Roosval 1913, där han behandlat medeltida träskulptur
och 1600-talets skulptur. Han har dessutom skrifvit
Gottlands medeltida träskulptur t. o. m. höggotikens
inbrott (1915), specialstudier i konstvetenskapliga
publikationer samt skådespelen
Den döda och
Lamporna (1919).
1.
(L--S.)
5.
G--g N.
Uggleartade roffåglar,
zool. Se
Ugglor.
Ugglebo, socken. Se
Ockelbo.
Ugglepapegojor,
zool. Se
Papegojor, sp. 1486.
Ugglesläktet,
zool. Se
Ugglor.
Ugglesvalor,
Podargus,
zool. Se
Podargidæ.
Dessutom må nämnas
dvärgugglesvalan,
P. Novæ Hollandiæ,
som är en omkr. 26 cm. lång australisk fågel,
ofvantill mörkbrun, med ljusa tvärstrimmor,
samt inunder spräcklig af grått, svart och gult.
L--e.
Uggleved,
Mögelved,
bot., folknamn på murken
ved, genomdragen af något svampmycelium. Stundom
utvecklar s. k, uggleved ett svagt fosforescerande
ljus. Allmogen kallar den så, emedan det är en
gammal tro, att nattugglan med förkärlek uppehåller
sig på ställen, där dylika svampbildningar
förekomma. Ett slag af uggleved utmärkes af
vacker ärggrön färg, förorsakad af myceliet af
diskomyceten
Chlorosplenium æruginosum (se d. o.).
O. T. S.
(G. L--m.)
Ugglevikskällan är belägen på Stockholms norra
Djurgård ej långt från Tekniska högskolan och
upprinner på en vacker äng med ett vattendrag,
som nu håller på att försvinna och som
var en vik från Värtan. Ofta utvecklar sig
vid källan ett brokigt folklif, allra mest på
Trefaldighetsaftonen (se d. o.). Källan var nämligen
en s. k. trefaldighetskälla (se
Källkult,
sp. 562), en kristnad offerkälla. Äfven efter
reformationen bibehöll sig bruket att där samlas
på ofvannämnda tid och fira en fest, som småningom
urartade till ett bullersamt folknöje. Ett försök
i början på 1800-talet att där åstadkomma en kurort
misslyckades, men än i dag tar en hel del folk sin
morgonpromenad dit för att dricka af den friska,
med ett tak öfverbyggda källan, hvars vatten
anses vara radioaktivt (se
Radioaktivt vatten).
J. C.
Ugglor (
Uggleartade roffåglar),
Strigidæ,
zool., en familj inom ordningen
Coraciiformes,
hvilken familj på grund af sitt lefnadssätt äfven
kallats nattroffåglar (jfr
Dagroffåglar och
Roffåglar). Syn och hörsel äro hos dessa fåglar
synnerligen starkt utbildade. Sålunda ha alla stora,
framåtriktade ögon, hvilka äro omgifna af en krets af
styfva fjädrar ("ögonringen"), öronöppningarna äro
mycket stora och vanligen försedda med en rörlig
hudklaff. Genom denna för ugglorna egendomliga
anordning ökas förmågan att uppfånga äfven mycket
svaga ljud. Fjäderbeklädnaden är mjuk, och de
särskilda fjädrarna äro stora och böjliga, hvarigenom
en nästan ljudlös flykt möjliggöres. Näbben är
krökt ända från roten. Af tårna, som äro beväpnade
med spetsiga klor och ofta fjäderklädda, är den
yttersta en vändtå, som kan riktas utåt och bakåt. De
flesta ugglorna äro i rörelse i skymningen och om
natten. Under dagen uppehålla de sig vanligen i dolda
gömslen, i ihåliga träd, gamla murar etc., där ock
deras ytterst enkla bo anbringas. Deras föda består
företrädesvis af varmblodiga djur, stundom ock
af insekter. De ha ett starkt och gällt läte. Till denna
familj hörande arter förekomma under alla breddgrader.
Alla familjens arter förenas stundom till ett
släkte:
ugglesläktet,
Strix, som utmärkes genom
de för denna familj uppgifna kännetecknen. Sedan
gammalt ha de särskilda arterna dock indelats i två
grupper: dagugglor och nattugglor. Till
dagugglorna
(
Surnini), hos hvilka öronöppningen saknar tydligt
lock och ansiktskretsen är liten, upptill afbruten,
höra följande i Sverige anträffade arter: 1)
bergufven (se d. o.),
2)
fjällugglan, 3)
hökugglan, 4)
sparfugglan och 5)
Minervas uggla.
Till
nattugglorna (
Strigini), som skilja sig från de föregående
genom förekomsten af ett rundadt lock å öronöppningen
samt därigenom, att ansiktskretsen är hel och går
högt upp öfver ögat, höra följande svenska arter:
6)
hornugglan, 7)
jordugglan, 8)
lappugglan,
9)
slagugglan, 10)
kattugglan, 11)
pärlugglan och
12)
tornugglan. (De släkten, i hvilka släktet
Strix
af nyare författare uppdelats, anföras härnedan i
parentes). --
Fjällugglan l.
snöugglan,
Strix (
Nyctea)
scandiaca (se plansch till art.
Polarländer): den
gamle hannen är hvit med blott spridda svartgrå
fläckar eller streck; honan har mörka tvärband på
fjädrarna. Näbb och klor svarta. Längd 56 cm. Denna
uggla är cirkumpolär; inom Sverige bebor den under
sommaren Lappland, där den häckar; under vintern
träffas den söderut. Den är i rörelse ej blott
i skymningen, utan jagar äfven midt på dagen,
företrädesvis smågnagare, men äfven fåglar. Äggen
läggas i en fördjupning på marken. --
Hökugglan,
Strix
(
Surnia)
ulula (fig. 1), har stjärten vigglik och
lång, ögonkretsarna hvita med svarta borst, hufvudet
och halsen ofvan svartaktiga med hvita fläckar;
f. ö. är den ofvan brun
med hvita fläckar, undertill hvit med
mörka tvärlinjer; vingpennorna äro bruna
med hvita fläckar, stjärten brun med hvita
tvärband. Kroppslängden blir ända till 41 cm.
Fig. 1. Hökuggla
I Sverige är den häckfågel i Norrland, men stryker om
höst och vinter söderut. Hufvudfödan utgöres af små
gnagare. Boet lägges i ihåliga träd. --
Sparfugglan,
S. (Glaucidium) passerina, har tårna ända till klorna
tätt beklädda med hårlika fjädrar. Kroppen är ofvan
gråbrun, med hvitaktiga småfläckar, under hvit, med
bruna längsgående fläckar; stjärten är längre än vingarna,
med hvita tvärband. Sparfugglan är den minsta bland
Skandinaviens ugglearter (15--19 cm. lång). Den
