, statsborgarskap,
kolonial-, försvars-, mynt- och tull-, post- och
telegraf väsen samt skatter, som
upptagas helt eller delvis för riksändamål. Hvad
järnvägarna beträffar har en genomgripande förändring
vidtagits därigenom, att ett riksjärnvägsmonopol
införts. Riket öfvertar alla järnvägar som sin egendom
och förvaltar dem som ett själfständigt, ekonomiskt
företag. Detsamma gäller vattenfarlederna. Vid sidan
af landslagstiftningen förekommer rikslagstiftning
på ett flertal områden, som beröra civil- och
straffrätt, passväsen, fattigvård, press-, förenings-
och församlingsrätt, hälsovård, arbetarrätt,
socialisering af företag, handel, mått, mål och
vikt, försäkringsväsen och teatrar. Uttryckligen
tillerkännes länderna lagstiftningsrätt, så länge
riket ej begagnar sig af sin. Riksregeringen har
emellertid i fråga om socialiseringen vetorätt
mot landslagarna. I allmänhet gäller regeln,
att riksrätt bryter landsrätt. I vissa fall,
såsom i fråga om religions- och skolväsen, jord-
och bostadsfrågor samt vissa landsskatter,
kan riket uppställa principer för ländernas
lagstiftning. Riksförfattningen ingriper likaledes på
landsförfattningarnas område genom föreskriften om
demokratisk författning i länderna, allmän och lika
rösträtt, proportionella val och parlamentariskt
regeringssystem. För ändring af de enskilda
ländernas gränser fordras rikslag. Rikslagarnas
utförande tillkommer landsmyndigheterna, såvida
rikslagarna icke bestämma annorlunda. Författningens
1:a art. stadgar, att statsmyndigheten utgår
från folket. Folkets vilja har sitt uttryck i
riksdagen, vald proportionellt genom allmän, lika,
omedelbar och hemlig rösträtt. Riksdagsmännen
äro icke bundna af vissa mandat, utan skola
endast följa sitt samvete. Valperioden är fyra
år. Senast 60 dagar efter dess slut måste nya val
ega rum. Riksdagen sammanträder hvarje år första
onsdagen i nov. Riksdagspresidenten skall inkalla
den tidigare, om rikspresidenten eller minst 1/3
af riksdagsmedlemmarna fordrar det. Upplösning af
riksdagen kan företagas af rikspresidenten, men endast
en gång för samma orsaks skull. Riksdagen väljer
själf sin president, dennes ställföreträdare och
sekretariatet. I allmänhet äro riksdagsförhandlingarna
offentliga, men hemliga öfverläggningar kunna
ega rum på initiativ af 50 medlemmar, om beslutet
därom fattas med 2/3 majoritet. Riksdagen har rätt
och på förslag af 1/5 af sina medlemmar plikt att
tillsätta undersökningsutskott för att få vissa frågor
utredda. En nyhet är inrättandet af två ständiga
utskott, ett för utrikes ärenden, som arbetar, äfven
då riksdag icke är samlad, och ett för tillvaratagande
af riksdagens rättigheter emot riksregeringen under
riksdagsferierna och efter en valperiods slut. Då
icke annorlunda är stadgadt, räcker för besluts
fattande enkel pluralitet. Författningsändringar
kräfva emellertid kvalificerad majoritet. Minst
2/3 af alla deputerade skola vara närvarande, och
minst 2/3 af dessa skola rösta för. Rikspresidenten
(der reichspräsident) väljes för sju år af hela tyska
folket och kan vid periodens utgång omväljas. Valbar
är hvarje tysk, som fyllt 35 år. Han kan på riksdagens
förslag af sättas genom folkomröstning, hvarvid 2/3
majoritet kräfves. Rikspresidenten kan icke vara
medlem af riksdagen. Han representerar folkrättsligt
riket, sluter i rikets namn förbund och fördrag med
främmande makter. För beslut om krig och fred fordras
riksdagens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
