landskap. 1568 slog han sig ned i Doornik och lär därstädes ha utfört akvareller och oljetaflor med ämnen ur passions- och profanhistorien. Han var Karel van Manders lärare. ^{(G--g N.)} Ule träsk (Uleå träsk), fi. 0ulujärvi, till storleken den fjärde (frånräknadt Ladoga) af Finlands sjöar, i Uleåborgs län, har en vattenyta af 1,002 kvkm. De i sjön befintliga öarna (öfver 70 större) upptaga 113 kvkm. areal. 122,5 m. ö. h. U. är centralsjön i ett vattensystem, som utgöres af de af många sjöar, ända bort till östra riksgränsen, sammansatta Hyrynsalmi- och Sotkamo-stråtarna och faller ut i Bottniska viken genom Ule älf (se d. o.). Den består egentligen af tre stora fjärdar: Paltaselkä, den östligaste, Ärjänselkä och Laiskanselkä l. Niskanselkä, den västligaste. De båda sistnämnda äro skilda från hvarandra genom Manamansalo ö. Sotkamo vattenstråt, som infaller från ö. och utgör hufvudtillflödet, uppstår på vattendelaren mot Öst-Karelen och bildar eller rinner igenom en mängd stora sjöar, innan det, under namn af Kajana å, flyter in i U. strax nedanför staden Kajana efter att ha bildat två forsar: Koivukoski (4,7 m.) och Ämmä vattenfall (4,5 m.), den förra ofvan-, den senare nedanför staden. Genom forsrensningar och inrättande af dragvägar för båtarnas uppforsling har såväl detta som det nordöstra tillflödet, Hyrynsalmi-stråten, bägge synnerligen forsrika, gjorts farbara och till kommunikationsleder. Dessutom utfalla i sjön sju smärre älfvar. Största djupet är 34,5 m. Största delen af sjön är jämförelsevis grund, öfver 20 m. djupa gropar äro obetydliga till arealen. Vattnets färg är brunaktigt. Fisket (siklöja, gädda, sik, gös, lake och i någon mån lax) är en viktig näringsgren. Stränderna äro steniga eller sandiga. Många af holmarna äro bildade af den genom sjön gående åsen. Sydstranden är mångenstädes brant uräten i den höga mostranden. Bosättningen är gles i omgifningen. Ångbåtstrafik Kajana--Vaala genom sundet Kaivanto vid högt och Alassalmi vid lågt vattenstånd mellan fjärdarna Ärjän- och Niskanselkä. Vattenståndet är lägst i april och högst i juni, islossningen infaller i maj. Högvattnet är 100--130 cm. öfver, lågvattnet 60--70 cm. under medelvattenstånd. Se I. Leiviskä, "Über den see Oulujärvi" (i "Annales academiae scientiarum Fennicæ", sec. A, tom III, 12). ^{J. E. R.} Ulex, G. L. Se Ulexit. Ulex L., bot., ett växtsläkte, som har omkr. 20 europeiska arter, hvilka äro buskartade och höra till fam. Leguminosæ, underfam. Papilionatæ. Det närmast stående släktet är Cytisus, hvarifrån Ulex skiljes genom 2-deladt, hinnartadt och färgadt foder. Till södra Sverige har inkommit U. europæus L. (ärttörne, gultörne), som närmast finnes vild i Danmark och där är känd under det betecknande namnet tornblad. Den 0,5--1,5 m. höga, risiga busken bär endast under hjärtbladsstadiet normalt utvecklade blad. Sedermera bli bladen förkrympta till tornar, hvilka äro enkla, styfva och stickande, liksom de till tornar förvandlade grenspetsarna. I de öfre bladtornarnas vinklar sitta ensamma eller parvis gula blommor, som ge en vacker gul färg. På senare tid har man, t. ex. i norra Tyskland, börjat odla ärttörnet i stor skala på eljest ofruktbara sandmarker, emedan det befunnits vara ett utmärkt boskapsfoder på grund af stor ägghvithalt. Man skördar det helst i ungt tillstånd. Det begagnas alltid som ett slags grönfoder i färskt tillstånd, men måste alltid för taggarnas skull väl sönderkrossas, hvilket sker i för ändamålet konstruerade s. k. ulex-kvarnar. ^{O. T. S. (G. L--m.)} Ulexit, Natroborokalcit, Boronatrokalcit l. Tinkalcit, miner., ett kalknatronborat af sammansättningen NaCaB₅O₉.6H₂O, som bildar hvita runda massor af sammanväfda kristallnålar. Den förekommer i saltträsken i Esmeralda county i Nevada och i Inyo och San Bernardino county i Kalifornien såsom afdunstningsåterstod tills. med stensalt, gips och glaubersalt, likaledes i Iquique i Chile samt på Afrikas västkust. Den är uppkallad efter Georg Ludwig Ulex (f. 1811, d. 1883 som handelskemist i Hamburg), som först bestämde dess sammansättning. ^{Ant. Sj.*} Ulex-kvarnar, bot. Se Ulex. Uleå (fi. Oulu). 1. Domsaga i Uleåborgs län, Finland, med 4 tingslag, omfattar Oulujoki, Uleåsalo, Karlö, Siikajoki, Paavola, Frantsila, Muhos, Utajärvi, Limingo, Tyrnävä, Temmes, Kempele och Lumijoki socknar samt Revolaks kapell. Areal 6,262 kvkm. 47,012 inv. (1918). -- 2. Härad, deladt i 8 länsmansdistrikt, omfattar Limingo, Kempele, Temmes, Lumijoki, Tyrnävä, Oulujoki, Uleåsalo, Muhos, Utajärvi, Kiiminge, Öfver-Kiiminge, Haukipudas, Ijo, Kuivaniemi, Pudasjärvi, Taivalkoski och Kuusamo socknar. Areal 28,932 kvkm. 80,826 inv. (1918). 1--2. ^{O. B--n.} Uleåborg (fi. Oulu), stad i Österbotten, Finland, säte för landshöfdingen i Uleåborgs län och biskopen i Kuopio stift, vid Ule älfs utlopp i Bottniska viken.

Fig. 1. Uleåborgs vapen.

Areal 1,728 har (1916), hvaraf 249 har äro indelade till stadsplan; dessutom eger staden jord om 5,069 har i angränsande landskommuner. 21,941 inv. (1917), till öfvervägande del finsktalande. De för kommunal inkomstskatt taxerade inkomsterna uppgingo 1916 till 17,4 mill. mark; per 100 mark taxerad inkomst uppbars 1917 5 mark 31 penni. Stadens utgifter stego 1917 till 1,744,000 mark; dess skulder uppgingo till 3,3 mill. mark. I ecklesiastikt hänseende utgör U. stadsförsamling ett pastorat af 1:a klass; kyrkoherden är stiftets domprost. Staden är efter branden 1882, som förstörde en stor del af densamma, reguljärt byggd. Kyrkan, af sten, uppfördes 1770--77; efter branden ombyggdes densamma enligt ritningar af K. L. Engel. I Franzéns park är en af E. Stenberg modellerad, 1881 aftäckt bronsbyst af den i U. födde skalden F. M. Franzén uppställd. Tätt invid staden bildar Ule älf Merikoski fors, i hvilken finnas flera holmar med planteringar och ett utsiktstorn. De industriella inrättningarnas antal var 1915 51 med 1,988 arbetare och ett tillverkningsvärde af 23,4 mill. mark. De förnämsta