i antika grafvar funna små kärl för välluktande salfvor eller oljor (se Glasfabrikation, pl. I). J-C. Tårflöde, med., ett sjukligt tillstånd, vid hvilket tårarna (se d. o.) ej afledas den normala vägen nedåt näsan, utan rinna öfver. Detta kan bero antingen på för starkt tillflöde, orsakadt af retningstillstånd eller sjukdomar i ögat eller bindehinnan, eller också på försvåradt afflöde till följd af förträngningar eller inflammationer i de afledande tårvägarna. G-d. Tårgräs, bot. Se Coix lacryma. Tårgången. Se Tårar. Tårkanal. Se Tårar. Tårkrämla, bot. Se färgpl. III till art. Svampar. Tårkörteln. Se Tårar. Tårpil, bot., en allmän benämning på flera slag af pilar, släktet Salix (se d. o.), hvilka ha smala, hängande grenar. Den ursprungliga tårpilen, S. babylonica L., härstammar från Orienten. Den är icke nog härdig i Sverige och odlas sällan hos oss. De vanligen i våra trädgårdar och parker odlade tårpilarna, S. elegantissima, äro en hybrid mellan S. babylonica och S. fragilis. De ha lansettlika, ibland vågiga, glänsande blad å de smala, i lockar nedhängande kvistarna. En under senare åren inkommen ny sort tårpil, S. Napoleonis, är en form af S. purpurea, särdeles vacker, med ett fint, prydligt bladverk å svajande grenar. Tårpilarna användas gärna till prydnadsträd å grafvar i afsikt att därmed beteckna saknad och sorg. De vackra tårpilarna omkring Molins fontän i Kungsträdgården i Stockholm (se fig.) utgöras af S. elegantissima. O. T. S. (G. L-m.)

Tårpilar (Salix elegantissima) omkring Molins fontän i Stockholm.

Tårpunkt. Se Tårar. Tårsjön. Se Öga. Tårsvamp, bot. Se Hus-svamp. Tårsäck. Se Tårar. Tårta (it. och sp. torta, af lat. tortus, vriden, fr. tarte) var urspr, ett bakverk i spiralform. Nu är en tårta platt, medan "bakelsen" kan ha alla möjliga former. Tårtor kunna framställas af mandeldeg, af maräng, mördeg, smördeg, sockerdeg och fyllas med en stor mängd olika tillagningar och sylter, marmelader, fruktmos, choklad, risgryn, glass m. m. Tårtall, bot. Se Himalaya, sp. 706. Tårvätska. Se Tårar. Tåsan, å. Se Klarälfven. Täsjö, socken i Västernorrlands län, Fjällsjö tingslag. 99,697 har. 4,027 inv. (1917). T. utgör ett pastorat i Härnösands stift, Ångermanlands västra kontrakt. Tåsjön, Tåsjöälfven. Se Fjällsjöälfven. Tåtel, bot., namn på arter af grässläktena Aira, Avena, Holcus, Molinia och Weingærtneria. Täby. 1. Socken i Stockholms län, Danderyds skeppslag. 6,268 har. 2,881 inv. (1918). T. utgör ett pastorat i Uppsala stift, Roslags östra kontrakt. -- 2. Socken i Örebro län, Örebro härad. 2,275 har. 578 inv. (1918). Annex till Mosjö, Strängnäs stift, Örebro kontrakt. Täcka, jaktv. Ett hagelskott säges täcka en viss yta, t. ex. en cirkel med viss diameter, då haglen sitta så tätt och jämnt fördelade, att ett villebråd af viss storlek ej kan gå fritt från hagelträff inom denna yta. Huru stor cirkel haglen täcka, är gifvetvis beroende på följande faktorer: skotthållet, gevärets spridning, haglens antal i skottet (detta antal är omvändt proportionellt mot hagelstorleken) samt det ifrågasatta villebrådets storlek. G. G. Täckblad. Se Cigarr, sp. 310. Täckbåge. Se Täcke 1. Täckdikning, Dränering, anläggning af underjordiska ledningar för jords torrläggning, förekom redan hos gamla tidens romare, som använde täckta diken med vattenledande fyllning af småsten, grus eller vidjebuntar, täckt med jord (se Columella, "De re rustica", II, 1). Sedan omtalas täckdikning först under slutet af 1700-talet i England. Där brukades sedan gammalt under namn af Essex-dikningssystemet att i grunda diken lägga en bottenfyllning af ris, halm eller annat vattenledande affall, hvarefter jord påfylldes. Vid nämnda tid började en jordbrukare Elkington åstadkomma en vattenförande ledning i dikets botten af hvalfformade tegel. Ungefär samtidigt gjordes af en engelsk landtman Read de första försöken att använda tegelrör till ledningsmaterial i täckdikning. På 1840-talet började en annan engelsman, Smith på Deanston, torrlägga åkerjord genom ett regelbundet system af täckdiken med tegelrörsledning, och denna s. k. fullständiga dikning (thorough draining) l. systematiska afdikning utvecklades snart och spred sig från England till öfriga länder, bl. a. till Sverige, där från slutet af 1840-talet stort intresse för täckdikning, då äfven kallad under-, grund- l. alfdikning, uppstod. Sedermera har täckdikning alltjämt fortgått och dess stora gagn för jordens fruktbarhet blifvit alltmer erkändt, men väsentligen på grund af dessa företags dyrhet (före kristiden 1914 vanligen 200--300 kr. pr har), har arbetet gått långsamt, och ännu är större delen af vårt lands åkerjord icke eller blott ofullständigt täckdikad (detta gäller särskildt de mindre jordbruken och hela Norrland). Det allmänna har på olika sätt verkat för befordran af täckdikning. Statens landtbruksingenjörer och hushållningssällskapens länsagronomer eller jordbrukskonsulenter lämna biträde för uppgörande af planer, och hos