således homodont), kan man hos andra, t. ex. hos sälarna (fig. 10), skilja mellan tre olika slags tänder, nämligen framtänder (a), hvilka sitta i mellankäken och i främsta delen af underkäken, de längre hörntänderna (b) och slutligen kindtänderna (c). Men under det att hos vissa släkten tandkronans form hos kindtänderna, förutom hvad storleken beträffar, knappast skiljer sig från de framför sittande tänderna, förete andra (fig. 11) i så måtto en högre specialisering, att kindtänderna (c) till formen väsentligen skilja sig från hörn- (b) och framtänder (a): de bli mera sammansatta, i detta fall flerspetsade, och de flesta ha ej en rot, såsom fram- och hörntänder, utan två eller flera. Emellertid äro hos alla säldjur kindtänderna sinsemellan likartade, hvaremot t. ex. hos nästan alla representanter af en närstående grupp, nämligen hos de egentliga rofdjuren (fig. 12), de olika kindtänderna erhållit olika funktioner och i sammanhang därmed antagit mycket olika former, så att man brukar skilja på mellan- (c'), rof- (c'') och knöliga kindtänder (c'''). Dessa djur ha sålunda uppnått den högsta grad af heterodonti. Vidare iakttaga vi, att samtidigt med den mera utpräglade heterodontiens uppträdande tändernas antal blir begränsadt och bestämdt. Medan sålunda tandantalet hos flertalet tandhvalar och bältor är underkastadt större eller mindre växlingar, är tändernas antal hos de egentliga rofdjuren dels vanligen mindre än hos de nyss nämnda djuren, dels endast undantagsvis öfverstigande det för hvarje art eller släkte normala. Stundom antas, att de ofvan omtalade fallen af homodonti representera ett ursprungligare stadium än heterodontien. Dock bevisa flera fakta, hämtade dels ur paleontologien, dels ur embryologien, att de mer eller mindre homodonta tandsystemen hos tandhvalar, bältor, säldjur m. fl. böra betraktas som produkter af en tillbakagående utveckling, att således dessa djurs stamfäder varit utrustade med ett mera heterodont tandsystem än deras nu lefvande afkomlingar. Detta utesluter dock ej, att det större antal tänder, som utmärker några af de nämnda djuren, kan vara ett direkt arf från djur med ett kvantitativt rikare utrustadt tandsystem. -- Tandkronans form visar hos däggdjuren så många växlingar, att vi här endast kunna anföra några exempel. Framtänderna äro vanligtvis mer eller mindre mejselformiga; hörntänderna ha i sin högsta utbildning formen af en spetsig, vanligen böjd kägla. Den största växlingen förete kindtänderna. I sin enklaste form är kronan kägellik (t. ex. hos tandhvalarna); vanligen är den dock mera sammansatt: än skärande med en eller flera spetsar (rofdjur), än med utbredd krona med spetsar (insektätare) eller med knölar (apor, människan).

Fig. 10.

Fig. 11. Fig. 10 och 11. Tänderna hos två sälarter.

Den mest sammansatta byggnaden ha kindtänderna hos vissa gnagare (se d. o.) och hofdjur att uppvisa (fig. 13), i det att emaljen (c) sänker sig i veck in uti tandbenet (b) och dessa emaljveck kunna fyllas med cement (a), såsom å sp. 751 stående schematiska bild, som framställer ett genomsnitt af en idisslares kindtand, visar. När en dylik tand slites, åstadkommer den olika hårdhetsgraden af de tre ämnena (tandben, emalj och cement), af hvilka kronan är sammansatt, att lister, bestående af den hårdaste beståndsdelen, emaljen, höja sig öfver den del af tandens tuggyta, som består af det mjukare tandbenet och cementet.

Fig. 12. Tänderna hos ett rofdjur.

Genom denna anordning bli kindtänderna synnerligen väl egnade att söndermala de växtämnen, af hvilka de ifrågavarande djuren lifnära sig. Tandroten kan hos det fullt utvecklade djuret vara än sluten, i hvilket fall all vidare tillväxt af tanden upphör, än öppen (såsom hos gnagarnas framtänder, kindtänderna hos somliga gnagare, elefantens stöt-tand m. fl.), då tanden fortfar att växa kanske under djurets hela lif. Dylika öppna rötter egas därför i allmänhet af sådana tänder, hvilka äro utsatta för mycket stark nötning och där ämnesförlusten måste