Handeln ligger, på grund af ukrainernas bristande bildning, nästan uteslutande i händerna på ryssar, judar, greker och armenier och bedrifves hufvudsakligen på marknader; U. exporterar spannmål (öfver 60 proc. af det förra Rysslands spannmålsutförsel kom från dess ukrainska område), boskap, ull, timmer, bergolja, järnmalm, mangan, stenkol; det importerar nästan endast fabriksvaror. Kommunikationsväsendet är bedröfligt: landsvägarna äro (i ryska U.) de sämsta i världen, af järnvägar finnas i Galizien 5 km., i ryska U. endast 1 km. på 100 kvkm.; 1919 voro omkr. 17,800 km. trafikerade, 4,000 km. under byggnad. Vattenvägarna (i främsta rummet Dnjepr) ha af ålder haft stor betydelse för U. och anslås till omkr. 7,000 km., men endast två kanaler finnas: Oginskikanalen (55 km.; se Oginski 1) och Dnjepr--Bug-kanalen (se d. o.; 80 km.), och de äro föråldrade och förfallna och knappt användbara till annat än timmerflottning. Sjöfarten på Svarta hafvet befinner sig i ett eländigt tillstånd. 1912 befors det af 410 ångf. om 223,000 ton och 827 segelfartyg om 53,000 ton under rysk flagga; största hamnen är Odessa. Den ukrainsk-nationella forskningen framhåller U:s fysisk-geografiska och antropo-geografiska enhet, men någon politisk enhet utgör det ej och har aldrig utgjort. Nationella statsbildningar ha dock förekommit inom dess område. Störst var den på 800-talet af svenska vikingar, kallade rus, bland de slaviska stammarna (poljaner m. fl.) vid mellersta Dnjepr skapade (se Ryssland, sp. 1436 ff.). Ukrainske historieskrifvare förfäkta dock statens rent slaviska ursprung och inskränka skandinavernas medverkan till pur soldattjänst. Riket, som ock kallades Rus, liksom snart nog hela det till detsamma hörande folket, däraf namnet ryssar (latinis. rutheni, rutener), hade sitt centrum i Kiev och omfattade bl. a. största delen af det nuv. ukrainska territoriet med undantag af områdena längst i ö., s. ö. och s., hvilka först i nyare tid koloniserats af ukrainer. Men Kievs ställning som centrum gick förlorad under 1100- och 1200-talen till följd af rikets delning mellan härskarhusets olika grenar, furstarnas inbördes strider och mongolernas (tatarernas) förödande invasion (Kiev tatariskt 1240). Norrut, bland de från rus till nationalitet skilde slaverna och finnarna kring öfre och mellersta Volga, uppväxte småningom under ättlingar af Rusdynastien storfurstendömet Moskva med aldrig uppgifna anspråk på kievska riket. Men rus-folket gick ej alldeles under genom katastrofen på 1200-talet. Dess politiska och kulturella lif bevarades i rikets västra delar, i det genom furstendömena Vladimirs (i Volynien) och Halicz' (Galizien) förening 1199 bildade furstendömet (sedan 1252 konungariket) Halicz-Volynien, tills detta 1340 sprängdes, då Halicz (med nuv. Cholmområdet och Podolien) införlifvades med Polen och Volynien kom under en litauisk furste. Äfven Dnjeprområdena, som i fem århundraden skulle lida af tatarernas plundringar och människorof och snart sagdt affolkas, blefvo under 1300-talet litauiska furstendömen. Men 1569 lössletos de från det (sedan 1386) i union med Polen stående Litauen och införlifvades omedelbart med polska republiken och öfversvämmades af dess adel. Ansatser till nationellt återuppvaknande gjordes emellertid på 1500-talet af de borgerliga "brödraskapen" (för upprättande af ukrainska skolor, boktryckerier m. m.) i Galizien, ehuru förgäfves. Bättre lycka tycktes emellertid ett par gånger skola beskäras de nationella rörelserna i Dnjeprlandet, som vid den tiden kallades Ukraina (se U. 1). De där under 1400-talet till en krigarstat organiserade kosackerna (se vidare d. o.), med det nedanför Dnjeprforsarna belägna Sitj (se d. o.) som stamhåll, reste sig gång på gång. Händelserna i U. följdes med stort intresse under 1600-talet i Sverige, som ju långa tider låg i öppen fejd med Polen. Särskildt våldsamt blef det 1648 utbrutna, af flera lysande segrar utmärkta upproret, som leddes af kosackstatens chef (hetman) Chmielnicki, hvilken stod i lifliga underhandlingar med Kristina och Karl X Gustaf (se Kosacker, sp. 1119). Han jagade polackerna ur U., men inre oreda, tatarernas anfall m. m. nödgade honom att se sig om efter stöd, och genom fördrag i Perejaslavl (1654) slöts med tsaren i Moskva (ej minst af det skälet, att Moskva liksom U. var till religionen ortodoxt) en union, som tillförsäkrade autonomi åt U., hvilket moskoviterna ("storryssarna") efter denna tid började kalla Lill-Ryssland. Genom fördrag i Andrusovo (1667) och Moskva (1686) nödgades Polen formligen afträda U. på vänstra (östra) sidan om Dnjepr och den på högra (västra) sidan belägna staden Kiev, men fick behålla det öfriga på samma sida (se Ryssland, sp. 1457--58). Föreningen med moskovitiska riket, "annexionen", som ryska författare säga, ledde emellertid till allt större inskränkningar i U:s frihet (se Kosacker, sp. 1119--20). Den aldrig uppgifna tanken på ett själfständigt U. omsattes i handling, då Karl XII under kampen mot tsar Peter med sin segrande här 1708 drog öfver U:s gräns. Hetmanen Mazepa slöt sig till honom (se Ryssland, sp. 1461--62), och Karl uppmanade i manifest U:s folk till kamp för friheten. Den efter mer än 800 år af en svensk krigarflock åter gjorda ansatsen till ett ingripande vid Dnjepr hejdades vid Poltava (om Karl och U. se vidare Kosacker, sp. 1120). Det var ute med friheten för ryska U. (Hetmanstjina, "Hetmans-U."), äfven om det till 1764, med några afbrott, fick ha en egen hetman (se Ryssland, sp. 1464, 1466). Ej långt därefter miste Polen sina stycken af det gamla Rus-riket: vid Polens första delning (1772) kom Galizien till Österrike, som 1775 blef herre äfven öfver det Moldau frånryckta, till stor del af ukrainer (rutener) bebodda Bukovina, och vid andra delningen (1793) tillföllo det kievska landet, Volynien, Podolien m. m. v. om Dnjepr Ryssland. Såväl polacker som ryssar införde lifegenskapen, vägrade erkänna ukrainerna som en särskild nationalitet, förklarade deras språk vara allenast en bonddialekt af deras språk (ryskt förbud 1720 för tryckning af ukrainska skrifter, t. o. m. abc-böcker) samt försökte med alla de maktmedel, som stodo större politisk och kulturell styrka till buds (t. ex. Hetmans-U:s kyrkas förläggande under patriarken i Moskva, 1687) undertrycka deras egenart och assimilera dem med sig, hvilket ock lyckades med de högre klasserna, som