tongvallen en hunne plaats in den indogermaanschen taalstam (1899), Beiträge zu einer vergleichenden lautlehre der baskischen dialecte (1903), Ontwerp eener vergelijkende vormleer der Eskimotalen (1907), Ontwerp van eene vergelijkende vormleer der Algonkin-talen (1910), Flexion of substantive in Blackfoot (1913), Some general aspects of Blackfoot morphology (1914), Philological notes to J. P. B. de Josselin de Jong's Blackfoot texts (1915), Levensbericht van J. H. C. Kern (1917), Levensbericht van Jacob Verdam (1919), Handboek der indische klankleer (1894), Kurzgefasstes etymologisches wörterbuch der gotischen sprache (1896; 2:a uppl. 1900), Kurzgefasstes etymologisches wörterbuch der altindischen sprache (1899). ^{Hj. P--r.} Uhlenhorst [ol-], en stadsdel i Hamburg (se d. o., sp. 1198). Uhlenhuth [olenhot], Paul, tysk biolog och läkare, f. 7 jan. 1870 i Hannover, var professor i hygien och bakteriologi vid universitetet i Strassburg. U., som utfört teoretiskt och praktiskt värdefulla arbeten på flera medicinsk-biologiska områden såsom rörande köttförgiftningar, tyfus, protozosjukdomar o. s. v., torde ha blifvit mest känd genom den företrädesvis af honom utbildade metoden att skilja på människo- och djurblod (jfr Precipitin). De af U. och G. H. F. Nuttall (f. 5 juli 1862, professor i biologi vid universitetet i Cambridge, England) företagna undersökningarna på detta gebit ha fört till betydelsefulla slutsatser rörande släktskapsförhållandet mellan människan och aporna. Sålunda har det påvisats att, då till serum af en med människoblod preparerad kanin sättes människoblod, en stark fällning uppkommer. Men en lika stark fällning uppstår, ifall till samma serum sättes blod af människolika apor (orang-utan, schimpans, gorilla). Svagare reagerar på samma serum blodet af några lägre af Gamla världens apor (babianer, markattor), och ännu svagare blir reaktionen hos Nya världens apor. Enligt U. äro vi sålunda på grund af de väsentliga olikheterna i reaktionsgraden, som de olika experimenten uppvisa, berättigade till det påståendet, att släktskapsgraden mellan människan och de olika apformerna är olika, att antropomorferna stå människan närmast samt att Gamla världens apor i allmänhet äro mera besläktade med människan än Nya världens. Den fysiologiska forskningen har alltså lämnat en betydelsefull bekräftelse på de resultat, som morfologien redan tidigare vunnit. "Fysiologien kan således numera demonstrera denna släktskap i ett reagensglas!" ^L--e. Uhlhorn [olhårn], Gerhard, tysk protestantisk teolog, f. 1826 i Osnabrück, d. 1901 i Hannover, predikant i Hannover 1855, abbot i Lokkum 1878, var mångsidig författare på det teol. området (Kampf des christentums mit dem heidentum 1874, 6:e uppl. 1899, Christliche liebesthätigkeit in der alten kirche, 3 bd, 1882--90 m. m.). Flera af U:s skrifter äro öfv. till sv. Uhlich [ol-], Leberecht, tysk präst, en af stiftarna af de "fria församlingarna" (se d. o.), f. 1799 i Köthen, d. 1872 i Magdeburg, blef präst 1824 i Diebzig, därefter i Pömmelte och 1845 i Magdeburg. 1841 stiftade han tills. med Wislicenus och några andra en förening af präster och lekmän, som själfva kallade sig "protestantvännerna" (die protestantischen freunde), men som äfven äro kända under det mer vanliga namnet "ljusvänner" (lichtfreunde). Föreningens syfte var att emot den af kyrkostyrelsen omhuldade pietistiska ortodoxien å den ena sidan och ultramontanismen å den andra, hvilka bägge syntes hota protestantisk frihet, värna om den kristendomstyp, som vuxit sig stark under upplysningens och rationalismens dagar. På någon utbrytning ur kyrkan tänkte allra minst U. själf. Ställningen blef emellertid en annan, sedan Wislicenus vid ett möte 1844 börjat leda rörelsen i en riktning, som pekade utöfver kristendomens råmärken. Efter suspension på grund af sin ställning till apostolicums liturgiska användning utträdde U. ur kyrkan 1847 och blef föreståndare för en friförsamling i Magdeburg. Bland hans skrifter må nämnas Bekenntnisse (1845) och en själfbiografi (postum; 1872). ^{E. M. R.} Uhlworm [olvårm], Oskar, tysk biblioteksman och lärd, f. 4 aug. 1849 i Arnstadt, Thüringen, filos. doktor, stadsbibliotekarie i Kassel 1881, öfverbibliotekarie i Berlin 1901 och titulär professor 1903. U. uppsatte 1880 och deltog t. o. m. 1901 i utgifningen af den refererande tidskriften "Botanisches centralblatt" med dess internationella listor öfver "Neue literatur" (1902 öfvertaget af Association Internationale des botanistes) och står framgent som utgifvare af tidskriftens "Beihefte"; han har utgett "Bibliotheca botanica" (1884--88), "Centralblatt für bakteriologie und parasitenkunde" (1887--1919) och "Bibliographie der deutschen naturwissenschaftlichen literatur" (1901--12). ^{C. Lmn.} Uhr, Karl David af, bergsman, f. 23 juni 1770 på Kungsgårds bruk i Ofvansjö socken, Gästrikland, d. 19 mars 1849 i Stockholm, tillhörde en, som det uppges, från Schweiz härstammande släkt Uhr, som 1789 adlades med namnet af U. Han blef 1787 student i Uppsala och aflade 1789 juridisk examen, blef 1790 auskultant i Bergskollegium och 1795 öfvermasmästare i västra distriktet och 1818 genom tjänstebyte i norra distriktet. Han valdes 1811 af brukssocieteten till direktör öfver tackjärnsblåsningen och stångjärnssmidet i riket samt utnämndes 1817 till adjungerad led. af Bergskollegium. Från öfvermasmästar- och direktörsbefattningarna tog han afsked 1838. U. deltog som led. af Riddarhuset flitigt i riksdagsförhandlingarna och lade därvid i dagen frisinnade åsikter, i synnerhet i frågor rörande näringarna. Af konstitutionsutskottet var han led., och 1825 valdes han till statsrevisor. U. var led. af kommittéerna ang. mynt- och kontrollverken (1828), låneunderstödsinrättning för bergsmansyrket (1829), myntväsendet (1830) och bergsdomstolarnas och bergsstaternas förändrade organisation (1839). U. införde i järnhandteringen åtskilliga kostnadsbesparande förbättringar. För Höganäs' stenkolsverk och tillverkningen där af eldfast tegel arbetade han med kraftigt initiativ. Han var flitig medarbetare i "Jernkontorets annaler" och författade 1816--37 alla masmästeristatens till Järnkontoret ingifna årsberättelser. Järnkontoret tilldelade honom sin stora guldmedalj. Af Vet. akad. blef han led. 1821. Uhr, Anders Vilhelm, riksdagsman, landtbrukare, f. 19 febr. 1806 i Asker, Örebro län, d. 28 sept. 1891 å Svenstorp i Asker, blef 1825 student i Uppsala och uppehöll sig där några år,