väckte stort missnöje och upphäfdes redan 1653. Under hans långa bortovaro hade hans inflytande starkt aftagit, och hans ställning blef icke bättre därigenom, att han efter sin hemkomst höll sig från hofvet och från utöfningen af sitt ämbete under föregifvande af sjukdom. En undersökning inleddes om finansernas förvaltning under Kristian IV. Då därtill kom, att Dina Vinhovers i godt förstånd med öfverste Walter, konungens gunstling, framkastade den falska anklagelsen, att U. velat mörda konungen, lämnade han, af fruktan för en undersökning af hans ämbetsförvaltning, med familj och sin stora rörliga förmögenhet (l mill. rdr, en ofantligt stor summa på den tiden) Danmark 24 juli 1651 (tre dagar efter Dinas afrättning) och drog först till Nederländerna, for därifrån genom Tyskland till Stockholm i sept. s. å., där han blef väl emottagen af drottning Kristina. Vintern 1651--52 tillbragte U. i Stralsund med att författa ett Höjttrængende æresforsvar (1652), men återvände därpå till Stockholm, där han snart vann insteg bl. a. genom stora penningförsträckningar åt drottningen. Emellertid inställde han sig icke vid den danska herredagen för att aflägga räkenskap för sin ämbetsförvaltning, hvilket hade till följd, att hans gods togos i beslag (1653) och hans ämbete besattes med en annan. I sin förbittring däröfver upphetsade han drottning Kristina och sedermera konung Karl X Gustaf till krig mot Danmark. Likaledes sökte han 1654 förmå Cromwell att anfalla Danmark och blottade för honom bristerna i dess försvar. 1655 flyttade U. till Pommern, där han fått slottet Beuth i pant för ett lån till drottning Kristina, men trädde, då danska kriget utbröt 1657, i Karl Gustafs tjänst som geheimeråd och åtföljde honom på tåget mot Danmark samt bidrog af alla krafter till eröfringen. I aug. utfärdade han ett upprop till jylländska adeln att affalla från Fredrik III (han sade däri bl. a., att det kunde vara danskarna likgiltigt, om deras konung hette Karl eller Fredrik), öfvertalade kommendanten i Nakskov att uppge staden utan svärdsslag och rådde Karl Gustaf att marschera rakt på Köpenhamn, i hopp att se danske konungen störtad och sig själf insatt som ståthållare. Då detta icke lyckades, sträfvade han att göra freden så dyr som möjligt för Danmark och genomdref för egen räkning återställandet af alla gods och förläningar samt full ersättning för liden skada och frihet att i Danmark slå sig ner, hvar han ville. Han flyttade emellertid till Malmö, erhöll till belöning Sölvesborgs grefskap (10 mars 1658, fråndömdt honom 1660) jämte flera gods i Skåne och var utsedd till generalguvernör i Pommern. Han dolde likväl icke sin ovilja öfver svenska regeringens tillvägagående i Skåne, och då han därjämte ogillade det nya kriget mot Danmark, ådrog han sig misstanken att ha sin hand med i det danska partiets sammansvärjning i Malmö. Från maj 1659 hölls han under bevakning i sitt eget hus, och en undersökning inleddes mot honom, vid hvilken hans hustru måste föra hans talan, då ett slaganfall beröfvat honom målet. I fredstraktaten 1660 ingick ej någon särskild bestämmelse om U., och han blef ej heller delaktig af den däri uttalade allmänna amnestien. Svenska riksrådet hade emellertid beslutit hans lössläppande; men innan detta kommit till U:s vetskap, flydde han 16 juli 1660 förklädd från Malmö, skrämd af ett falskt rykte, att han skulle föras fången till Finland, och begaf sig i brådskan till Köpenhamn i st. f. till Lübeck, som aftaladt var med hans hustru. Då hon en vecka därefter i hemlighet kom till Köpenhamn, blefvo båda arresterade och förda till Hammershus på Bornholm, hvarest de höllos fångna i ett och ett halft år, de sista månaderna ganska strängt på grund af ett rymningsförsök. U. och hans maka återfingo friheten, först sedan han i en ödmjuk böneskrift ("deprecation") erkänt sitt brott, lofvat fullkomlig undergifvenhet och anropat konungens nåd, hvilken han dessutom måste köpa genom att afstå omkr. hälften af allt hvad han egde. U. var det oaktadt den rikaste bland Danmarks ädlingar. Men för hans utprägladt aristokratiska sinne var tillvägagåendet emot honom en ytterlig förödmjukelse, och mera än förlusten af egodelar plågade honom hans maktlöshet och saknaden af allt inflytande. Hans tankar gingo också därför endast ut på hämnd. Redan på våren 1662 erhöll han kunglig tillåtelse att bege sig utomlands för att bada, och han drog då bort med hela sin familj och så mycket af sin egendom, att man trodde, att han icke ämnade återkomma. Han begaf sig först till Amsterdam, sedan till Bruges, där hans son Kristian i nov. 1662 på öppen gata dödade föräldrarnas stränge väktare på Bornholm, general Fuchs. Under ett besök i Paris på hösten hade U. sökt vinna Ludvig XIV:s gunst genom några fantastiska förslag, men redan förut hade han knutit förbindelser med kurfursten af Brandenburg för att reta denne till krig mot Danmark, hvarest efter hans utsago stämningen var afgjordt fientlig mot det nyss införda enväldet. U:s hämndbegär gjorde honom blind för det farliga i hans företag. Brandenburgska regeringen, som stod på bästa fot med den danska, försummade icke att inberätta U:s afsikter, men fortsatte underhandlingarna med honom för att riktigt noga lära känna dem. Kort därefter, 23 juli 1663, blef U. anklagad inför Danmarks höjesteret och enhälligt dömd att som landsförrädare mista lif, ära och gods. Dödsdomen verkställdes fyra månader därefter in effigie; hans gård i Köpenhamn nedrefs, och på dess tomt (nu Graabrödretorv) restes en skampåle, som kvarstod till 1842. Kort efter domen flydde U. själf från Bruges, där han icke kände sig säker, flackade sedan omkring utan rast eller ro, lefde någon tid i Basel och dog slutligen i en båt på Rhen 20 febr. 1664. Liket jordades af hans söner, ovisst hvar. U:s Apologi utgafs på flera språk. Nutiden dömer U. mycket annorlunda än hans samtid. Medan vår tid anser hans beteende 1658 som ett skamligt förräderi mot hans fosterland, bedömde samtiden honom med större mildhet, då han kunde anses med adelsmannens rätt ha valt sig en ny konung och nu på bästa sätt värnade den senares rätt. Däremot dömde samtiden hans beteende 1662 som ett otvetydigt förräderi mot den konung han ånyo hade svurit trohet, medan nutiden snarare vill däri se ett naturligt utslag af hans hämndkänsla för den hårda behandling han rönt 1660--62. Ungefär samtidigt med domen öfver U. kom hans hustru, som i maj rest till England för att utkräfva ett lån hos konung Karl II, genom ett lumpet förräderi, i danska regeringens händer, som 8 aug. 1663 lät sätta henne