yttrande. K. proposition i ämnet är afsedd att afges till riksdagen 1920. -- Jfr O. Ulmgren, "Om tänderna i friskt och sjukligt tillstånd samt om deras vård" (1881), och [Anna Lisa Hellgren], "Tänderna och deras vård (i 1911 års almanack). M.S-dt. Tändhatt. Se Handeldvapen, sp. 1312, Knallhatt och Kanon, sp. 780. Tändkulemotor, tekn., en förbränningsmotor, afsedd att drifvas med petroleum (petroleummaskin) eller råolja (råoljemotor), kännetecknad af den för bränslets förångning och antändning träffade anordningen. I Sverige tillverkas dessa maskiner nästan uteslutande som tvåtaktmotorer. Dock förekomma äfven, t. ex. i Danmark och Norge, fyrtakt-tändkulemotorer.

[Ej bildtext]

En tvåtakt-tändkulemotor återges igenomskärning i fig. Den består af en motors vanliga delar: kolf A, cylinder D, vefhus C, hvari vefaxeln är lagrad (kolf och vefaxeln förbundna medelst vefstaken) samt luftinsugningsventilen B. Den i vefhuset förkomprimerade luften öfverströmmar genom kanalen H till cylindern. De förbrända gaserna utströmma från cylindern genom kanalen G, ljuddämparen L och afloppsröret M i fria luften. Genom munstycket F insprutas bränslet i tändkulan E, som samtidigt är cylinderlock. För maskinens igångsättning uppvärmes tändkulan medelst en fotogenlampa (primuslampa) till sådan temperatur, att det mot tändkulans varma vägg insprutade bränslet någorlunda kan förångas och den därvid uppkomna explosiva blandningen af bränsle och luft kan antändas. Sedan motorn kommit i gång och tändkulan blifvit genomvärmd, släckes lampan, och tändkulan hålles varm genom de förbränningar, som försiggå inuti densamma. Som konstruktivt problem är tändkuleanordningen synnerligen besvärlig, emedan konstruktören ännu är helt hänvisad till att genom experiment och personlig erfarenhet nå ett tillfredsställande resultat. Detta hindrar ej, att tändkulemotorn fått mycket stor användning och särskildt i Sverige blifvit föremål för mycket stor industri med ett tillverkningsvärde af mer än 10 mill. kr. pr år. Tändkulemotorn är i jämförelse med andra maskiner för samma bränslen relativt billig i anskaffning. Dess bränsleförbrukning uppgår till mellan 310 gr. för mindre maskiner (8 à 10 hkr) och till 250 gr. för större maskiner (50 à 70 hkr), räknadt pr effektiva hkr och timme. Maskinen är att betrakta som relativt primitiv och i följd däraf lättskött, men äfven kräfvande rätt mycken passning. Dess användningsområde är framför allt för landtbruk och fiske. E. H-ck. Tändning för motorer. Förbränningsmotorer arbeta på så sätt, att i deras arbetscylinder på ena eller andra sättet åstadkommes en blandning af bränsle och luft, hvilken blandning i ett visst, noga bestämdt tidsmoment skall antändas, hvarigenom det vid förbränningen utvecklade värmet må kunna till en del omsättas i arbete. Med hänsyn till tändanordningarna skiljer man mellan motorer, vid hvilka bränslet blandas med förbränningsluften först vid kompressionens slut (dieselmotorer), och sådana, vid hvilka bränslet blandas med förbränningsluften före kompressionen (explosionsmotorer). Vid de förra sker tändningen därigenom, att luften komprimeras till sådant tryck, att kompressionstemperaturen öfverstiger bränslets antändningstemperatur. Antändning sker då, så snart det finfördelade bränslet insprutas i denna heta luft. Vid det senare slaget af motorer måste kompressionen alltid hållas lägre än det tryck, vid hvilket kompressionstemperaturen motsvarar bränslets antändningstemperatur, emedan annars tändning skulle kunna inträffa vid oriktigt tidsmoment. Äldre, numera ej längre använda anordningar, äro tändlåga i slid, det styrda tändröret samt det öppna tändröret. Numera användas antingen elektriska tändapparater eller vid vissa motorer s. k. tändkula. De elektriska apparaterna äro antingen galvanoelektriska, vid hvilka den erforderliga strömmen erhålles från en ackumulator eller torrelement, eller ock magnetoelektriska, vid hvilka växelström alstras genom en trådslingas rotering eller svängning mellan polerna på en permanent hästskomagnet. Den vid galvanoelektriska apparater erhållna primärströmmen transformeras till så hög spänning, att en gnista kan springa öfver mellan två elektroder i motorns förbränningsrum, då primärströmmen brytes. Vid de magnetoelektriska apparaterna åstadkommer man en gnista i motorns förbränningsrum genom att inställa apparaten så, att växelströmmen når sitt maximum i det ögonblick, då tändning skall ske, och då bryta strömmen. Ett stort antal specialkonstruktioner af magnetoelektriska apparater för olika ändamål finnes numera, och dessa äro föremål för specialtillverkning, på sista åren äfven inom Sverige. Tändkuletändningen (se Tändkulemotor) består däri, att en större del af motorns kompressionsrum är okyldt, hvarigenom dess väggar bli så heta, att de förmå förånga det i flytande form insprutade bränslet och antända den med luften