af de utbredda förstörelser den kan åstadkcmma å tandköttet och käken aldrig bör komma till användning. 2) Nybildningar. Från tandsystemet utgå svulster, som dels äro solida tumörer, dels af cystisk natur (vätskefyllda, blåsformiga svulster). Alla uppstå ur tänderna eller de embryonala organ, hvarur tänderna uppstå. Alltefter den period af utvecklingen, från hvilken svulsten stammar, blir den af olika art. Från tidigaste utvecklingsskeden härröra solida mjuka tumörer (adamantom) och cystor (multilokulära käk-kystomet) alla af ansenlig storlek, från senare perioder uppkomna hårda tumörer (odontomet) och s. k. follikulärcystor. Af särskildt intresse äro de cystor, som uppstå intill färdigbildade tänder. De taga sitt ursprung från rester af epiteliala organ, ur hvilka tandgrodderna utveckla sig (paradentära emaljrester; Malassez). Förutsättningen för deras uppkomst är en gangrenöst sönderfallen pulpa jämte en apikal periodontit. När den inflammatoriska processen omkring rotspetsen påträffar en sådan epitelrest, ger den upphof till bildningen af en cysta, som också med anledning häraf benämnes inflammatorisk rotcysta eller paradentär cysta. Den påminner om ett granulom, skiljer sig dock från detta därigenom, att den innehåller ett vätskefylldt hålrum utklädt med epitel. Kliniskt underlättar röntgenfotografering differentialdiagnosen. Alla dessa tumörer, dock företrädesvis de tidiga (adamantomet och käk-kystomet), kunna öfvergå i kräftsvulster (cancer), en tämligen sällsynt metamorfos. Behandlingen är städse operativ. De solida tumörerna aflägsnas i sin helhet; det multilobulära cystomet likaså (partiell käkresektion). De öfriga cystiska tumörerna kunna enl. Partsch med fördel opereras så, att endast den yttre, mot munnen vettande väggen borttages (recesseras). Cystan förvandlas därvid till en bibukt af munhålan. Vid malign degeneration (cancer): käkresektion. U. H-n. * Tändernas vård. Noggrann renhållning af munhålan är ett oeftergifligt villkor för vidmakthållandet af friska, funktionsdugliga tänder. Och det gäller att se till, att detta kraf redan från början strängt iakttages. Under barnets första lefnadsår eller tills samtliga mjölktänderna äro framkomna -- mellan 2 och 3 år -- bör munnen dagligen rengöras med en i ljumt vatten fuktad lapp af linne eller bomull. Sedermera skall barnet vänjas att använda tandborste. Det kan vara besvärligt, men det måste ske. Ty den, som ej från början läres att inse vikten af att vårda tänderna, slarfvar lätt i fortsättningen, och följden blir en vanskött mun med åtföljande obehag och fara för det allmänna hälsotillståndet. Under normala förhållanden är det tillräckligt att använda enbart vatten till borstning af tänderna. Munvatten (se vidare d. o.) ger en frisk smak och skadar ej, om det används med försiktighet, men dess betydelse för tändernas hygien är ringa. Vanligt saltvatten kan tryggt rekommenderas. Pulver (se Tandpulver) och pastor (se Tandpasta) bör man ej använda, utan att först ha rådfrågat sin tandläkare. Borstningen bör ske morgon och framför allt afton, ty i annat fall få de genom kvarblifna matrester under natten bildade syrorna tillfälle att angripa kalksalterna i tänderna. Sedan munnen blifvit väl sköljd, borstas tänderna i sin längdriktning, d. v. s. i öfverkäken uppifrån och ned och i underkäken nedifrån och uppåt. För man tandborsten upp och ned öfver bägge käkarnas tänder samtidigt, hvilket tyvärr är alltför vanligt, riskerar man, att tandköttet skjuter upp, resp. ned, så att tandhalsen blottas, hvarvid lätt karies (tandröta) uppstår på det blottade stället. Men naturligtvis böra tändernas alla ytor omsorgsfullt borstas. Barn böra använda en mjuk borste, vuxna en tämligen hård. Denna måste vara försedd med glesa borst, som ej äro rakskurna, utan så naggade, att de kunna tränga in emellan tänderna. Äfven tandköttet bör borstas, ty genom denna massage härdas detsamma, bibehålles friskt och blir ej så lätt utsatt för blödning. -- Tandpetare är ett litet oestetiskt, men tyvärr ofta nödvändigt föremål, som det gäller att använda med förstånd, så att man ej skadar emaljen eller tandköttspapillerna mellan tänderna. Den bör vara ytterst tunn (en gåspenna e. d.). -- När en tand blifvit angripen af röta och ett hål uppstår, måste detta så snart som möjligt af tandläkare behandlas och fyllas (se därom Tandfyllning). Men -- och däremot syndas mycket -- detta är lika viktigt vid de s. k. mjölktänderna som vid de permanenta. Om man betänker, att den första uppsättningen af tänder skall fungera till framemot 12-årsåldern och hur viktigt för det allmänna hälsotillståndet det är, att barnet under denna tid får sin föda väl preparerad, d. v. s. tuggad och beredd med saliven, innan den sväljes ned, inser man kanske nödvändigheten af, att äfven mjölktänderna omsorgsfullt skötas. Blir man tvungen att i förtid draga ut en eller annan barntand, kan detta ofta nog ha till följd, att den nya tanden kommer fram på orätt plats. Och så blir hela tandställningen förryckt, och barnet måste underkasta sig en långsam, besvärlig och dyrbar tandreglering (se d. o.). -- Ett utmärkt medel att behålla tänderna friska är att omsorgsfullt tugga födan. Härvid ha vi en god hjälp i det hårda brödet. Detta tvingar oss att göra ett kraftigt bruk af tänderna, hvarigenom blodcirkulationen såväl hos dem som hos tandköttet ökas. En ordentlig tuggning underlättar äfven afsevärdt tändernas rengöring. -- Om förlorade tänders ersättande med konstgjorda se Löständer och Tandprotes. -- Tandsten (s. k. vinsten), som hufvudsakligen består af olösliga kalksalter, bildas ur saliven och aflagrar sig på tänderna. Den måste noggrant borttagas af tandläkare, ty i motsatt fall kunna beläggningarna åstadkomma inflammation i tandköttet och slutligen förorsaka tändernas utfallande. Tandvården har ådragit sig statsmakternas särskilda uppmärksamhet. 1913 beslöt riksdagen på grund af i båda kamrarna väckta motioner att anhålla hos K. M:t om utredning, på hvad sätt en effektiv tandvård, särskildt vid landsbygdens små- och folkskolor, måtte kunna komma till stånd, samt om förslag därom. Genom k. br. 12 sept. 1913 tillsattes för ärendets utredning en kommitté, hvars betänkande aflämnades 18 aug. 1917 och remitterades till olika myndigheter för afgifvande af