men var sedan elev vid Teknologiska institutet och
slog sig ned som byggmästare och landtbrukare i
Svarttorp i Södermanlands län och var senare bosatt
på Mörby och Svenstorp i sin födelsesocken.
[Porträtt, ingen bildtext.]
Han var riksdagsman för hembygden (Sköllersta Askers härad)
såväl i bondeståndet (1850--51, 1859--60, 1862--63
och 1865--66) som i Andra kammaren (1867--78). I
bondeståndet tillhörde U. de mera frisinnade och
gjorde sig särskildt minnesvärd för sitt verksamma
intresse för en representationsreform. Han hade i
sådant syfte deltagit i åtminstone ett af de bekanta
Örebromötena och gaf vid slutet af 1859--60 års riksdag
första uppslaget till reformfrågans återupptagande och
genomförande. Hans förslag om åtgärder att förbereda
framläggande vid nästa riksdag af ett genomgripande
representationsförslag ledde nämligen efter diskussion
vid bondeståndets slutna sammanträde 12 okt. 1860
till en ståndets skrifvelse, som jämte en likartad
senare från borgarståndet samt den därefter igångsatta
reformrörelsen ute i landet föranledde De Geer att
utarbeta det kungl. förslaget. Bland U:s
motioner från bondeståndstiden märkas en om
decimalsystemets införande (1850) och om införande af
förlikningskommittéer på landet (1859, 1862 och 1865).
Han var 1859--60 medlem af allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet och de två följande ståndsriksdagarna
af konstitutionsutskottet. Han tillhörde detta
senare utskott äfven 1868, men då han i syfte att
främja ett kraftigare reformarbete deltog i bildandet
af nyliberala partiet, hade detta 1869 till påföljd,
att han icke blott icke återvaldes till utskottet,
utan äfven aflägsnades från fullmäktigskapet i
Riksbanken, som han innehaft sedan 1863. Senare
blef han endast led. i kammarens enskilda utskott
1876 för stadsvalkretsarnas reglering och i
tillfälliga utskott 1877 och 1878. Äfven till den
rösträttsfråga, som först under 1900-talet funnit
sin lösning, gaf U. första uppslaget genom att,
återupptagande Örebromötenas rösträttsprogram,
motionera 1869 om allmän rösträtt vid val till
Andra kammaren. Som ett mindre långt gående
alternativ föreslog han en till kommunalstrecket
utsträckt rösträtt. Förslagen framställdes ånyo
i ena eller andra formen af honom 1870 och 1872.
F. ö. motionerade han flera gånger bl. a.
om upphäfvande af kyrkliga påföljder för
uraktlåtenhet att begagna dop eller nattvard och
om tillåtelse att oberoende af trosbekännelse ingå
borgerligt äktenskap samt 1877 om uteslutande ur
Tryckfrihetsförordningen af mom. 2 i §3 (förnekelse af Gud
eller ett lif efter detta).
T--s.
Uhrfors, hästskofabrik. Se
Hofors, sp. 932.
Uhrich [yri'kk],
Jean Jacques Alexis, fransk general,
f. 1802, d. 1886, deltog 1823--27 i fälttåget i
Spanien, tjänade därefter länge i Algeriet och
utnämndes 1852 till brigadgeneral. I
Krimkriget utmärkte han sig särskildt vid
stormningen af Malakov och utnämndes till
divisionsgeneral.
[Porträtt, ingen bildtext.]
Under fälttåget i Italien 1859
förde han en infanteridivision. 1867 öfverfördes han
till reserven, men öfvertog efter slaget vid Wörth
(6 aug. 1870) befälet i Strassburg, för hvars försvar
han till en början fick röna mycket erkännande. Detta
minskades dock snart, och 1872 förklarade en
undersökningskommission, att han upp gett fästningen,
innan alla försvarsmedel voro uttömda. U. utgaf med anledning
häraf en försvarsskrift (1872).
C. O. N.
Uhtua [o'toa], by i ryska Karelen (guv. Archangel)
vid Keski-Kuittijärvi sjö. Byn, som har omkr. 1,500
inv. och nära 400 gårdar, är den största och
viktigaste i norra delen af ryska Karelen.
O. B--n.
u. i., förkortning för lat.
ut infra, såsom nedan
står.
Uigurer, det historiska namnet på ett turkiskt folk
i Central-Asien. De tillhöra den stora grupp af
turkiska och mongoliska stammar, som redan i 1:a
årtusendet f. Kr. befolkade östra Central-Asien
och södra Sibirien. Dessa hade tidigt kulturellt
och äfven politiskt påverkats af kineserna, men
äfven från nordariska med dem blandade folk mottagit
viktiga kulturelement, bl. a. ett på äldre arameisk
grund hvilande alfabet. Sådana stammar hade redan
f. Kr. f. sin medelpunkt s. om Baikal-sjön, där
sedermera staden Karakorum (det nuv. Karabalgassun)
vid Orkhonfloden uppstod. Där återfunnos de äldsta
turkiska inskrifterna (omkr. 700-talets början;
se
Orkhoninskrifterna). Ett annat centrum uppstod
på 400-talet med Kina som utgångspunkt i Karachodja
strax ö. om Turfan. -- Uigurer omtalas i kinesiska
källor redan i 1:a årh. f. Kr.; en sydlig gren af
dem var då bosatt i nuv. kinesiska Öst-Turkestan
och bekände sig till buddismen. Fr. o. m. 600-talet
synas de ha gjort sig starkt gällande i ö.; efter
744 behärskade de fullständigt Karakorumriket. En
yngre gren af den regerande
chaghan-ätten (
chagan
gammalturkisk form för
chan) grundlade omkr. 850 i
Karachodja det egentliga uigurriket. Dessa chaghaner
buro titeln
ydyqut (äfven
idiqut), och deras stad
fick därför namnet
Ydyqutsehri, "ydyquternas
stad". Om detta märkvärdiga rike egde man ännu
för 20 år sedan endast andrahandsunderrättelser
(värdefullast de kinesiska källorna), till dess
de ytterst betydelsefulla utgräfningar, som vid
1900-talets början gjordes i Turfan och på andra
platser i Öst-Turkestan (förnämligast af tyskarna
Grünwedel och Le Coq, men äfven af engelsmän och
fransmän), med ens bragte i dagen spillrorna af
dess rika och blomstrande blandkultur. Uigurernas
historiska roll är betingad af deras ställning
som fredligt handelsfolk i världshandelns gamla
transitoland. Någon fast nationell enhet nådde de
aldrig; deras statsbildningar utgjordes af lösa och
