industriella anläggningarna äro A.-b. Bröder Åströms
läderfabrik, firman Hugo & Hjalmar Åströms skofabrik
och trävarufirman A.-b. Uleås sågar, Toppila,
Patenniemi, Korkeasaari och Varjakka. U. förenas
med södra Finland genom järnvägen Seinäjoki--U.,
hvars nordligaste del öppnades för trafik 1886; dess
fortsättning norrut till Kemi och Torneå blef färdig
1903. En järnväg n. om Ule
träsk till Nurmes i Karelen är besluten och delvis
redan påbörjad.
Fig. 2. Situationsplan af Uleåborg.
1. Kyrka (luthersk).
2. Länsstyrelsens byggnad.
3. Stadens ämbetsverk.
4. Packhus.
5. Flickskola.
6. Folkskolor.
7. Observatorium (på holmen Linnansaari).
8. Länslasarett.
9. Kommunalt sjukhus (i norr, utanför staden).
10. Societetshus.
11. Järnvägsstation.
12. Läderfabrik (Bröder Åströms).
13. Kaserner.
14. Begrafningsplats.
15. Linnansaari.
16. Döfstumskola (längst i n.).
U. är norra Österbottens förnämsta
handelsstad. Exporten består till största delen af
trävaror; utförseln af tjära, som tidigare var mycket
betydande, har gått alltmer tillbaka. Handelsflottan,
som i midten af 1800-talet var rätt stor, är nu utan
betydelse. 1913 besöktes stadens hamn af 299 fartyg i
utländsk handelssjöfart. U:s uthamn ligger vid Toppila
sund några km. i n. v. I staden finnas vattenledning
och elektrisk belysning. Bland elementarläroverken
märkes en svensk femklassig mellanskola för gossar
och flickor. Folkskolorna besöktes 1918 af 1,857
elever. I U. utkomma tre dagliga tidningar. Stadens
vapen (fig. 1) visar å sköldens öfre del i rödt fält
en gyllene borg med 4 torn, därunder i silfverfält
en blå lax.
Grundlagd i början af 1600-talet på en gammal,
mycket besökt marknadsplats,
Ulahamn, erhöll staden
sina första privilegier 1610 samt har sedermera
utvecklat sig till nordliga Finlands förnämsta
stad. 1570--1687 residerade landshöfdingen öfver
Österbotten ömsom i U. och i Vasa (å Korsholm),
hvarefter Vasa ensamt var landshöfdingresidens,
till dess Uleåborgs län 1776 bildades, med U. till
residens. Staden fick sitt namn efter en på en holme
(ännu kallad
Linnansaari, "slottsholmen") i älfven,
midt emot staden, på Johan III:s befallning 1590 af
Per Bagge anlagd befästning. Denna, som uppfördes
till skydd mot de ryske karelerna,
anlades på ruinerna af ett äldre fäste, måhända
detsamma, mot hvilket en hop novgoroder gjorde
ett anfall 1377 och hvilket benämndes
Oula. Under
klubbekriget (1595--97) spelade befästningen en
viss roll samt uppfördes i början af 1600-talet, på
Karl IX:s befallning, delvis ånyo af sten. Slottet
bildade i det närmaste en fyrkant med höga torn
af trä i hvarje hörn. Södra långsidan utgjordes
af en 34 m. lång, 4 m. hög och 0,7 m. tjock
stenmur. Äfven östra sidan skyddades af en stenmur,
något högre och tjockare. På öfriga sidor funnos
träförskansningar. Utanför östra, norra och
västra förskansningarna gick slottsgrafven, som
mynnade ut i och kunde fyllas med vatten från älfven.
Innanför befästningarna voro slottets byggnader
uppförda, dels af gråsten, dels af tegel eller
trävirke. Slottet erhöll aldrig något bloddop. Det
användes hufvudsakligen som tyghus och förvaringsplats
för krigsförnödenheter samt tjänstgjorde en tid
äfven såsom landshöfdingbostad för landshöfdingen
öfver Österbotten. Sedan det 1670 skadats af vådeld,
användes det mest som fängelse. 1714 togs det utan
motstånd i besittning af ryssarna, hvilka förstörde
verken. Dess öfriga byggnader undergingo fullständig
förintelse, då blixten natten till 1 aug. 1793 antände
ett i slottets källare förvaradt betydligt krut-
och ammunitionsupplag. Under inbördeskriget 1918
intogs U. efter häftiga strider 2--3 febr. mellan å
ena sidan ryssar och "rödgardister", omkr. 12,000
man, och å andra sidan 800 man regeringstrupper
("hvita gardet") under ryttmästaren Ignatius af de
senare. Stadens historia har intill stora ofreden
skrifvits (på finska) af A. H. Snellman (Wirtekunen).
A. G. F. (O. B--n.)
Uleåborg, friherreskap, som 26 mars 1651 gafs åt
riksrådet Erik Gyllenstierna, omfattade (sedan det 18
jan. 1654 tillökats med två hemman i Uleåsalo) 78 1/8
fullgärdshemman, Uleåborgs landsförsamling ("Uleå"
socken), Österbotten, och afkastade omkr. 2,000
daler. Till friherreskapet hörde äfven kronofisket
i socknen.
Uleåborgs län (fi.
Oulun lääni), Finland, omfattar
hela norra hälften af landet samt består af norra
Österbotten och Finlands andelar af Lappland och
Västerbotten. Länets gräns utgöres således till
största delen af riksgränsen mot Sverige, Norge och
Ryssland; i s. gränsar det till Vasa och Kuopio län
(se kartan till art.
Finland). 158,549 kvkm. (mer
än 44 proc. af landets hela ytinnehåll), hvaraf 5,6
proc. sjöar. 366,088 inv. (1918), hvaraf 187,295
mankön och 178,793 kvinnkön, 10,9 proc. af landets
hela folkmängd; 34,657 inv. (9,5 proc.) bodde i
städerna. Folktätheten var 2,3 på 1 kvkm. 1910 voro
1,629 personer (0,6 proc.) svensktalande. Folkökningen
uppgick 1916 till 9,9 pro mille och var 1901--10
i medeltal 15,8 pro mille. -- Af länets hela
areal utgjorde (1910) 0,7 proc. odlad jord,
2,1 proc. naturlig äng och 97,2 proc. skogs- och
impedimentsmarker. Hemmanens sammanlagda mantal 1917
var 2,220,62, hvaraf 2,095 skatte, 123,87 krono och
l,75 frälse. Antalet brukningsdelar 1910 var 26,262,
hvaraf 16,156 på egen och 10,106 på arrendejord;
af brukningsdelarna hade 5,628 (17,6 proc.) mindre
åkerareal än 0,5 har och endast 8 större åkerareal än
100 har. Totala åkerarealen var för brukningsdelar
på egen jord 93,019 har och för brukningsdelar
på
