förekommer sparsamt i alla Sveriges landskap, har sitt tillhåll i skogarna, är föga skygg och ej synnerligen besvärad af dagsljuset. Den lefver af smågnagare och småfåglar. Boet lägger den uti ihåliga träd. -- Minervas uggla, S. (Athene} noctua, är ofvan gråbrun med hvita fläckar; strupe och frambröst äro hvita och åtskilda af ett gråaktigt tvärband, öfriga undersidan är försedd med brunaktiga fläckar. Vaxhud starkt svälld. Tårna endast klädda med sparsamma borst eller fjädrar. Kroppslängd ända till 23 cm. Den förekommer i Europa till 58° n. br. och har en enda gång anträffats i Sverige, nämligen i västra Skåne. Denna fågel afbildade grekerna på vishetsgudinnans hjälm (se Athena). I Aten lär densamma ha förekommit i sådan mängd, att ordspråket "sända ugglor till Aten" däraf uppkom, motsvarande vårt "bjuda bagarbarn bröd". -- Besläktad med den förra är präri- l. kaninugglan, Speotyto l. Pholeoptynx cunicularia, hvilken i Nord-Amerika bebor prärihundarnas och i Syd-Amerika vizcachornas hålor; i samma bon lefva stundom ock skallerormar. -- Hornugglan, S. (Asio} otus (fig. 2), har långa örontofsar, som kunna uppresas; vingarna nå bakom stjärten, andra handpennan är inskuren i det yttre fanet, den första i det inre; fågeln är ofvan spräcklig och vattrad af svartbrunt, rostgult och hvitt; undre kroppsdelarna äro rostgula och hvita med svartbruna längsfläckar. Längd 35--36 cm.

Fig. 2. Hornuggla.

Den förekommer rätt allmänt i södra och mellersta Sverige upp till 61° n. br.; anträffas ock öfver hela Europa och i Asien i n. ända till Kina och Japan samt i s. till nordvästra Indien. Denna uggla är ganska ömtålig för starkt ljus och väljer därför sin vistelseort i skogen, hvarifrån den i skymningen flyger ut för att söka rof, som består af smådäggdjur, men äfven af insekter. Flertalet flyttar om hösten söderut. Till häckplats väljer fågeln något öfvergifvet bo efter andra fåglar. -- Kortörade ufven, jord- l. kärrugglan, S. (Asio} brachyotus, är försedd med fullständig ögonkrets och korta, uppresbara örontofsar; vingen når utom stjärten; ofvan rostgul med stora, mörka längsfläckar; undertill å bröstet rostgul och å buken hvitgul. Längd till 40 cm. Bebor nästan alla tempererade och tropiska delar af båda hemisfärerna. I Sverige tillhör den egentligen fjällregionen och är endast sällan funnen häckande söderut. Är hos oss flyttfågel. Om aftonen flyger den sakta fram längs marken på jakt efter sorkar. Äggen läggas på marken. Besläktad med de två föregående är den i Syd-Europa och Central-Asien vanliga dvärgufven, S. (Asio} scops. -- Lappugglan, S. (Syrnium} lapponica, har ögonkretsarna mycket stora, askgrå, med koncentriska, vågformiga, bruna streck och en halfmånformig, svart, framtill af hvitt begränsad fläck på ögats inre sida samt omgifna af styfva, med gult och svart streckade fjädrar. Iris är gul. Färgen är ofvan askgrå, med svartbruna längsfläckar samt bruna och gulaktiga tvärvågor, halsen framtill och frambröstet ljust rostgrå, med bruna längsfläckar och vågiga tvärlinjer, bröstets nedre del och magen hvita, med bruna längsfläckar, men utan vågor, stjärten lång, gråbrun, med fem till sex breda, gråspräckliga tvärband, samt vingarna mörkbruna, med hvita, af rostgult och svart spräckliga tvärband. Längden är 59,5 cm. Honan saknar den gulaktiga färgen ofvan, är undertill hvitaktig, med brunaktiga, åt sidorna vattrade längsfläckar på bröstet, samt blir 66,5 cm. i längd. Lappugglan häckar i träd i tämligen stort antal i norra Norrlands och Lapplands skogar samt kommer om vintern stundom ned åt mellersta Sverige. Den synes till stor del lefva af smågnagare. -- Slagugglan, S. (Syrnium} uralensis, har ögonkretsarna grå med strålformiga svarta streck; kroppen är ofvan ljusgrå med svartaktiga, längsgående fläckar, under hvitaktig med smala, bruna längsfläckar. Kroppslängd 64 cm. F. ö. liknar den till hela sin habitus kattugglan (se nedan). I Sverige träffas denna art, som är stannfågel, häckande i Norrland, undantagsvis ock i norra Svealand. Sorkar samt större och mindre fåglar utgöra dess föda. Boet bygger den i ihåliga träd eller använder öfvergifna vråkbon m. m. -- Kattugglan l. skrikugglan, S. (Syrnium) aluco (fig. 3), har ögonkretsarna ljusgrå, med svartaktiga fjäderspolar, framåt med svarta strålfjädrar; regnbågshinnan är mörkbrun. Fågeln är ofvan försedd med mörkbruna längsfläckar och däremellan på tvären finspräcklig af brunt, rostgult, grått och hvitt, undertill hvitaktig, med svartbruna, i kanterna i rostgult vattrade fläckar, samt på undergumpen hvit, med bruna pilfläckar. Vingarna ha bruna och rostgrå, otydligt fläckiga tvärband samt stora, hvita fläckar på skuldrorna och de större vingtäckarna; stjärten har tvärband, marmorerade med brunt och rostgult, samt hvitaktig spets. Kroppslängden stiger till 36 cm. Honan är mera rödbrun, och undre sidans grundfärg är rostgulaktigt hvit.

Fig. 3. Kattuggla l. skrikuggla.

Kattugglan, som bebor hela Sverige norrut till mellersta Norrland, är den allmännaste af våra ugglor och vistas under sommaren i skogarna, i synnerhet i täta löfskogar med gamla, ihåliga träd. Om dagen sitter den dold; först i skymningen beger den sig ut på jakt. Vintertiden kommer den fram till boningshusen och träffas äfven i städerna. I torn, lador och andra uthus träffas den ofta under vintern. Kattugglan flyger ljudlöst, emedan dess vingpennor äro synnerligen mjuka och böjliga. Hannens läte är tjutande, honans däremot mera skrikande. Menige man tror, att kattugglan bebådar väderskifte eller dödsfall, då