ägghvitlösande bakterier. Caries upsptår företrädesvis i gropar och veckbildningar af emaljen samt på sådana ytor af tänderna, där stagnering af muninnehållet eger rum. Kliniskt ter sig sjukdomen som oregelbundna, missfärgade gropar och hålbildningar på tänderna med tendens till utbredning såväl åt ytan som på djupet mot pulpan. Smärtförnimmelser uppstå, när processen nalkas pulpan, först vid retning (termisk, mekanisk etc.), sedermera äfven spontant, beroende i tidigare stadier på, att det angripna dentinet blir hypersensibelt, senare på ett direkt öfvergripande af infektionen på pulpan. En pulpa-inflammation (pulpitis) uppstår. Man känner akuta och kroniska pulpiter af växlande karaktär, alltifrån pulpa-hyperemien med vaga subjektiva förnimmelser intill utpräglade pulpiter med stormande symtom och utbredd förstörelse i organet. Den uppkomna "tandvärken" är i tidigare skeden intermittent, sedermera kontinuerlig och kan stegras till ytterlig intensitet. Karakteristiskt för pulpiten är, att värken ofta icke kan lokaliseras till en viss tand samt att symtom från omgifningen (svullnad och rodnad af tandkött och kind, lymfkörtelansvällning) saknas. Detta beror därpå att, så länge inflammationen är begränsad till själfva tanden (pulpan), någon spridning af infektionsvirus med lymf- eller blodbanor ej eger rum. Småningom leder processen till pulpans död och sönderfall. Detta är en viktig etapp i sjukdomens fortskridning, enär i och med detsamma möjlighet föreligger för infektionens utbredning till den periapikala väfnaden (d. v. s. rothinnan och käkbenet omkring tandens rotspets). Pulpan står nämligen genom foramen apicale (det i rotens spets befintliga hålet, där rotkanalen mynnar) i förbindelse med rothinnan. Så länge pulpan lefver, tyckes infektionen ej kunna sprida sig till rothinnan, men i samma stund pulpan ej längre är vital, öppnas denna port, och en rothinneinflammation (periodontitis} och snart därefter äfven beninflammation (osteitis) uppstår. Denna form af rothinneinflammation benämnes periodontitis apicalis. b) Utefter tanden (rothinnan). En inflammation kan uppstå omkring tandhalsen af olika anledningar, t. ex. anhopning af tandsten, inkilade matrester, muninflammation (stomatitis). Inflammationen börjar i tandköttsfickan, angriper rothinnans yttersta starkt resistenta parti (= ligamentum circulare) och fortskrider sedan utefter tanden upp mot rotspetsen. Utom rothinnan (periodontitis) angripes därvid äfven mycket snart benet i alveolväggen (= osteitis). Den nu omnämnda formen af rothinneinflammation benämnes periodontitis marginalis. Den kan vara akut eller kronisk. Viktigast är den kroniska form, som kallas alveolarpyorhoea. Karakteristiskt för densamma är, att flera tänder samtidigt eller efter hvarandra angripas, var uttömmes ur fördjupade tandköttsfickor och alltefter processens fortskridande lossna tänderna och falla ut. Sjukdomen pågår under åratal. Utom lokala orsaker spela äfven allmänna konstitutionella lidanden en roll, framför allt sockersjuka (diabetes). En annan ej sällan förekommande akut form af marginal periodontit är "dentitio difficilis", d. v. s. försvåradt genombrott af (vanligen) visdomstanden. Ofta är tanden ej alls eller endast delvis genombruten. Stark ansvällning af mjukdelarna omkring tanden, käk-läsa, värk och sväljningsbesvär äro symtomen. c) Genom munslemhinnan och d) Genom blodbanorna kunna äfven infektioner nå käkarnas inre. Som dessa ingångsportar emellertid ej beröra tänderna, må det här vara tillräckligt med endast ett omnämnande. Sedan infektionen sålunda på ena eller andra vägen nått benet, etablerar den sig där som en osteit. Som den mest typiska formen för en sådan utgången från tandsystemet må väljas den, som uppstår ur en periodontitis apicalis. Såsom förut nämnts, uppkommer denna, när infektionen sprider sig från en död (nekrotisk) pulpa. Pulpan kan emellertid dö äfven utan förutgången pulpitis. En till det yttre intakt tand kan härbärgera en nekrotisk pulpa till följd af mekaniskt våld, t. ex. en stöt. Äfven denna pulpa infekteras småningom (sannolikt genom sprickbildningar i emaljen). När en nekrotisk pulpa infekteras, öfvergår den i gangren (förruttnelse). Den gangrenösa pulpan är utgångspunkten för de flesta apikala periodontiter. Dessa öfvergripa raskt på benet, och därifrån sker spridningen genom benets maskrum till ytan, där en benhinneinflammation (periostitis) utan eller med varbildning (abscess, tandböld) uppstår. Tandböld är sålunda en varig inflammation af periostet (benhinnan) och dess omgifning, orsakad af en från en tand utgången infektion. Slutligen kan ett genombrott ega rum, och en tandfistel föreligger. Varet tömmer sig därvid alltefter fistelns läge åt munslemhinnan (tandköttsfistel), åt huden (hudfistel) eller åt något angränsande hålrum, t. ex. näsbottnen, käkhålan (antrum-empyem). Beroende på infektionens intensitet uppstå akuta eller kroniska former med varierande förlopp. Under alla förhållanden är det karakteristiskt för sjukdomen, att de regionära lymfkörtlarna angripas. Härvid gäller den regel att, så snart infektionen passerat foramen apicale, reagera lymfkörtlarna. Kliniskt utmärkes sjukdomen, särskildt de akuta typerna, däraf, att temperaturstegring inträder (feber), att tanden blir öm för tryck, hvilken tryckömhet kan stegras till intensiva smärtor vid minsta beröring, att svullnad, rodnad och ömhet framträda i omgifningen af tanden såväl åt munnen som ansiktets mjukdelsbetäckningar samt att bölder och fistelbildningar uppstå, hvilket allt ej förekommer vid pulpitis. Tandvärk uppträder vid de akuta formerna, stundom ytterst häftigt. Att märka är emellertid, att vid de kroniska formerna värk fullständigt kan saknas, hvarvid svullnad m. m. inställer sig utan subjektiva symtom. En sakkunnig granskning skall emellertid i de flesta fall af abscess- och fistelbildning i käkarnas omgifning kunna härleda utgångspunkten till en gangrenös tand. Käkosteiter af dentalt ursprung äro alldagliga företeelser. Under det de kroniska formerna kunna förlöpa synnerligen mildt under åratal, ger den akuta processen häftiga symtom och kan utveckla sig till synnerligen allvarsamma sjukdomstillstånd. Där kunna icke blott uppstå utbredda varbildningar och förstörelseprocesser nedåt halsen eller uppåt hufvudet och hjärnan af lifsfarlig karaktär, utan äfven allmän blodförgiftning, också den af lifsfarlig art, hotar. Särskildt att beakta är