begränsning, vara tandbärande, och detsamma gäller om tungbenet och gälbågarna.

Fig. 5. Hufvud af hajfoster, sedt underifrån (något förenkladt), visande hud- och muntänder.

Tändernas form hos benfiskarna växlar mycket. Hos somliga kunna de vara cylindriska eller kägel- eller hakformiga; hos andra äro de främre tänderna mejselformiga, medan de bakre äro knöliga eller utplattade och tjäna till att krossa skalet på kräftdjur, blötdjur etc. Somliga benfiskar (t. ex. de tofsgälade) sakna h. o. h. tänder.

Fig. 6.

Fig. 7.

Fig. 8.

-- Hos de nu lefvande amfibierna ha tänderna alltid en mycket enkel form (de äro en- eller tvåspetsade). Men under det att de hos vissa stjärtamfibier (se d. o.) äro utbredda öfver flera af munhålans ben, liksom hos många benfiskar, finnas de vanligtvis endast i öfverkäken och plogbenen hos de grodartade amfibierna, hvilkas larver h. o. h. sakna egentliga tänder, enär deras käkar äro beklädda med hornskifvor och horntänder. Stundom (t. ex. hos paddorna) saknas tänder fullständigt. -- Hos kräldjuren kan tandsystemet uppnå en högre utbildning och specialisering. Tändernas förekomst i munhålan är bunden till några få bestämda ben, nämligen käkbenen; hos många kräldjur finnas tänder äfven å gommen. Hvad tändernas vidfästning å käkbenen beträffar, kan tandbasen antingen vara fastväxt med sin yttre yta vid käkens insida (fig. 6) eller förenad med käkens öfre, fria kant (fig. 7), eller ock -- såsom förhållandet är med krokodiler och flera fossila kräldjur -- sitta tänderna i verkliga tandhålor (fig. 8). Ehuru hos flertalet kräldjur, liksom hos amfibierna, tänderna ha en mer eller mindre likartad form (tandsystemet är homodont, af grek. homos, lik, och odus, tand), förekommer dock hos andra -- särskildt hos många fossila släkten -- ett heterodont (af grek. heteros, olik) tandsystem, d. v. s. tänderna ha olika form alltefter den olika plats de intaga i käkraden och den däraf beroende olika funktion de ha att utöfva, så att man kan skilja på olika gestaltade fram-, hörn- och kindtänder. Rörande de modifikationer, som vissa ormars tänder förete, se Ormarna, sp. 916--917. -- Medan, som bekant, hos våra nu lefvande fåglar käkarna äro beklädda med hornslidor och fullständigt sakna egentliga tänder, ha under äldre geologiska perioder fåglar lefvat, hvilka åtminstone delvis saknade hornslidor, men däremot voro utrustade med verkliga tänder, som antingen sutto i fåror å käkarna eller i verkliga tandhålor. Emedan man äfven hos andra ryggradsdjur, hvilka i fullt utbildadt tillstånd äro fullkomligt tandlösa, kunnat påvisa mer eller mindre utvecklade tandanlag under fosterstadiet -- såsom t. ex. hos vissa sköldpaddor, fåglar och bardhvalar --, så finnas goda skäl för det antagandet, att tandlösheten hos alla sådana djur, som stå högre än rundmunnarna, ej är någon ursprunglig egenskap, utan uppkommen genom tillbakagående utveckling. -- Den högsta graden af utbildning och specialisering uppnår tandsystemet hos däggdjuren, i det att här en fullkomligare afpassning efter lefnadssätt, födans beskaffenhet och upptagande etc. blifvit genomförd. Denna specialisering har möjliggjorts i första rummet genom den -- i jämförelse med de lägre ryggradsdjurens -- fullkomligare utbildning af käkledsapparaten och dess muskulatur, som uppnåtts hos däggdjuren. Hos dem äro liksom hos en del kräldjur tänderna, som i utbildadt tillstånd alltid sitta inkilade i tandhålor (endast undantagsvis i fåror), inskränkta till mellan-, öfver- och underkäksbenen.

Fig. 9. Tänderna hos en tandhval.

Med afseende på tändernas specialisering kunna hos däggdjuren mycket olika stadier särskiljas. Medan hos vissa former, såsom hes flertalet tandhvalar (fig. 9) och tandfattiga m. fl., alla tänderna äro i det närmaste af samma former (tandsystemet