Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 763-764 (1920) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tändernas sjukdomar och vård. Tändernas vård - Tändhatt. Se Handeldvapen, sp. 1312, Knallhatt och Kanon, sp. 780 - Tändkulemotor, tekn. - Tändning för motorer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

yttrande. K. proposition i ämnet är afsedd att
afges till riksdagen 1920. – Jfr O. Ulmgren,
"Om tänderna i friskt och sjukligt tillstånd samt
om deras vård" (1881), och [Anna Lisa Hellgren],
"Tänderna och deras vård (i 1911 års almanack).

M.S-dt.

Tändhatt. Se Handeldvapen, sp. 1312,
Knallhatt och Kanon, sp. 780.

Tändkulemotor, tekn., en förbränningsmotor, afsedd att
drifvas med petroleum (petroleummaskin) eller råolja
(råoljemotor), kännetecknad af den för bränslets
förångning och antändning träffade anordningen. I
Sverige tillverkas dessa maskiner nästan uteslutande
som tvåtaktmotorer. Dock förekomma äfven, t. ex. i
Danmark och Norge, fyrtakt-tändkulemotorer.

[Ej bildtext]

En tvåtakt-tändkulemotor återges igenomskärning i
fig. Den består af en motors vanliga
delar: kolf A, cylinder D, vefhus C, hvari vefaxeln
är lagrad (kolf och vefaxeln förbundna medelst
vefstaken) samt luftinsugningsventilen B. Den
i vefhuset förkomprimerade luften öfverströmmar
genom kanalen H till cylindern. De förbrända gaserna
utströmma från cylindern genom kanalen G, ljuddämparen
L och afloppsröret M i fria luften. Genom munstycket
F insprutas bränslet i tändkulan E, som samtidigt är
cylinderlock. För maskinens igångsättning uppvärmes
tändkulan medelst en fotogenlampa (primuslampa)
till sådan temperatur, att det mot tändkulans varma
vägg insprutade bränslet någorlunda kan förångas och
den därvid uppkomna explosiva blandningen af bränsle
och luft kan antändas. Sedan motorn kommit i gång
och tändkulan blifvit genomvärmd, släckes lampan,
och tändkulan hålles varm genom de förbränningar,
som försiggå inuti densamma. Som konstruktivt problem är
tändkuleanordningen synnerligen besvärlig,
emedan konstruktören ännu är helt hänvisad till
att genom experiment och personlig erfarenhet nå
ett tillfredsställande resultat. Detta hindrar ej,
att tändkulemotorn fått mycket stor användning och
särskildt i Sverige blifvit föremål för mycket stor
industri med ett tillverkningsvärde af mer än 10
mill. kr. pr år. Tändkulemotorn är i jämförelse med
andra maskiner för samma bränslen relativt billig
i anskaffning. Dess bränsleförbrukning uppgår till
mellan 310 gr. för mindre maskiner (8 à 10 hkr) och
till 250 gr. för större maskiner (50 à 70 hkr),
räknadt pr effektiva hkr och timme. Maskinen
är att betrakta som relativt primitiv och i
följd däraf lättskött, men äfven kräfvande
rätt mycken passning. Dess användningsområde
är framför allt för landtbruk och fiske.

E. H-ck.

Tändning för motorer. Förbränningsmotorer arbeta
på så sätt, att i deras arbetscylinder på ena
eller andra sättet åstadkommes en blandning af
bränsle och luft, hvilken blandning i ett visst,
noga bestämdt tidsmoment skall antändas, hvarigenom
det vid förbränningen utvecklade värmet må kunna
till en del omsättas i arbete. Med hänsyn till
tändanordningarna skiljer man mellan motorer, vid
hvilka bränslet blandas med förbränningsluften först
vid kompressionens slut (dieselmotorer), och sådana,
vid hvilka bränslet blandas med förbränningsluften
före kompressionen (explosionsmotorer). Vid de förra
sker tändningen därigenom, att luften komprimeras
till sådant tryck, att kompressionstemperaturen
öfverstiger bränslets antändningstemperatur. Antändning
sker då, så snart det finfördelade bränslet insprutas
i denna heta luft. Vid det senare slaget af motorer
måste kompressionen alltid hållas lägre än det
tryck, vid hvilket kompressionstemperaturen
motsvarar bränslets antändningstemperatur,
emedan annars tändning skulle kunna inträffa
vid oriktigt tidsmoment. Äldre, numera ej längre
använda anordningar, äro tändlåga i slid, det styrda
tändröret samt det öppna tändröret. Numera användas
antingen elektriska tändapparater eller vid vissa
motorer s. k. tändkula. De elektriska apparaterna
äro antingen galvanoelektriska, vid hvilka den
erforderliga strömmen erhålles från en ackumulator
eller torrelement, eller ock magnetoelektriska,
vid hvilka växelström alstras genom en trådslingas
rotering eller svängning mellan polerna på en
permanent hästskomagnet. Den vid galvanoelektriska
apparater erhållna primärströmmen transformeras till
så hög spänning, att en gnista kan springa öfver
mellan två elektroder i motorns förbränningsrum,
då primärströmmen brytes. Vid de magnetoelektriska
apparaterna åstadkommer man en gnista i motorns
förbränningsrum genom att inställa apparaten så, att
växelströmmen når sitt maximum i det ögonblick, då
tändning skall ske, och då bryta strömmen. Ett stort
antal specialkonstruktioner af magnetoelektriska
apparater för olika ändamål finnes numera, och
dessa äro föremål för specialtillverkning, på
sista åren äfven inom Sverige. Tändkuletändningen
(se Tändkulemotor) består däri, att en större del
af motorns kompressionsrum är okyldt, hvarigenom
dess väggar bli så heta, att de förmå förånga det
i flytande form insprutade bränslet och antända den
med luften

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>