Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ukraina - 2. Från 1600-talet till 1917
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Handeln ligger, på grund af ukrainernas
bristande bildning, nästan uteslutande i
händerna på ryssar, judar, greker och armenier
och bedrifves hufvudsakligen på marknader;
U. exporterar spannmål (öfver 60 proc. af det
förra Rysslands spannmålsutförsel kom från dess
ukrainska område), boskap, ull, timmer, bergolja,
järnmalm, mangan, stenkol; det importerar nästan
endast fabriksvaror. Kommunikationsväsendet är
bedröfligt: landsvägarna äro (i ryska U.) de sämsta
i världen, af järnvägar finnas i Galizien 5 km.,
i ryska U. endast 1 km. på 100 kvkm.; 1919 voro
omkr. 17,800 km. trafikerade, 4,000 km. under
byggnad. Vattenvägarna (i främsta rummet Dnjepr)
ha af ålder haft stor betydelse för U. och anslås
till omkr. 7,000 km., men endast två kanaler
finnas: Oginskikanalen (55 km.; se Oginski 1) och
Dnjepr–Bug-kanalen (se d. o.; 80 km.), och de äro
föråldrade och förfallna och knappt användbara till
annat än timmerflottning. Sjöfarten på Svarta hafvet
befinner sig i ett eländigt tillstånd. 1912 befors
det af 410 ångf. om 223,000 ton och 827 segelfartyg
om 53,000 ton under rysk flagga; största hamnen
är Odessa.
Den ukrainsk-nationella forskningen framhåller
U:s fysisk-geografiska och antropo-geografiska
enhet, men någon politisk enhet utgör det ej och
har aldrig utgjort. Nationella statsbildningar ha
dock förekommit inom dess område. Störst var den på
800-talet af svenska vikingar, kallade rus, bland de
slaviska stammarna (poljaner m. fl.) vid mellersta
Dnjepr skapade (se Ryssland, sp. 1436 ff.). Ukrainske
historieskrifvare förfäkta dock statens rent slaviska
ursprung och inskränka skandinavernas medverkan till
pur soldattjänst. Riket, som ock kallades Rus, liksom
snart nog hela det till detsamma hörande folket,
däraf namnet ryssar (latinis. rutheni, rutener),
hade sitt centrum i Kiev och omfattade bl. a. största
delen af det nuv. ukrainska territoriet med undantag
af områdena längst i ö., s. ö. och s., hvilka först
i nyare tid koloniserats af ukrainer. Men Kievs
ställning som centrum gick förlorad under 1100-
och 1200-talen till följd af rikets delning mellan
härskarhusets olika grenar, furstarnas inbördes
strider och mongolernas (tatarernas) förödande
invasion (Kiev tatariskt 1240). Norrut, bland de från
rus till nationalitet skilde slaverna och finnarna
kring öfre och mellersta Volga, uppväxte småningom
under ättlingar af Rusdynastien storfurstendömet
Moskva med aldrig uppgifna anspråk på kievska
riket. Men rus-folket gick ej alldeles under
genom katastrofen på 1200-talet. Dess politiska och
kulturella lif bevarades i rikets västra delar, i det
genom furstendömena Vladimirs (i Volynien) och Halicz’
(Galizien) förening 1199 bildade furstendömet (sedan
1252 konungariket) Halicz-Volynien, tills detta
1340 sprängdes, då Halicz (med nuv. Cholmområdet
och Podolien) införlifvades med Polen och Volynien
kom under en litauisk furste. Äfven Dnjeprområdena,
som i fem århundraden skulle lida af tatarernas
plundringar och människorof och snart sagdt affolkas,
blefvo under 1300-talet litauiska furstendömen. Men
1569 lössletos de från det (sedan 1386) i union med
Polen stående Litauen och införlifvades omedelbart
med polska republiken och öfversvämmades af dess adel.
Ansatser till nationellt
återuppvaknande gjordes emellertid på 1500-talet
af de borgerliga "brödraskapen" (för upprättande af
ukrainska skolor, boktryckerier m. m.) i Galizien,
ehuru förgäfves. Bättre lycka tycktes emellertid ett
par gånger skola beskäras de nationella rörelserna i
Dnjeprlandet, som vid den tiden kallades Ukraina (se
U. 1). De där under 1400-talet till en krigarstat
organiserade kosackerna (se vidare d. o.), med det
nedanför Dnjeprforsarna belägna Sitj (se d. o.) som
stamhåll, reste sig gång på gång. Händelserna i
U. följdes med stort intresse under 1600-talet i
Sverige, som ju långa tider låg i öppen fejd med
Polen. Särskildt våldsamt blef det 1648 utbrutna,
af flera lysande segrar utmärkta upproret, som leddes
af kosackstatens chef (hetman) Chmielnicki, hvilken
stod i lifliga underhandlingar med Kristina och Karl X
Gustaf (se Kosacker, sp. 1119). Han jagade polackerna
ur U., men inre oreda, tatarernas anfall m. m. nödgade
honom att se sig om efter stöd, och genom fördrag
i Perejaslavl (1654) slöts med tsaren i Moskva (ej
minst af det skälet, att Moskva liksom U. var till
religionen ortodoxt) en union, som tillförsäkrade
autonomi åt U., hvilket moskoviterna ("storryssarna")
efter denna tid började kalla Lill-Ryssland. Genom
fördrag i Andrusovo (1667) och Moskva (1686) nödgades
Polen formligen afträda U. på vänstra (östra) sidan
om Dnjepr och den på högra (västra) sidan belägna
staden Kiev, men fick behålla det öfriga på samma
sida (se Ryssland, sp. 1457–58). Föreningen
med moskovitiska riket, "annexionen", som ryska
författare säga, ledde emellertid till allt större
inskränkningar i U:s frihet (se Kosacker, sp. 1119–20).
Den aldrig uppgifna tanken på ett själfständigt
U. omsattes i handling, då Karl XII under kampen
mot tsar Peter med sin segrande här 1708 drog öfver
U:s gräns. Hetmanen Mazepa slöt sig till honom (se
Ryssland, sp. 1461–62), och Karl uppmanade i manifest
U:s folk till kamp för friheten. Den efter mer än
800 år af en svensk krigarflock åter gjorda ansatsen
till ett ingripande vid Dnjepr hejdades vid Poltava
(om Karl och U. se vidare Kosacker, sp. 1120). Det
var ute med friheten för ryska U. (Hetmanstjina,
"Hetmans-U."), äfven om det till 1764, med några
afbrott, fick ha en egen hetman (se Ryssland, sp. 1464,
1466). Ej långt därefter miste Polen sina stycken
af det gamla Rus-riket: vid Polens första delning
(1772) kom Galizien till Österrike, som 1775 blef
herre äfven öfver det Moldau frånryckta, till stor
del af ukrainer (rutener) bebodda Bukovina, och vid
andra delningen (1793) tillföllo det kievska landet,
Volynien, Podolien m. m. v. om Dnjepr Ryssland. Såväl
polacker som ryssar införde lifegenskapen, vägrade
erkänna ukrainerna som en särskild nationalitet,
förklarade deras språk vara allenast en bonddialekt
af deras språk (ryskt förbud 1720 för tryckning af
ukrainska skrifter, t. o. m. abc-böcker) samt försökte
med alla de maktmedel, som stodo större politisk
och kulturell styrka till buds (t. ex. Hetmans-U:s
kyrkas förläggande under patriarken i Moskva, 1687)
undertrycka deras egenart och assimilera dem med sig,
hvilket ock lyckades med de högre klasserna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
