Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 899-900 (1920) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ule älf (Uleå älf) - Ulf - Ulf af Lauvnes - Ulf Bjalfesson - Ulfdalarna - Ulfeld, Ulfeldt, Ulffeldt, ätt - Ulfeld, 1. Jakob - Ulfeldt, 2. Korfitz

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Berömd är älfven för sin lax, som fångas rätt ymnigt.
A. G. F. J. E. K.

Ulf, zool. Se Vargen.

Ulf af Lauvnes, en man af ringa härkomst, var en af de förnämste bland "birkebenarnas" höfdingar och intog redan under de första åren efter konung
Sverres framträdande en af de första platserna bland hans män samt blef snart konungens "lendermand". 1191 deltog han tills. med åtskilliga danska höfdingar i
ett korståg till Heliga landet och synes därunder
ha omkommit. Y. N.

Ulf Bjalfesson, norsk viking, härstammade från Hrafnistaätten och
var en mycket ansedd man i Firdafylke på Harald
Hårfagers tid. Han var stor och stark och låg länge
i vikingafärd tillsammans med Kare Vemundssön från
Berdla ("Berdlu-Kare"), hvars dotter Salbjorg han
äktade. U. var herse och rik på gods. Mot kvällen
blef han vanligen vresig och fick däraf namnet Kveldulf. Han ville icke strida mot konung Harald och höll sig därför hemma, när konung Audbjörn i
Firdafylke kämpade mot denne i Hafrsfjord (872). Men
han hade ej heller lust att gå i Haralds tjänst,
hvaremot hans son Thorolf Kveldulfsson som konungens
hirdman stred på dennes skepp i Hafrsfjord. Genom
konungens ynnest erhöll Thorolf förläningar och ett
rikt gifte, men föll snart i onåd och blef 877, just
som han stod i begrepp att lämna Norge, öfverfallen
och dräpt. U. och hans andre son, Skallagrim, beslöto
då att utvandra. De dräpte två af konungens fränder
och drogo därpå till Island. U. afled emellertid på
öfverresan. Om U. och hans söner handlar "Egils saga
Skallagrimssonar". Y. N.*

Ulfdalarna, nord. myt., belägna vid Ulfsjön, omtalas i myten om Volund
(se denne) som jaktmark för honom och hans bröder,
Slagfinn och Egil. Th.W.*

Korfitz Ulfeld.

Leonora Kristina Ulfeld.

Ulfeld, Ulfeldt, Ulffeldt, dansk adlig ätt, som omtalas redan
i slutet af 1300-talet och utslocknade 1762. – 1. Jakob U., d. 1593, blef riksråd 1565 och afgick 1578 i en diplomatisk beskickning till Ryssland, men
bröt mot sin instruktion, då han till följd af tsar Ivan IV:s hotelser slöt fred på 15 år, i st. f. en ständig, och förlorade på denna grund sin plats i
riksrådet. Hans "Moskovitiske sendelse" trycktes i utlandet på latin 1608 och 1627. – Af hans söner blef Mogens U., d. 1616, riksamiral 1610, och Jakob U., f. 1567, d. 1630, riksråd 1607 och rikskansler 1609. I sin ungdom vistades han 12 år utomlands, bl. a. i Konstantinopel, Palestina och Egypten, och skref senare ett litet Compendium historiæ regum Daniæ 1333–1559. – 2. Korfitz U. (Ulffeldt),son till rikskanslern Jakob U. (se U. 1), f. 10 juli 1606, d. 20 febr. 1664, sändes 1621 för vidare utbildning utomlands och uppehöll sig bl. a. i Paris och Padua till 1629. Han blef 1630 kammarjunkare hos Kristian IV samt förlofvad, men först 1636 gift med dennes vackra, högt begåfvade älsklingsdotter Leonora Kristina, kallad grefvinna af Slesvig och Holstein, f. 8 juli 1621, som omfattade sin make med varmaste tillgifvenhet och trofast följde honom under lyckans alla omkastningar. U. själf var en man med framstående begåfning och förmåga att vinna människor, men hade en orolig karaktär
och blef därför aldrig någon stor statsman. Han var hänsynslös och öfvermodig, och driffjädern i hans handlingar var ytterlig egoism samt omåttlig makt- och vinningslystnad. U., som april 1636 blifvit riksråd, gjordes ett halft år efter bröllopet
till ståthållare i Köpenhamn. Han användes äfven i åtskilliga diplomatiska värf och sändes bl. a. till Regensburg 1641, hvarvid han utnämndes till tysk riksgrefve. 1643 blef han rikshofmästare och fick därmed Danmarks förnämsta ämbete. Han understödde
ifrigt Kristian IV i dennes kortsynta tullpolitik, hvarigenom det goda förhållandet till Nederländerna led stort afbräck, och han hade stor skuld i kriget med Sverige 1643 genom att uppträda på ett utmanande sätt och att lämna sändebudet P. Vibes varningar
utan afseende. Under sin förvaltning synes han ha skaffat sig stora personliga fördelar, i synnerhet genom leveranser till staten, och säkert är, att han, som förut var djupt skuldsatt, hade skaffat sig en betydlig förmögenhet, som ytterligare ökades
genom lyckade låneaffärer. U. deltog i afslutandet af freden vid Brömsebro 1645 och uppehöll sig i Nederländerna 1646–47 för att afsluta förbund, men vinsten af den långa och dyrbara ambassaden var ringa. Medan U. intill 1643 njöt konungens oinskränkta förtroende, kom det året därpå till starka slitningar mellan dem, dels därför att Kristian var missnöjd med flottans dåliga tillstånd, dels därför att U. tog parti för sin svärmor Kirsten Munk. Han återfick dock snart sitt inflytande öfver den åldrige
konungen. Efter konungens död, 1648, stod U. i spetsen för de följande två månadernas interregnum och visade sin hämndlystnad mot konungens frilla Vibeke Kruse på ett så rått sätt, att hon dog däraf. Han var också närmaste upphofsmannen till den inskränkning i
konungamakten, som innehölls i handfästningen, ja man misstänkte honom t. o. m. för att vilja undantränga Fredrik III och i stället låta upphöja hans halfbroder
Valdemar Kristian på tronen eller kanske snarare bilda en adelsrepublik under sin egen ledning. Hans öfvermod och lyx midt under det allmänna betrycket i landet väckte ytterligare motvilja mot honom vid hofvet och bland folket. Febr.–nov. 1649 var han ånyo i Nederländerna, där han afslöt det viktiga försvarsförbundet – hans största statsmannagärning –, medan traktaten om en årlig aflösningssumma för vintullen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>