Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tågvirke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själfva sjöns areal utgör 44 kvkm. Från alla håll
mottar T. tillflöden, bland hvilka det största
kommer från s. Sitt vatten afbördar den genom den 10
km. långa Mjölnaån till Vättern. T. upptar den största
fördjupningen i ett insjunket parti af berggrunden,
tillhörande den östgötska silurformationen
(alunskiffern), och är som de flesta liknande sjöar
mycket grund, endast 0,5-2 m. Sjön omges i allmänhet
af en välodlad slättbygd. Sydsydöst om sjön går en
förkastning i berggrunden, skiljande den odlade
silurslätten från den högre belägna, skogbeväxta
urbergsterrängen. I s. v. gränsar T. till Dags
mosse, bekant genom de där funna pålbyggnaderna
från stenåldern. Mellan Dags mosse och T. å ena sidan
samt Vättern å den andra höjer sig Omberg. T. sänktes
1842–44 för en kostnad af 48,000 rdr b:ko, hvarigenom
en landvinning, dock mest steril och ofruktbar mark,
gjordes af omkr. 2,000 har. Efter denna tid har sjön
uppfyllts af en rik vattenvegetation och är nu känd
för sin fabelaktiga rikedom på sjöfågel (jfr fig.);
för en del arter utgör T. den enda kända svenska
häckplatsen. En ifrågasatt ytterligare sänkning
har ej kommit till stånd på grund af häftigt
motstånd, särskildt från naturvännernas sida,
hvilka önska bevara sjöns rika fågelfauna. Se
B. Berg, "T. En bok om fåglarnas sjö" (1913).
(J. V. E.)
Tång, bot. och landtbr., i folkspråket benämning
på flera slag af hafsväxter, i synnerhet på de
till Fucaceæ och särskildt till släktet Fucus
hörande algerna samt många andra. Med namnet "tång"
(grästång, bandtång, bändling) betecknas äfven släktet
Zostera L. Åtskilliga hafsvattenväxter, hufvudsakligen
tillhörande storvuxna alger, användas till foder eller
gödsel. Ehuru de innehålla sådana ämnen, ägghvita,
fett och kolhydrat, som utgöra djurens näringsämnen,
ofta i mängder, som motsvara hös sammansättning,
ha de fått blott obetydlig användning till foder,
och deras näringsvärde har vid undersökningar
visat sig vara jämförelsevis ringa. Detta beror
därpå, att deras halt af ägghvitämnen ofta är
föga smältbar, antagligen på grund af närvaron af
vissa syror, algin- och fucin-syra, hvarjämte en
hög halt af salter, särskildt jodföreningar, verkar
skadligt. Värdefullast är sallattång, Ulva lactuca,
som förekommer i slamrika hafsbukter, i synnerhet
där aflopp för orenlighet mynnar ut. Till följd af
sin höga halt af smältbar ägghvita och kolhydrat samt
ringa växttrådhalt har den i torrt tillstånd ett
fodervärde som bästa hö. Bandtång, Zostera marina,
som växer vid stränderna i mindre salt vatten, såsom
i Östersjön och Öresund, motsvarar i näringsvärde godt
timotejhö. Brunalger äro däremot mindre näringsrika
och mindre smältbara samt till följd af hög halt
af jod mindre lämpliga till foder. Bäst bland dem
är den på djupt vatten växande och därför mindre
åtkomliga taren l. bladtången, släktet Laminaria,
samt gristång, Ascophyllum nodosum, som har
hög fetthalt, sämst blås- och sågtång, Fucus
vesiculosus (se fig. i art. Fucus) och Fucus serratus,
hvilka vanligen bilda hufvudmassan af tången vid våra
kuster. Till jordens gödsling insamlas landdrifven
tång, i synnerhet blåstången, allmänt i kusttrakterna
och har, sedan den stora onyttiga halten af koksalt
uttvättats, ungefär samma gödselvärde som
kreatursgödsel. Se M. Weibulls uppsats i "Landtbr. akad:s
tidskr." 1917.
O. T. S. (H. J. Dft.)
Tång, tekn., ett s. k. passivt verktyg, i
allmänhet afsedt att fasthålla ett arbetsstycke
under bearbetningen. Tångens anordning kan vara
grundad på antingen enarmade eller dubbelarmade
häfstängers princip. Bland olika tänger märkas:
1. Smidestång, gröfsta slag, används inom
smedsyrket samt karakteriseras af långa skänklar
och olika form hos mulen eller käftarna alltefter
arbetsstyckets form. I fig. l visas 4 olika slag,
nämligen handtång a, rundtång b, böjtång c och
räcktång d. – 2. Falstång (fig. 2) används inom
bleckslageriyrket vid vikning af kanter på bleck
för framställning af falsar. Den är egentligen en
art af böjtänger (se nedan). – 3. Rörtång, för
fasthållning af runda föremål, såsom rör m. m. Den
enklasto formen visas i fig. 3. Denna tång, såväl
som de nedan nämnda rörtängerna, är själfspännande,
d. v. s. den kortare käften tryckes desto kraftigare
mot röret, ju större vridningsmotståndet är, emedan
denna käfts skänkel vid kringvridningen får uppbära
handens fulla tryck. Fig. 4 visar en kedjerörtång och
fig. 6 en universalrörtång, som med samma hand kan
kringvridas och omställas för olika gripvidder. De
minsta rörtängerna kallas brännartänger, fig. 5. –
4. Smälttång, för uttagning af smältdeglar
o. d. ur ugnar. – 5. Hoftång. Käftarna ha sin större
utsträckning vinkelrätt mot tångens längdriktning
samt äro cirkelformigt krökta (fig. 7). –
6. Flacktång. Käftarna ha sin större utsträckning i
tångens längdriktning. Fig. 8 visar en flacktång med
plana käftar, fig. 9 en böjtång med runda käftar och
fig. 10 en parallelltång med alltjämt parallella
käftar, som med hela sina inre ytor ligga an mot
arbetsstycket. – 7. Fjädertång (se Pincett) är
en tång med enarmade häfstänger samt med fjädrande
skänklar. Utom ofvan anförda tänger förekommer en
stor mängd aktiva verktyg, som i allmänhet benämnas
tänger, men som egentligen äro afsedda att utföra
ett formförändringsarbete, t. ex. klippning, skärning
e. d. Hit höra 8. Afbitar- l. kniptång för klippning
af metaller, hufvudsakligen tråd, fig. 11 och 12, den
senare med knähäftyg för kraftutväxling. Fig. 13
visar en kombinerad afbitare och flacktång
och fig. 14 en trådafbitare med 4 klippeggar
vid omkretsen och 2 hålskär samt med anslag för
klippning till lika längder. Andra tångliknande
verktyg äro exempelvis frisertång, tandläkartång
m. fl. inom vissa yrken använda specialtänqer.
G. S-n.
Tånga hed, i Algutstorps socken, Älfsborgs län,
nära Säfveån och Vårgårda station å Västra stambanan,
användes till slutet af 1880-talet som skjutfält för
Göta artilleriregemente, men ersattes sedermera på
grund af sin ringa utsträckning med Remmene skjutfält.
G. af Wdt.
Tång-arachniderna, zool. Se Bokskorpion.
Tångböleström. Se Indalsälfven, sp. 466.
Tången (Fisketången), municipalsamhälle
(enl. k. br. 14 sept. 1894) i Kungshamns socken,
Göteborgs och Bohus län, beläget på Sotenäset vid
Skagerak. 24 har. 555 inv. (1918). Taxeringsvärdet af
bevillningsskyldig fast egendom utgjorde 1919 208,700
kr., den tax. inkomsten af kapital och arbete 305,354
kr.; ingen uttaxering af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
