poloniserades eller russificerades, men ej med det i djup okunnighet försänkta folkets stora massa, ty den stod oberörd af främmande språk och seder. Galiziens och Bukovinas öfvergång till österrikiskt herravälde ledde med tiden till, att ukrainskt nationellt lif återvaknade tack vare regeringens åtgärder till förbättring af ukrainernas (rutenernas, som de där kallades) sociala, intellektuella och materiella villkor (lifegenskapens upphäfvande m. m.). Till följd af sammanslagningen af det polska Väst-Galizien och det rutenska öst-Galizien till en administrativ enhet ("kronlandet Galizien") voro polackerna visserligen politiskt och kommunalt härskande (se Galizien, sp. 602) och utöfvade starkt förtryck, men under senare delen af 1800-talet gjorde ukrainerna en rad nationella vinster (bl. a. ukrainskt skol-, förvaltnings- och domstolsspråk, hvarmed följde inrättandet af f. n. 6 stats- och 12 privatgymnasier, samt tusentals folkläsesalar genom folkbildningsförbundet "Prosvitas" försorg). Detta hade till följd, att de kände sig som en särskild nationell organism. Öst-Galizien, särskildt Lemberg med dess universitet, där några ukrainska lärostolar skulle upprättas, har sedan 1880-talet varit brännpunkten för hela det ukrainska områdets nationella lif ("den ukrainska rörelsens andliga Piemont"), i synnerhet efter det dråpslag, som 1876 riktades mot de i ryska U. under förra delen af 1800-talet begynnande nationella yttringarna i form af litteratur (Sjevtsjenko, Kostomarov, Kulisj; se dessa ord), närd af kosacktidens stolta minnen och en rik folkpoesi, teaterföreställningar och (söndags-) skolor på folkspråket. Tecken till separatism saknades ej heller. Det 1846--47 existerande "Kirills och Metods sällskap" hade verkligen syftat åt U:s förvandling till en demokratisk republik i en stor slavisk konfederation, och efter lifegenskapens upphäfvande 1861 uppstodo revolutionära och separatistiska rörelser t. o. m. bland allmogen. För att kväfva de nationella sträfvandena fastslog ryska regeringen i en ukas 1876, att det ej gafs något U., utan endast ett "enhetligt, odelbart Ryssland" och förbjöd snart sagdt all litteratur (i synnerhet tidningar), föredrag, teaterföreställningar och konserter på ukrainskt språk och spärrade gränsen för i utlandet tryckta ukrainska bok- och pressalster. Den ryska ukrainska intelligensen flyttade då sin verksamhet till Galizien, där under dess medverkan bildades det betydelsefulla Sjevtsjenkosamfundet och utgåfvos tidskrifter. Parallellt med och bekämpande denna i följd af sakens natur radikalt färgade rörelse arbetade i Galizien med framgång ett af panslavister bildadt och af ryska regeringen i hemlighet understödt konservativt parti ("rysknationella partiet", af ukrainerna kalladt "moskvafilerna" eller "russofilerna"), för att öfvertyga Galiziens ukrainer om, att de tillhörde det "stora enhetliga ryska folket", d. v. s. i själfva verket för att förbereda en rysk annexion och därmed göra slut på all ukrainism (se Ryssland, sp. 1508). Emellertid, det genom litteraturen väckta medvetandet om nationell etnografisk egenart utvecklade sig till behof af nationellt politiskt oberoende, så mycket naturligare som områdets stora folkmängd och rika naturliga tillgångar kunde utgöra grunden för en stark stat (se Ryssland, sp. 1490--91). Ryska revolutionen 1905, "vaggan för den moderna ukrainska pånyttfödelsen i Ryssland", tycktes skola bereda utsikt därtill. Ukrainerna blefvo representerade i första (1906, 80 led.) och andra (1907, 42 led.) duman (se Ryssland, sp. 1499 och 1503), men, hur radikala dumamajoriteterna än visade sig i fråga om Rysslands omdaning, någon decentralisering inom riket till förmån för de olika nationaliteternas autonomi ville de ej veta af, och i de följande dumorna funnos inga nationalmedvetna representanter för U., helst som bönderna genom ändringar i valordningen faktiskt mist sin rösträtt. Visserligen upphäfdes genom den allmänna pressordningen 1906 alla speciella inskränkningar för de särskilda språken, men med reaktionens seger 1907 blefvo 1876 års principer i hufvudsak åter följda, ehuru vetenskapsakademien i Petersburg 1905 förklarat ukrainskan vara ett från ryskan skildt språk och ukrainsk litteratur nödvändig för folkets upplysning, emedan det ej förstod ryska. Den af ryska "konstitutionen" skapade föreningsrätten, hvaraf man i U. begagnat sig, upphäfdes, och en mängd af de förra dumamedlemmarna m. fl. straffades med förvisning eller fängelse. Endast en omstörtning af Europas statssystem tycktes kunna förhjälpa U. till frihet. Världskriget 1914 gaf hopp därom. I Galizien bildades genast "Allmänna ukrainska nationalrådet", i hvilket de ryske ukrainerna voro representerade; det protesterade dock mot detsamma tillagda planer på skilsmässa från österrikiska monarkien, men yrkade på det öfriga U:s autonoma enhet i nära anslutning till centralmakterna. Kort därpå uppstod det af delvis ryska ukrainer bildade "Förbundet för U:s befriande", som genom sitt i Wien utgifna organ, "Ukrainische nachrichten", arbetade för det eventuellt från Ryssland eröfrade U:s samlande till en konstitutionell demokratisk monarki eller, om endast en del däraf kunde befrias, för dennas förening med det österrikiska U. till ett autonomt land inom Österrikes gränser. En kår af frivilliga österrikiska ukrainer, Sitjskyttarna, ukrainernas första nationella här sedan 1700-talet, kämpade på centralmakternas sida mot ryssarna, så mycket hellre som österrikiska statsmän till belöning lofvat deras befrielse från polackernas ok. Det hopp man hyst kom i början på skam: ryssarna bemäktigade sig Galizien och Bukovina samt anställde fruktansvärda förföljelser bland ukrainerna (förbud mot bruk af ukrainskt språk i skola, kyrka, offentliga institutioner, press och litteratur, förstöring af arkiv och bibliotek, metropoliten Sjeptytskyjs och många andras bortsläpande till Ryssland m. m.). Men genom ryska revolutionen 1917 och de ukrainska ländernas ockupation af centralmakterna vände sig bladet, och U:s oafhängighet proklamerades (se därom U. 3). 3. Ukrainska folkrepubliken. Efter ryska revolutionen i mars 1917 och tsarväldets fall framträdde i det ryska U. själfständighetsrörelsen med ökad styrka. Dess mål angafs till en början endast vara U:s autonomi, med egen förvaltning och nationalmilis, inom ett federativt Ryssland. I Kiev tillsattes en centralrada, i